Jag kommer sakna dig

Efter en tids paus på gråtfronten var jag igång igen här för några dagar sedan. Orsaken var mycket enkel – skuldkänslor and overthinking.

För det är ju så, att i 1 år, 7 månader och 22 dagar har jag, Elmer, Tony och Rosa varit en enhet, en familj. I 1 år, 7 månader och 22 dagar har Elmer fått vår odelade uppmärksamhet, när han så önskat, dygnet runt, 24/7. Vi har gjort allt med och för honom, han har varit våra livs stora kärlek, och det största underverket på denna jord, och snart, mycket, mycket snart (alltför snart?) måste han dela allt detta med någon annan. Än mer, han måste lära sig att han under en tid framöver i hans ännu väldigt korta liv kommer vara tvungen att prioriteras som andra i kön, för det går ju inte att förklara för en liten bebis att hon måste vänta på sin mat för att storebror först vill rada fram alla sina bilar med mamma, eller bygga ett legoslott med pappa.

Och vet ni, det bara bränner i mig. För han är ju själv så liten ännu. Han pratar och vi förklarar och han förstår mer och mer, men inte så pass att han kan tänka rationellt ännu. Han kan inte stiga ur sig själv för att sätta sig in  lillasysters situation. Han förstår ju inte ens vad en lillasyster är, trots att han ibland springer fram till mammas mage, drar upp tröjan och stryker med handen över den och säger ”beebi”. Han förstår ju inte, hur sjutton skulle han kunna göra det?! Det här med biologi, och det faktum att en människa faktiskt kan växa inuti en annan människa är ju något som förbluffar mig så gott som varje dag, men jag vet ju iallafall hur det går till så jag har ju ett visst försprång gentemot min ettåring.

18983369_10154791617353121_1006610976_n.jpg

Jag vet att det kommer komma många gånger ännu då jag bryter ihop på grund av liknande tankar. Hur sjutton säger man farväl till sig själv som enbarnsmamma? Hur expanderar man hjärtat? För jag har hört att det är det som händer, hjärtat expanderas för att rymma mera människor att älska, trots att man inte hade trott att det skulle gå att älska fler. Älskade barn, jag kommer sakna dig.

Annonser

4 thoughts on “Jag kommer sakna dig

  1. När vi skulle få lillebror var storebror precis 1,5 år. Då kändes det helt okey att ta in en till person i bilden, men då var också storebror väldigt ”mogen” och äldre till sättet än många andra i sin ålder. Nu är lillebror 1,5 och bara tanken av att man nu sku få en trea ger en klump i magen! Lillebror är ju faktiskt baby än och ja sörjer redan för den dagen när vi bestämmer oss för ett tredje barn och dom två andra hamnar lite vid sidan om 😩 Me då är dom förhoppningsvis redan så många år och förstår dethär med att ha syskon osv. Så ja känner med dig, men det vore ju konstigt om du inte hade såna känslor 🙂

    Gilla

  2. När jag väntade tvåan hade jag också dåligt samvete, mot babyn i magen, för jag tänkte att jag ju inte kommer kunna älska en ny baby lika mycket som jag älskade storebror som jag redan kände och älakade av hela hjärtat. Men det var ju helt onödigt att känna så för mammahjärtat klarar ju av att älska många barn precis lika mycket och mest i världen. När vi fick andra barnet var storebror 1 åt och 3 mån, och jag kände inte att han fick mindre uppmärksamhet eller tid. Han hängde med när jag ammade och skötte lillasyster, och även om man sitter fast i soffan med amningen så hinner man ju leka med storebror och titta på när han bygger lego eller dyl 🙂 så känn ingen panik eller dåligt samvete över det, det kommer gå riktigt bra ska du se 🙂

    Gilla

  3. Det kommer att gå fint! M var 1 år o 2 månader då A föddes och jag hade också mycket skuldkänslor innan och efter förlossningen. Det är tungt med två barn tätt, men samtidigt växer de liksom samman och tryggheten och stödet de får hos varandra är helt otrolig. Fördelen med barn i nära ålder är också att de lite senare har ungefär samma intressen och behov. Man kan leka samma typ av lekar, läsa samma sorts böcker osv. Känner mig mera sliten itu nu när vi har en sladdis som bara vill riva sönder och äta saker medan stora barnen vill spela schack och pyssla ifred med mamma…

    Gilla

  4. Våra större barn har också 1 år 7 mån åldersskillnad och oj vad det var intensivt då i början! Nu när de är 5 och snart 4märker man så mycket av fördelarna då de har så mycket sällskap av varandra! De leker och leker och har egentligen inte så stora behov av andra lekkompisar.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s