Månad: september 2017

*Inlägget innehåller reklam.*

En av de skönare höstdagarna hittills lider mot sitt slut. Tur är nu det, för jag har sovit ynka 2 timmar inatt. Det här med att vaka hör inte till favoritsysslorna och hela kroppen känns som om den körts några varv genom en köttkvarn. Kan finna mig i det faktum att vår två månader gamla, hittills exemplariska nattsovare kan få för sig att visa sig på styva linan, men att vår nästan tvååring börjar vakna mellan 4 och 5 på morgonen igen, det är ett bakslag jag helst hade sluppit. Han var ju liksom vårt safe card.

Hursomhelst, Tony har kvällsvecka denna vecka och det betyder att jag är ensam med barnen från 15 framåt. Jag var mitt inne i en kamp med Elmer om huruvida byxor behövdes när man skulle ut eller ej, när min farmor kikar in som en räddare i nöden. Gladeligen tog hon båda barnen med sig för en promenad, varpå jag själv fick 40 minuter värdefull tid att komma på rätt köl igen.

Gick sen ut för att möta dem och samtidigt ta Rosa på ett varv runt kvarteret. Passade på att knäppa några bilder på Elmer och nya vagnen. Här ser ni den i monoläge. Gillar hur högt upp Miriam kommer i det här läget. 😊 Är så otroligt nöjd med den här vagnen!

Bäddat med Nordlys Light Mini åkpåse, hittas till pangpris på Jollyroom!

Ni hittar vagnen på Jollyroom, modellen heter Petit Cherie Excellence double 2017 och finns i tre olika färger.

Vad har ni gjort en vacker dag som denna?

M’s dop var i helgen och efter att ha jagat dopoutfit (åt mig, inte henne) i 6 butiker i Karleby är jag så hemskt trött på en sak. Inte för att affärerna här skulle vara utan valalternativ

(okej, vissa hade verkligen noll att erbjuda också), utan på det faktum att vi förväntas vara så nöjda över våra kroppar efter förlossningen!

Otaliga är de gånger jag hört att ”Men det spelar ju ingen roll, den här kroppen har burit och fött ett barn.”, ”De här brösten har försett ett barn med mat.” osv, osv. I grund och botten är det så klart viktigt att lära sig älska sig själv och sin kropp, men när det kommer till diskussioner om kroppen efter graviditeten blir jag så himla trött! Det är som att man inte har rätt till missnöje eller att känna sig berövad sin tidigare kropp, utan man ska helt enkelt stänga in sådana tankar i garderoben, för gott.

Jag skulle inte kunna bry mig mindre om huruvida kilona rasar, eller inte rasar av mig. Det är känslan av att inte känna igen sig i spegeln som gör mest ont. Faktumet att byxor, och de flesta andra nedredelar inte går på en, av en påse på magen som bara ”är där”, som en vetedeg som jäst och sedan sjunkit ihop en aning, det är både frustrerande och jobbigt. Att konstatera att man de senaste två månaderna vandrat omkring i mjukisbyxor och hittills varit rätt tillfreds med det, för faktum är ju att det är himla bekvämt. Men sen, när man väl vill känna sig lite mer anständig, då går det helt enkelt inte, det är tufft att konstatera.

Kvinnokroppen är fantastisk! Det har jag ju själv dedikerat ett helt inlägg åt att kungörelse tidigare! Vad jag menar är bara det att jag tycker det är helt okej, rentav självklart, att man ska få vara lite ledsen över sin nya kropp, utan att någon kommer med ”älskadigsjälvochdinkroppnomatterwhat”-pekpinnar. Här har man haft sin kropp hela livet, och så kommer en underbar liten typ och bor i den och förändrar allt du tidigare känt innan och utan.

Or am I the only one?!

*Inlägg i samarbete med Jollyroom.fi*

I samband med lillasysters ankomst kom också tankarna kring syskonvagn. Vi hade utmärkt syskonvagn sedan tidigare, men efter några provkörningar insåg vi att den vagnen inte var tillräckligt stadig för en stundvis koppeldragande hund, därav sålde vi den och stod därmed åter utan syskonvagn.

Klart stod ju ändå att en vagn behövdes, med två barn under två år, varav den ena inte alltid är helt samarbetsvillig att gå dit jag och Rosa vill gå, så var det helt enkelt pakko, som vi säger här i Karleby. Jag hade inte en aning om vad jag ville få ut av vår syskonvagn, hade googlat och sökt recensioner, kollat in olika modeller, och inte blev jag mycket klokare ändå, barnvagnsdjungeln äro djup och tät. Så när vi fick förfrågan om att testa Petit Cherie Excellence Double 2017, och jag läst lite om Jollyrooms nytillskott så kunde jag inte annat än tacka ja – och vilken positiv överraskning jag fick sen!

Kommer visa lite bilder på några av vagnens finesser, och avrundar på slutet med lite plus och minus.

Petit Cherie Excellence Double 2017:
Det första som slog mig var hur väl utförd vagnen var, och hur vacker den är. Allt eftersom vi kört med den har vi fått inse att det är en vagn med mycket tanke bakom, och jag har fått äta upp mina fördomar, för jag måste medge att jag, utifrån priset var lite skeptisk innan vagnen anlände.

Vagnen är alltså en syskonvagn, men går även med ett enkelt handgrepp att ändra till en enkelvagn. I vagnpaketet ingår två liggdelar som går att göra om till sittdelar tack vare några dragkedjor och knäppen (himla praktiskt det där), eller tvärtom, hur man nu vill se det. 🙂 Två kastbågar, en pump till lufthjulen, två avtagbara solkepsar och adaptrar kompatibla med Maxi Cosis babyskydd.
Vagnen finns i färgerna Grey Melange, Navy Melange och Black Melange, med silverfärgat aluminiumchassi. Navy och Black hittas till riktiga pangpriser just nu och Grey är också på specialpris!

Sitt-/liggdelarna går att ha på flera olika sätt, exempelvis två sittdelar framåtvända, eller rygg mot rygg, eller som på bilden ovan, med sittdelen närmast dig och liggdelen längre ifrån. Däremot inte med liggdelen närmast och sittdelen med ansiktet i färdriktning.

Sitt- och liggdelarna i monoläge.

Små finesser och detaljer:
Vipporna bakom skärmen gör det superenkelt att ändra lutning på sitt-/liggdelarna, du vippar bara upp den och för ryggstödet uppåt eller neråt i den vinkel du vill ha.
Båda delarna har en liten lucka i skärmen för ökad luftkonditionering, och den smarta bågen behöver du aldrig ta bort helt, utan kan enkelt med en hand och med hjälp av en liten knapp lossas på bara ena sidan, för att sedan vändas utåt, om du vill släppa ner ditt barn utan att behöva lyfta ut det.

Mitt på den långa skärmen finns en dragkedja så att du kan förkorta den ifall du behöver. Tycker detta läge är snyggare till sittdelen också, men även praktiskt att kunna veckla ut den ifall man behöver sol- och insynsskydd t.ex. när barnet sover.

Hjulen:
Hjulen är luftfyllda gummidäck, och jag måste säga att efter att haft en vagn med gamla punkteringsfria däck är dessa himmelriket. Både denna och vår Bebetto har lufthjul och de är verkligen bäst! Tar sig fram överallt och skumpar minimalt. Det jag älskar med denna vagn är att framhjulen är både stora och låsbara, allt för en bekväm körning.

Ihopfällning:
För att fälla ihop vagnen behöver man bara dra uppåt två switchar som finns intill handtaget på chassit. Sen viker man bara neråt handtaget och vagnen fäller ihop sig själv. Vagnen ska gå att fälla ihop med sitt-/liggdelarna på, men hittills har vi bara fällt ihop den genom att ta bort dem, för att sedan placera dem på varandra ovanpå chassit. Framhjulen går även lätt att ta bort för att göra vagnen ännu mindre ihopvikt.

Körglädje och rymlighet:
Man inser ju att det måste vara knepigt att göra kombinerade sitt-/liggdelar som ska passa för både spädbarn till sittande, äldre barn, utan att behöva några extradelar till. I den bemärkelsen tycker jag Petit Cherie lyckats bra.
Elmer är nästan 90cm lång, och väger 14kg, och trots det tycker jag att han satt bra i sin sittdel. Han hade det inte trångt, men man märkte att det nog inte behövs många centimetrar innan längden börjar komma emot. När skärmen var utfälld tog inte huvudet i taket överhuvudtaget, men när den var helt nerfälld så vilade hans huvud lite på tyget (se bild). Nu är det en stund sen Elmer överhuvudtaget sovit i vagn, så vi har inte behövt tänka på den biten så mycket, för var del handlar det mest om smidig transport när han inte orkar gå själv, och under hundpromenaderna, då det ibland behöver gå undan.

Vagnen rullar fint, med eller utan Elmer i, och går enkelt att manövrera även med bara en hand. Den är otroligt stabil, för att vara en dubbelvagn med barnen ”på längden” och inte på bredden, och känns i princip som en enkelvagn. Det enda jag behöver träna på är att komma ihåg att hålla lite avstånd när jag svänger i trängre utrymmen, eftersom den ju trots allt är längre än vanliga vagnar.

Mina PLUS:
+ Stabil
+ Praktisk tack vare att sitt-/liggdelarna är 2-in-1, att de enkelt går att ändra åt olika håll.
+ Luftdäck
+ Enkel att fälla ihop och blir relativt liten också för att vara dubbelvagn
+ Skön att köra med och känns inte tung att köra trots tung last, testad med en ettåring (kusin Wilmer till vänster) och en nästan-tvååring (Elmer)

+ Rymlig varukorg med medföljande pump
+ Genomtänkta detaljer och finesser
+ Aluminiumchassi som är både tåligt och lätt, vagnen väger bara
– Tygklädseln är lätt att rengöra
+ Förmånlig
+ Tar lite plats i hallen (se bild nedan) tack vare att sitt-/liggdelarna kan vinklas upp och ner.

+ Supersnygg!

Mina MINUS:
– Att sittdelen inte går att ha framåtvänd om man använder liggdel, Elmer är så van med att sitta framåtvänd, trots att han hittills inte klagat på att behöva titta på mamma igen.
– Inga medföljande regn- och myggskydd eller footsack.
– Liggdelen inte lika ombonad som ”riktiga” liggdelar, med går enkelt att kompensera med en mysig sovpåse.

– Varukorgen lite fumlig att nå med båda sitt-/liggdelarna på.

Är så löjligt nöjd över vår nya vardagshjälte!

Vi åkte till villan ikväll, vädret var ju ovanligt vackert och mamma och pappa hade storbjudning på gång, sådär som de ofta har sommartid. M var hungrig och missnöjd så jag såg till hennes behov inne i stugan medan mamma sprang fram och tillbaka ut och in, pappa skötte grillen, bastun och ibland Elmer, och Tony likaså. 

 Folk började droppa in, glada återseenden och kramar och lyckönskningar trillade in från alla håll. Och rätt fort insåg M att hon nog ännu var lite hungrig, trots allt, jag satte mig ner på soffan inne i stugan igen för att mata, och någon minut senare möter jag Tonys blick i dörren och tanken slår mig och formar sig till ord: ”Har någon koll på Elmer?!”. Uttrycket i Tonys ansikte skvallrar om att något är fel, rysligt fel. ”Neee-eej”, svaret är dröjande. Och så är det som om något snabbt sveper över hans blick – panik? 

Och så är han borta. I slowmotion ser jag hur jag själv går med M över axeln längs terassen, sen ner mot gången som leder ner till bastun, bryggan, klipporna, havet. Mamma står framåtlutad och står så tills jag nästan nått fram till henne. ”Nej.” Ett enda kvidande ord är det enda som slipper ur mig. Mamma säger: ”Ta det lugnt, Sara.”, och sen springer även hon ner längs trägången som slingrar sig ner till vattnet. 

Vattnet. Havet. Elmer som sjöng ”bara vanlit vatten..” på vägen till sommarstugan. Jag sjunker ner på huk, rädd för att inte benen ska bära, rädd för att marken under mig ska rämna, rädd att någon ska ropa att någon ska ringa ambulansen. Tusen och en tankar i huvudet, alla med samma utgång. Tankar jag inte kan tänka ens nu efteråt, utan att få kramp i bröstet och tungt att andas. Tankar jag inte kan säga högt, inte skriva ner. 

 Allt sögs ur mig, där jag satt på huk med M över axeln. Smärtan i bröstet var obeskrivlig och jag insåg nog inte då att jag inte andades. Elmer hade en blå jacka. Blå som vattnet, havet. Och som jag önskade att den jackan skulle stanna ovan havet. Vi hade alltså fått ett andra barn, och nu skulle vi snart bara ha henne. 

Så kändes det. Som mamma tänker man alltid det värsta. 

En evighetslång femtonsekundersväntan. Jag hann tänka att nu drar de upp honom ur havet. De kollar om det finns något hopp innan de ger besked. 

Plötsligt hörs mammas röst ”Det är okej!”. 

Luften går helt ur mig, och något konstigt läte jag tydligen lagrat inom mig, för det kom nog från mig, och inte från någon annan. Någon kramar mig, och säger än en gång försäkrade ”det är okej!”. Och mina ben börjar föra mig neråt mot vattnet. 

Tony hade fått syn på honom genom skogen. Han hade stått på huk på klipporna och sett hur en båt närmat sig. Han hade bara stått där. Tittat. Bara tittat på båten. 

Jag måste tvinga mig själv att sätta igång ett mantra i huvudet, varje gång tankarna återvänder: ”Han tittade på båtar, han var aldrig på väg mot vattnet. Han tittade på båtar, han var aldrig på väg mot vattnet.” 

Tack gode Gud. 

Jag och Elmer vid klipporna vid havet. För två år sedan. 

Vi lärde oss en läxa idag, något vi bär med oss genom livet. Vi får vara tacksamma att vi kom undan med blotta förskräckelsen och några veckors mardrömmar.