Pang.

Den tog oss. Höstflunsan. Det började med Elmer för lite på två veckor sedan. Feber, som gick över till snuva, sen hosta, ögoninflammation och först i söndags fick vi klart för oss att han hade öroninflammation. Yay. Miriam har följt tätt därefter men det är ju aningen svårare att upptäcka hennes problem. Ögonen har jag börjat få bukt med och febern är som tur helt borta, själv tappade jag rösten helt, fick feber i några dagar och hostar som en dåre, nu har rösten äntligen börjat återvända, och det är rätt skönt att kunna använda den igen vid akutsituationer, då man tidigare bara på sin höjd kunde viska till Elmer när han behövde hjälp med något.

 

Vi spenderar mycket tid på golvet just nu vi tre. Tony har kvällsvecka och dagarna går verkligen skitlångsamt, särskilt när man inte kunnat göra så mycket på grund av den här envisa förkylningen.

Elmer tycker att Miriam skulle kunna börja gå redan, så att han kan busa och springa med henne. Tills dess nöjer han sig med att förse lillasyster med allt hon kan tänkas behöva, småbilar, napp och häromdagen när Miriam gnällde på köksgolvet under tiden jag gjorde mat kom han och kollade läget, varpå han vände på klacken och hämtade Miriams lekmatta, leksaker och napp, i tron om att detta skulle lösa hennes problem och stoppa gnället från att eskalera.

Så snäll är han med henne, allra oftast. Miriam dyrkar honom, världens bästa storebror.