Idag har jag tittat på mina barn lite extra mycket efter att de somnat. Suttit och betraktat dem, lyssnat till deras lugna, lätta andetag. Känt lite extra mycket. Älskat lite extra mycket.

Det jag aldrig förstod innan jag skaffade barn, var på vilket sätt ett litet barn kunde ändra din syn på precis allt.

Livet.

Livet, som plötsligt blev så skört, så värdefullt, och samtidigt så tungt att gå och bära på – för plötsligt blev det så svårt att föreställa sig ett liv utan dom, plötsligt växte en rädsla att förlora dem så stark i bröstet, att den ibland blev näst intill olidlig. Så olidlig att du önskar du kunde radera den rädslan, om så bara för en minut. Men den finns där, hela tiden, nu och för alltid. Plötsligt bär du hjärtat utanför kroppen, och du är redo att kasta dig ut för en klippavsats, om det skulle innebära att de du älskar allra mest på denna jord är trygga och välbehållna.

Rädslan går mig ständigt i hasorna. Ibland är jag rädd att den ska sluka mig, äta mig levande, konsumera varje liten del av mig tills det enda som finns kvar är en grå liten ingenting. Jag är så rädd att något ska hända mina små, att jag ibland måste stanna bilen när vi kör, för att ta några lugnande andetag, så rädd att jag ibland i misstag väcker Miriam, för att försäkra mig om att hon verkligen andas, så rädd att jag ännu kan börja snyfta och känna hjärtat knyta sig när jag tänker på hur Elmer försvann i somras.

Små älskade människor, vad jag önskar jag kunde säga att ingenting ont aldrig någonsin kommer hända er. Att jag alltid kommer finnas där hos er. Att ni alltid ska få vara trygga och välbehållna.

Livet, låt det vara så, låt det vara så.