I onsdags kom beskedet jag den senaste tiden faktiskt väntat på snarare än varit rädd för; jag blev sjukskriven fram till mammaledighetens start. Jag minns att jag de första veckorna som sjukskriven kände mig så urusel, urusel över att lite sammandragningar faktiskt kunde tvinga mig att stanna hemma, urusel över min oförmåga att få något gjort på hemmaplan, urusel över att skjutsa Elmer till dagis om morgnarna för att sedan åka hem igen och bara ”ligga och slappa”. Nu vet jag bättre.

Idag är jag tacksam, tacksam över att sjukledighet existerar, tacksam att det finns dagis med duktiga, kompetenta människor som tar hand om ens barn när man själv inte har krafterna, och som gör sitt allra yttersta för att barnen ska trivas, tacksam över den sjukvård vi har, som gett mig svar på så många frågetecken. Självklart kan allt inte vara till hundra procent, men vad är nu det? Det är ett fint land vi lever i!

Oj, alla de gånger man frågat sig: ”kan man ens bli mycket större?”, svaret är minsann JA! Lite på 8 veckor kvar och nu börjar en riktigt växtspurt för lillan i magen. Gäller att passa sig med sötsaksintaget… Perfekt timing då Tony tog med sig en enorm Toblerone från flygplatsen…