Han och jag. Jag och Han.

Jag brukade tänka att vi var som två magneter. Förr i tiden, när vi kom på avigsidan med varandra, trodde vi att vi var tvungna att komma så långt ifrån varandra som möjligt. Genom åren vet vi bättre. Vi har lärt oss. Fogat oss efter varandra.

Han har alltid varit min klippa, när det stormat så mycket att jag varit rädd för att sjunka till botten som en sten, eller känt marken rasa under mina fötter. Med honom har jag alltid hållits stående.

Ärligt talat var jag till en början lite rädd för hur livet skulle forma oss när vi fick barn. Vi är inga vidare stresståliga människor, och jag fruktade att det nya livet skulle slita och riva i oss tills det inte fanns mycket kvar. Jag hade så fel.

Vi har lärt oss massor, om livet, om varandra, om föräldraskap, om vilka stormar som är värda att möta, och vilka man kanske borde söka skydd för. Framförallt har vi lärt oss förlita oss på vår tro, och funnit frid i att vi aldrig behöver möta någon av dessa stormar ensamma.

Kärleken finns kanske inte alltid längre i kärleksförklaringar i form av meterlånga textmeddelanden, dyra gåvor, långa stunder i soffan framför en tv-serie eller film, dyra restaurangbesök och resor på två. Visst får den lyxen finnas där ibland också, men desto oftare finns den, ständigt närvarande i vardagen.

Den finns i den där kramen efter en lång dag. I det lekfulla gnabbandet om vem som ska byta blöja. Den finns i det faktum att Tony stiger upp med Elmer alla morgnar han bara kan, så att jag ska få sova vidare. Den finns i bönerna han sänder uppåt, när jag ligger vaken om nätterna med alltför många tankar virvlande i huvudet, och i en tömd diskmaskin, trots att ingen av oss egentligen har orken att göra det.
Och den finns i blicken när vi ser på Elmer och alla de framsteg han gör.
Alltjämt finns den där och gör sig påmind i alla små vardagshandlingar,
det gäller bara att se den och ta den till sig.

Tony och Sara. Sara och Tony. Och aldrig har det varit mer sant än nu.