Ja, suck alltså, detta samvete. Jag ligger ner så fort jag får chansen nu. Tycker jag gjort det genom hela graviditeten men nu är det extremt, så till den grad att jag tänker att jag väl snart får en propp av allt liggande och sittande. Jag vet att jag inte kan mycket åt det, och jag vet att det är övergående och jag vet att det ”ska vara såhär”. Men just nu hjälper ju inte det. När samvetet gnager, huset raserar, ekonomin haltar eftersom jag inte ens orkar sälja saker på Facebookloppis som kompensation för min sjukledighet som nu varat i snart tre hela månader, Tony får verkligen tackla allt och med många reparationer och extra utgifter så märks det ganska fort att det i princip saknas inkomster från en person i familjen. Dessutom känner jag mig inte som en person, jag känner mig som en halv person, men stor som en och en halv. En och en halv alldeles värdelös person som inte gör mycket mer än går och gnäller. Nej ursäkta, ligger och gnäller.

Jag saknar mig själv. Det är väl ungefär samma ramsa som under förra graviditeten, och det känns så hemskt att säga att hur jag mår är en stor anledning till att hit inte heller kommer fler barn när lillasyster väl är ute. Nog finns det ju andra anledningar också, mer logiska, lättsmälta sådana, som inte sticker lika mycket i ögonen, detta är nu en av dem. En anledning som för många kanske inte är så enkel att acceptera – jag kan ju få barn, alla kan ju inte det, vad gnäller du för, människa?!

Hon ger mig blickar. Uppmanande sådana. Ibland anar jag en förväntan i hennes blick, när jag rör mig mot hennes godislåda eller råkar ta i hennes koppel. ”Vad händer nu, mamma?”, men så slocknar förväntan lika fort och hennes huvud sjunker tillbaka mot kudden.

Och mer avhållsam från vännerna blir man också. Det bara blir så. Man orkar bara inte belasta. Jag känner att det enda jag gör är gnäller, och jag vill jag bespara dem från det.

Man är liksom lite fånge i sitt eget hem, och jag känner att min klagovisa börjar få ett slut här. Känner att jag klagat av mig tillräckligt för den här gången, det känns förvisso bättre. Samtidigt kommer jag ha en grym morkkis för att jag klagar över att vara gravid, än en gång.

En alldeles fantastisk människa, som är gravid och i ungefär samma veckor som mig, sa åt mig idag att ”man får klaga hur mycket som helst!”. Den här personen klagar knappt alls, ändå har hon betydligt fler krämpor än vad jag haft under hela min graviditet. Men hon är så tacksam och positiv, att jag tror jag ska gå i hennes fotspår tills den här graviditeten är till ända – från och med nu.