Om nästan exakt en månad bli han 2 år, vår förstfödde. Ooh hjälp så många känslor det ryms i en så relativt liten kropp. Det är upp som en sol och ner på en pannkaka inom loppet av sekunder. Trots det vågar jag med lätthet påstå att den bästa tiden är just nu, en nästan-tvååring upptåg och funderingar vet nog inga gränser.

Elmer gick lite bakåt efter att Miriam kom; han började vakna tidigt om morgnarna igen, nappen vill han ha kvar så länge som möjligt efter att han vaknat, och så blev han en betydligt känsligare liten grabb. Men det var nog bra för oss att han visade det på det sättet, då kunde vi snabbt se hans behov, och att han måste få vara liten ännu, för det är ju precis det han är, men med ett spädbarn hemma glömmer man så lätt att man har två väldigt små barn, inte bara ett.

Elmer har varit väldigt tidig med såväl tal som motoriskt, därför har det varit ganska enkelt för honom att berätta när något är fel, och framför allt vad som är fel. Han suger åt sig nya ord och färdigheter varje dag, ibland tycks det inte veta några gränser och när jag går bakåt i arkivet och ser på gamla videos på instagram från några månader tillbaka får jag bara konstatera att hans utveckling skett i racerfart.

Så klok och finurlig, vår lilla pojke. Ibland säger han just det ”mammas lilla, lilla pojke”, och så kommer han och ”krraamar” med en stor betoning på RRRR som ju är så roligt att säga. Och trots att nej, och neeeej, och nejnej nog är favoritorden just nu, så kommer det så mycket annat spännande ur hans mun hela tiden, långa meningar och räknar gör han i princip till 20 redan. Han gör lååånga utläggningar om bilar, moffor, faffor, och jaaa.. främst bilar just nu ändå, och om, och det är så spännande att lyssna för att sedan ge honom nya verktyg för att utvecklas ännu mer.

Trots att det är så hemskt tungt ibland är jag glad att jag tog beslutet att ge det en chans, det här med att båda barnen är hemma. Så här prövar vi fram till årsskiftet, och så tar vi ett nytt beslut då utifrån Elmers behov.