Jag har orkat länge. Mycket längre än jag trodde jag skulle orka. Mycket längre än jag förra gånger lovade mig själv orka. Ändå står jag vid ett vägskäl nu, med extremt blandade känslor. En del av mig vill ge upp medan en annan del vill fortsätta.

Redan med Elmer, som fick utpumpad bröstmjölk i ca 2 månader blandat med ersättning mot slutet, sa jag att nästa gång finns det inte en chans att jag pumpar. Jag och Tony höll på att bli gråhåriga med allt diskande och steriliserande och pumpande som hela tiden utgjorde avbrott i en annars tung småbarnsvardag.

Ändå står jag vid ett enormt vägskäl nu. Med en sådan beslutsångest så det är inte sant. I fyra månader har jag pumpat ut mjölk åt vår lilla goding, hon har endast och enbart fått bröstmjölk hittills. Men idag tog jag fram en burk ersättning och det var nästan som att se någon annans hand öppna paketet för att sedan hälla en del i flaskan för att sedan fylla på med bröstmjölk – med syftet att börja vänja Miriams mage vid ersättning.

Anledningen är enkel. Trots att jag enbart pumpar tre gånger om dagen nuförtiden, (ca 0,5l varje gång, så det räcker gott och väl) och vi får använda den hypereffektiva pumpen från sjukhuset, samt får slänga pumpdelarna efter ett dygn, så är det ändå en del som ska diskas och steriliseras, det är ändå ett avbrott i vardagen och ändå en stressfaktor varje morgon när ovissheten ännu är stor angående huruvida jag ska få pumpa inom en timme eller en kvart, då med redan ömmande bröst efter en natt opumpad. Barnen sover skit, och min hjärna håller på att krympa ihop till ett litet russin av sömnbristen, kan inte tänka, prata eller fungera normalt snart. Så om jag dessutom ska känna att jag måste pumpa de få minuter jag får kalla ”mina egna” om dagen, så kommer jag snart bli tokig. Även om det gått bra hittills.
Men för mig har pumpande varit som ett eldigt förhållande. Kort, men intensivt. Och slutligen kommer man till ett vägskäl där det är bära eller brista som gäller. Och jag vet, att jag snart kommer brista om jag inte slutar. Ändå är det så rysligt svårt att sluta. Att ”ge upp” och säga hejdå till något som annars funkar så bra.