Elmer har aldrig varit någon sovare. Vi har slitit våra hår över att han inte sovit längre än till 6, vid ett skede för inte allt för länge sedan vaknade han mellan 4:30 och 5. Vi har fått alla tips i världen känns det som, bl.a. att försöka lämna bort dagsluren, men helt logiskt är det ju att om man vaknar så tidigt som 5, så går det ju inte att vara utan dagssömn, och även om vi försökt väcka honom om det känns som att han sovit för länge på dagen så har det inte riktigt fungerat och vi har bara snurrat runt i samma onda cirkel.

Sen Miriam blev 3 månader och började sova sämre har vi dock blivit tvungna att ändra strategi ytterligare. Eftersom hon är så otroligt lättväckt och Elmer dessutom börjat komma till vår säng mitt i natten har ingen av oss sovit en blund efter 3, särskilt inte jag — Tony har den fantastiska begåvningen att han kan sova genom en storm. Så för någon vecka sedan började Tony sova på golvet i Elmers rum (till först bokstavligen på golvet eftersom vi inte har någon extramadrass, och numera i samma säng som Elmer, eller på två av soffornas sittdynor som han släpar dit och klär i lakan om han orkar). Miriam sover med mig i sängen i sitt babynest.

Efter att vi infört detta har Elmer sovit betydligt stabilare, när han vaknat har Tony enkelt kunna lugna honom, och så har han somnat om. Dessutom har han sovit längre om morgnarna, inte överdrivet länge, men 6:30-7 nån gång har har behagat stiga upp.

För två dagar sedan kom dock vändpunkten. Jag och Miriam steg upp runt halv 10 efter en tuff natt och till vår förvåning var huset tomt. Funderade om de redan hunnit åka iväg någonstans men så såg jag att båda bilarna var hemma och dörren stängd till Elmers rum. Till min stora chock låg båda killarna i sängen och snarkade! Jag har aldrig varit med om att behöva väcka någon av dem, men var tvungen eftersom vi skulle iväg till simhallen. Igår hände samma sak, förutom att Elmer sov till 10, och inte halv 10!
Det vi gjorde båda dessa dagar var att skippa dagsluren helt och hållet. Det var tungt, men lördag kväll somnade han sedan vanlig tid klockan 20, och det på några minuter. Vanligtvis kan det ta upp emot en timme.

Igår kväll gick jag ut med Rosa 19:30, och Tony lämnade inne med barnen så länge för att göra dem klara inför natten. När jag kom tillbaka stod Tony och tittade ut genom fönstret, som om han spanade efter mig. Hann tänka att det säkert är en katastrof på gång, men när jag såg hans uppspelta ansiktsuttryck och hans vilda viftande med händerna att jag skulle titta på något sjönk axlarna på mig och jag gick och såg efter – där låg Elmer på golvet, och sov! Han hade somnat under tiden han lekte med sina bilar!

I morse steg han upp 8, och jag tänkte att jag tar dagen som den kommer, behöver han sova under dagen får han såklart det. Dagen gick och vi klarade dagen utan tupplur, och utan gnäll, tvärtom var det en av de bästa och stabilaste dagarna på länge! Ikväll somnade han återigen på några minuter, strax innan klockan 20.

Inser ju att jag själv ställer det lite för mig, eftersom jag helt och hållet missar min chans till egentid och tupplur, men eftersom jag får sova lite längre om morgnarna tycker jag ändå att jag orkar helt okej. Är så glad att det gick såhär smidigt, säkerligen kommer det åka lite upp och ner beroende på hur han mår och hur vårt dagsschema är. Han somnar rätt enkelt i bil ännu så jag gissar att det blir en del biltupplurer under december månad då vi har så mycket julprogram på tapeten, men det blir som det blir.

Nästa steg är att få bort nappen på nätterna också, inte för att den stör så mycket nattetid såvida han inte är jätteförkyld, det är snarare energisugande när han väl kommer på att han vill ha den på dagen som det är tungt att lyssna på allt gråt.
Hur har ni gjort? Och i vilken ålder blev era barn helt nappfria?