En fråga till er som genomfört eller ska genomföra planerat kejsarsnitt

Dagarna är luddiga i kanterna just nu. Inbäddade i bomull, men inte på något bra sätt, snarare på ett mer bedövande sätt, med en känsla jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Jag antar att det är orkeslösheten som ständigt ligger och lurpassar runt hörnet, som gör att den här underbara, soliga våren, inte alls känns så underbar och solig i mitt sinne. Jag är såklart tacksam över att vi får uppleva ännu en vår, att vi sluppit de värsta virusen och bacillerna, att min familj fått vara frisk och mår bra. Men så antar jag att det ligger lite omvänd psykologi i det hela också. På våren blommar allt, snön smälter bort och tar fram det som legat och sovit under de långa vintermånaderna, människan känner sig så gott som manad till att krypa ur vinterdvalan och göra saker. Jag är inget undantag, men för min del känns det bara som ett måste, inte som något jag vill göra, inte som något jag njuter av att göra. Kanske skulle jag njuta om kraften och energin fanns där, men den är så gott som bortblåst.

IMG_6443
Graviditeten spelar såklart en stor roll i det hela, det är inte lättare att vänta tvåan än att vänta ettan, livet stannar inte upp bara för att du plötsligt väntar barn, det går plötsligt i 200. Förutom det vanliga med hus, hem, barn, hund, familj,  jobb och allt runtomkring dessa som ska skötas varje dag, så har du plötsligt ett nytt litet liv i kroppen som ska tas i beaktande och rås om, främst genom att se till att du själv mår bra, men det är väl där alla käppar i hjulen dyker upp antar jag – för jag mår nog inte särskilt bra. Varken psykiskt eller fysiskt.

IMG_6444

Kroppen har fått sig en rejäl omgång denna graviditet jämfört med när jag väntade Elmer. Rätt logiskt eftersom dessa graviditeter är rätt täta, och Elmer räknas vara 1 år och 9 månader när lillan kommer till världen. Men jag var nog inte beredd på allt som komma skulle ändå. Fram till mitt läkarbesök den 30.3 föredrar jag att inte nämna något om det här på bloggen, känner att jag vill ha alla korten på bordet före det. Och nej, det är väl inte så allvarligt som det låter, men ändå är det det, för det får mig att känna mig som att jag inte fungerar, varken som människa eller som kvinna, det i sig gör att jag mår fysiskt, men absolut främst psykiskt dåligt.

IMG_6445

I och med allt som hänt är det många tankar som satts i rullning, främst av allt känner jag att jag behöver svar på saker och ting innan jag kan få en chans av att njuta av de återstående (iallafall enligt beräkningarna) 15 veckorna av min graviditet. Sen måste jag också inse att jag inte behöver njuta, bara genomföra – njuta kommer jag göra sen när hon är ute – men jag har ju redan förra gången fått förstå att en graviditet i sig inte är något man nödvändigtvis behöver älska. Men mer om det en annan gång.

Nu har jag en stor fråga, och ni brukar vara alldeles fantastiska på att svara, även om jag är sämst på det (jag blir bättre). Med en ständigt växande förlossningsskräck på grund av på bloggen ej ännu nämnda omständigheter börjar jag känna ett allt större behov av att få veta om ändå inte ett planerat kejsarsnitt skulle vara det rätta för mig och min kropp.

Och jag vill gärna höra av er som genomfört ett sådant, eller som fått beviljat ett planerat snitt, vad är era erfarenheter, motiv/anledningar?
Hur blev ni beviljade, hur gick det till?
Hur fungerade tiden efteråt?
Lyfte pappan föräldrapenning under tiden du var sjukledig, eller hur funkade det rent praktiskt? Hur har ni läkt och hurdana önskemål kunde ni framföra till läkaren innan operationen?
Vad annat behöver man veta?

Ni får självklart vara anonyma, eller mejla mig på sarajohannarasmus@gmail.com, om det känns för privat, och jag är otroligt tacksam över era svar. 

Annonser

17 thoughts on “En fråga till er som genomfört eller ska genomföra planerat kejsarsnitt

  1. Hej Sara!
    Jag är också gravid för andra gången och har precis samma funderingar kring planerat kejsarsnitt pga förlossningsrädsla. Hoppas du får svar på dina frågor! Och att någon kommenterar här så även jag kunde läsa dem 🙂
    Sköt om dig!

    Gilla

  2. Hej!
    Nu vet jag ju int vilken del av förlossningen som du e rädd för men innan jag födde mitt första barn ( har bara ett barn, ännu) var jag LIVRÄDD ATT FÖDA. Men tack vare Mödrapoli i kokkola så fick jag fara till Kätilö -poli å prata av mej. Det var såååå jättebraaaa, bm förklarade allt jag undrade över och därefter blev jag kvitt med det! Rekommenderar verkligen. När väl förlossningen kom igång ( hade snabb förl. Vatten avgång –> 7 h senare var han född) kunde jag ”njuta” av den mera å såg alla steg fast det var pain in hell mot slutet. Bm fågade mej ifall jag ändå nog vill föda fast jag var så fruktansvärt rädd, så sa jag till henne att det jag är rädd för måste jag möta!
    Så med egen erfarenhet kan jag säga att det lämna INGA TRAUMAN eller ngt annat, endast en positiv upplevelse som jag gärna vill göra om 😊 Men som sagt det rekommenderar jag, ta kontakt till mödrapoli åså visar dom dej vidare till kätilö- poli 😊

    Lycka till!!

    Gilla

    1. Hej, och tack för din kommentar. Men det har nog inget med en sån rädsla att göra, eftersom första förlossningen gick relativt bra utan komplikationer. Det är främst komplikationerna som uppstår efteråt i och med den kommande förlossningen som jag är rädd för, eftersom min kropp redan nu inte mår som den gjorde med första, och det är inget någon annan än en eventuellt läkare kommer kunna ändra min uppfattning om. Det vet jag redan nu.

      Gilla

  3. Hej Sara, vet inte alla vad du går igenom, men kan SÅ relatera till din angst. Ba att höra av sig om jag kan hjälpa med något.

    Blev erbjuden planerat snitt med ettan (på grund av sätesläge), men valde ändå att testa föda vaginalt efrersom jag enligt bäckenröntgen hade goda förutsättningar för att babyn ändå sku rymmas ut. Och det gick hur bra som helst! Med tvåan fick jag inte ens välja eftersom hon plockades ut så tidigt med planerat kejsarsnitt. Tycker båda vägarna var bra! Eller ska vi säga: Båda funkar och alla föredrar olika.

    Återhämtningen kanske lite annorlunda efteråt (små jämna plågor kanske en månad efteråt med vaginal – och med snitt hårda smärtor i magen en vecka efteråt, men sedan bra).

    Vad du än väljer blir det ditt sätt. Man kan inte riktigt veta vad man vill förrän man varit där. Och det kommer säkert gå bra, hur det än blir.

    Skulle jag själv måsta välja nu med trean så skulle jag låta någon annan avgöra vad som är bäst. Har liksom ingen skillnad. Huvudsaken babyn kommer ut så man slipper skiten, haha!

    Gilla

  4. Hej, har genomgått ett planerat snitt p.g.a ”sätesläge”. Jag sa direkt att jag vägrar föda vår första son med fötterna före. Jag blev direkt erbjuden planerat snitt i kokkola. Det var väldigt odramatiskt och jag har bara positiva erfarenheter av tiden före, under och efter snittet. Födde vår andra son ”normalt” och kan i dagens läge inte säga vilken förlossning som var bättre. Måste dock tillägga att min kropp läkte otroligt bra efter snittet och att ingen läkare trodde på mig när de undersökte mig med ultra under den andra graviditeten när jag sa att jag blivit snittad, det syntes inga spår (ärr eller dylikt) i min kropp.

    Gilla

  5. Första barnet var i sätesläge, trots vändningsförsök vid m.poli så vägrade hon vända sig. Fick då välja mellan planerat kejsarsnitt eller vaginal förlossning. Valde vaginal. Men när det inte startat ännu på typ bf + 7 och barnet beräknades vara stort så blev det ändå planerat ks. Efter ks fick jag bara snabbt se babyn och sedan for babyn å pappan till bb och jag lämnades kvar för att sys ihop å sen på uppvaket ensam två timmar innan jag fick fara till bb. Det är ju en ganska stor operation och inget jag skulle utsätta mig frivilligt för igen om jag får välja, speciellt inte med ett äldre barn som också behöver lyftas/skötas. Det postiva är ju att man kan få ett barn utan att ha känt av en enda värk ens. Men återhämtningen var nog värre än med vaginal förlossning. Styrkan i magen och ryggen försvann och tog tid på sig att återställas. Såret/ärret var länge sjuk. Kan kanske bero på också hur de sätter ihop såret, åt mig använde de metallstift. Personalen under ks var snälla och duktiga iallafall. Men kände nog mig lite snuvad på en förlossning plus att jag gärna hade viljat ha babyn hos mig strax efter ks men det fick jag inte. Ännu en till negativ aspekt med ks för mig var att när jag födde nästa barn vaginalt mindre än två år efter ks var livmodern ännu ”stel” efter operationen och orkade eventuellt inte jobba fullt ut vilket resulterade i en flera dygns lång förlossning där det skulle ha varit riskabelt med värkstimulerande. Eftersom det finns så mycket olika smärtlindringsalternativ idag under en vaginal förlossning så skulle jag inte välja kejsarsnitt iaf. Var inte på någon sjukledighet så det vet jag inget om.

    Gilla

  6. Vår första föddes vaginalt men eftersom han var allt för stor och de inte tänkte få ut honom i tid samt att jag fick en stor blödning i samband med förlossningen så rekommenderade förlossningsläkaren efteråt kejsarsnitt med kommande graviditeter. Vid barn nr.2 nämnde jag direkt vid rådgivningsinskrivningen att kejsarsnitt är enda alternativet, dels pga riskerna och dels pga svåra trauman efter vaginala förlossningen. Det var inga problem att få godkänt snitt. Man får ingen sjukledighet efteråt utan pappan tar ut pappaledigt, vilket ju gick bra att pussla in då man visste om snittdatumet på förhand. Eftersom den vaginala förlossningen var en förlossning med 2 dygn av värkar och en hel del komplikationer under förlossningen så var jag sängliggande med dropp och blod i 1,5 dygn efteråt och hade väldigt ont länge efteråt. Efter kejsarsnittet var jag dock snabbt uppe på benen, 6 timmar efter snittet gick jag själv ner från BB till intensiven där babyn var. Jag tog starkare värkmedicin de dagar jag var på BB, hemma klarade jag mig med att bara äta 1g panadol 2ggr/dag i en vecka. Den enda minussidan av att snittas var att ligga på uppvak ca 1-2h efter att man vaknat, dock e man ganska trött ändå. Man får se babyn en liten stund då de tagit ut den från magen men eftersom att man e ganska dåsig av medicinerna så e man ju int ”med” på samma sätt som vid den vaginala förlossningen.

    Gilla

  7. Har inte blivit snittad själv, men skulle inte välja snitt om det fanns möjlighet att föda vaginalt. Ett kejsarsnitt är en stor operation, och man får ju inte lyfta tungt efter snittet vilket ju är jobbigt då man har syskon hemma. Men jag vet ju inte heller din orsak till att du vill göra snitt, så det är svårt att säga då 🙂 men som någon skrev så är man inte sjukledig efter ett snitt, Pappan är pappaledig och hemma och hjälper till, likadant som efter en vaginalförlossning 🙂 lycka till och hoppas du får må bättre snart!

    Gilla

  8. jag vill själv gärna ha planerat snitt om det går ifall vi får en tvåa här.
    min dotter kom efter 46h ut genom akut kejsarsnitt så jag vet inte hur vaginal födsel känns men kejsar vet jag.
    tycker trots att jag fick sjukhusskräck efter vår förlossning(pga den utdragna tiden, att jag spydde mkt..) att själva snittet och tiden efter med snitt att det var bra sätt. tänker att om det är planerat snitt slipper man helvetestimmarna innan och kanske spyandet. det blev snitt för mig för att det tog så lång tid, hon var felsvängd o tittade uppåt, hjärtljuden gick ner och jag hade dunderinfluensa då vi kom in till bb. minns att snittet gjorde ont första 2v och fick liten inflam i stygnen men tror att det är värre att föda andra vägen. skriv gärna o berätta hur det går till för dig ifall du får planerat snitt.

    Gilla

  9. När jag väntade vårt första barn fick jag i slutskedet förslossningsskräck av värsta slaget. Hade hela tiden ställt in mig på vanlig förlossning, men när jag på slutet gått omkring med förvärkar i en veckas tid och inte sovit på nätterna var jag genomtrött och hade fått nog. Var till rådgivningen på kontroll och då sa jag att jag drabbats av förlossningskräck och att jag vill bli snittad. ”Tanten” var väldigt förstående och jag fick genast tala med gynekologen och fick ett datum för snitt några dagar senare utan besvär. Ingen som ifrågasatte mitt beslut och min vilja (detta var på Malmska).
    När jag väntade tvåan fick jag gå till pelkopoli och prata med en barnmorska, men tyckte inte att det ändrade min åsikt alls så när det var dags att planera tvåans förlossning fick jag automatiskt välja hur jag ville göra och det blev snitt igen. Har totalt blivit snittad 4 gånger nu och har inga dåliga erfarenheter! Har varit uppe på benen senast dagen efter och farit hem efter 4 dgr på BB. Visst gör det ont i såret i början men man får värkmedicin så mycket man behöver och efter några dagar kan man röra sig normalt igen bara man är försiktig och inte gör hastiga rörelser. Man måste förstås undvika att lyfta nåt som är tyngre än babyn, men det har inte varit nåt problem fast vi haft större barn hemma.
    Efter snittet måste man vara på uppvaket några timmar, men om man är pigg kan babyn få komma dit också. Beror helt på hur du själv mår och orkar. Kan vara ganska skönt att ligga där och slumra i lugn och ro och ta igen sig en stund också :). Jag har dock fått babyn till mig efter en timme ungefär och ammat redan på uppvaket.
    Du får gärna maila ifall det är nåt du undrar :). Känner mig som en veteran efter 4 snitt 😀

    Gilla

  10. Födde själv med planerat snitt pga sätesläge och har bara positiva erfarenheter av det, har aldrig ångrat det beslutet! Vändningsförsöket av dottern misskyckades och då fick vi välja om jag ville försöka föda vaginalt (ifall det var möjligt) eller med planerat snitt, och efter att ha funderat fram och tillbaka valde jag snitt eftersom det på något sätt kändes som det säkraste alternativet för dottern än att utsätta henne för en förlossning i sätesläge. Det visade sig sen att hon hade navelsträngen 2 varv runt halsen och dessutom runt ena foten (därav det misslyckade vändningsförsöket) så det är ganska troligt att det slutat i snitt hur som helst. Snittet gjordes i vecka 39 ich allt gick väldigt smidigt och snabbt, själva ingreppet tog kanske en kvart. Fick ha dottern på bröstet en stund innan hon sen gick fara till BB med min man och vänta medan jag blev hopsydd och var på uppvaket. Visst hade jag ju ont efter snittet och man måste vara försiktig en månad efteråt och inte lyfta något, men jag klarade mig med värkmediciner i ca en vecka efter ingreppet men hade inga komplikationer och ärret läkte fint. Visst syns det ju, men det är ju inte direkt något man går och visar upp för folk i vanliga fall heller, haha! Min man började sin pappaledighet från snittdagen och var ledig i 2 veckor. Gick nog bra sen när han började jobba också. Summa summarum så har jag en mycket positiv bild av snittet och är bara glad att jag slapp en lång och utdragen vaginal förlossning eftersom jag är väldigt smärtkänslig. Det värsta efter snittet måste jag säga var att jag måste ta sprutor för blodproppsrisken i en vecka efter ingreppet och jag tyckte det var väldigt obehagligt att sticka mig själv i magen varje kväll, men det var ju ändå bara några dagar och det gick ändå bra!

    Gilla

  11. Tyvärr har ja inga svar eller råd på dina frågor. Men med tanke på förlossningsrädslan, har du/ni tänkt på att en doula kunde hjälpa till på något vis? En doula kan mycket väl räcka till endast under graviditeten som mentalt stöd, en annan trygg person att bolla tankar med. En doula kan man ha även om man inte räknar med att ha en stödperson med på själva förlossningen sen 🙂 Ja hoppas du får svar och stöd, så du kan finna lite ro till den sista väntetiden! Sänder dig styrkekramar ❤

    Gilla

  12. Min förlossningsskräck -som jag nog hade haft hela graviditeten men förträngt den, blev tillslut för mycket,med all ångest osv. Jag o min man förklarade för en läkare hur jag kände, att jag inte helt enkelt klarar det. Läkaren förstod mig; men tyckte att jag borde ha sagt till tidigare(detta var i v 38)så att jag kunde ha fått hjälp med mina rädslor. Fick ett snitt beviljat där och då. Kunde andas igen. Såklart nervös inför snittet också men det var så otroligt positiv upplevelse. Som tur fick jag vara tillsammans med barnet o pappan direkt av nån orsak fast man egentligen hamnar på uppvak 1-3 h,var inställd på det. Smärtan efteråt skulle jag beskriva som en överkomlig smärta. Det finns ju så bra smärstillande. Jag återhämtade mig jättefort. Detta var mitt första barn. Vet inte hur jag skall göra nästa gång, vill ju ha ett syskon men förlossning ”det vanliga”sättet skrämmer mig så otroligt samtidigt som jag tycker det är så svårt att stå på sig och att ”kräva” ett till snitt när jag ej försökt mig på en vaginal. Tyvärr! Egentligen är jag starkt av den åsikten att ALLA har rätt till att bestämma över sin egen kropp.

    Gilla

  13. Hej Sara!
    Jag födde med planerat snitt för lite mer än ett år sen. Orsaken var min typ 1 diabetes och att hon beräknades vara väldigt stor (vilket hon sen inte var).

    Jag mådde psykiskt dåligt och var i fysiskt ganska dåligt skick under graviditeten och jätterädd för förlossningen. Fick tipsen att ta emot all värkmedicin som erbjuds och även fråga efter mer om det behövs. Det gjorde jag och att ta värkmedicin regelbundet och förebyggande är mitt bästa tips!

    Sen gjorde det ont i några veckor för mej. Värst när jag skulle försöka bajsa (ursäkta ifall det är too much information) och när jag skulle stiga upp ur soffan t.ex. Har ännu 15 månader efter inte tillbaka mina magmuskler (inte tränat) och snittet kliar mkt.

    Eftervärkar får man, kan vara obehagligt. Du orkar och får lyfta och sköta din bebis så mycket du vill. Jag hade henne i famnen konstant, var bara försiktig så att hon inte sparkade i snittet.

    Jag steg upp typ 12h efteråt och det gick helt okej. Katetern togs ur då och inga problem med den heller. Jag var väldigt borta första dygnet pga morfinet men jag kanske hade varit omtöcknad ändå.

    Min sambo var mycket hemma till först, men hemskt gärna skulle han ha fått ta ut ännu fler pappadagar. Men jag gjorde nog det mesta med bebisen ändå så skötte han matlagning och städning och sånt.

    VCS personal: barnmorskor, operationssköterskor, läkare och andra var fantastiska! Om vi får ett till barn ska vi absolut föda där igen, fastän vi har lite längre väg dit.

    Lycka till Sara ❤

    Gilla

    1. Obs! Menar förstås att du ska ta värkmedicinen EFTER förlossningen, inte före! En sjuksköterska sa åt mej att smärtan aldrig hinner bli riktigt allvarlig om man tar smärtstillande regelbundet de första veckorna, fastän man inte har jätteont och det stämde precis för mej! 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s