Något jag fått lära mig, om än den hårda vägen, och som är något av ett mantra under vissa dagar är att inte döma ut en dag bara för att den har en pissig start. Många är de morgnar jag slitit mitt (med den här farten) snart gråa hår, och gråtit stora mammatårar redan klockan tjugo över 6 över att jag är så sjukt trött, över att Elmer plötsligt förvandlats till en liten ligist vars enda mission tycks vara att göra livet surt för mig, och över att Miriam har magknip och gråter like there’s no tomorrow. Inget klickar, barnen sover i olika skift, ingen är nöjd, jag är så trött att jag inte vågar sitta ner av rädsla för att slockna, det ösregnar och Rosa är kissnödig. Allt.på.en.gång.

Men härdar man ut är det som med allt annat annat som har två sidor, det kan vända. Plötsligt marathonsover Miriam ute i vagnen, Elmer samarbetar och äter maten utan gnäll och krångel, och somnar fortare innan man hinner säga ”tupplur”. Rosa skiter vid första diket, långt nere dessutom så man inte ens behöver fundera på att plocka upp efter henne, och när Miriam väl vaknar är hon en liten tandlös ängel som bara vill le och prata och umgås, och som länge och väl kan ligga i sitt gym så länge mamma tar en kaffekopp. Det är de dagarna jag vet att kommer, och det är även de som håller mig flytande just nu.

Och visst kommer det också dagar, och nätter, då barnen inte vill sova alls. Då det faktiskt är gnäll från morgon till kväll, utan vila och utan paus, och den där egentiden är något man kan se sig i stjärnorna efter. Det är mycket enkelt att tappa förståndet dagar som dessa, men lever man efter inställningen att ”allt vänder” hela dagen, och det ändå inte blir så förrän båda barnet somnat om kvällen, då är det ju bara att gå och lägga sig och ladda om inför en ny dag, med eller utan vändpunkter.

Amen.