Månad: mars 2016

Håller på att bli gaaaaleeen! Hann PRECIS sätta mig ner i soffan och påbörja detta inlägg efter en kort promenad med hund och vagn, och så hör jag honom vakna. Skulle kunna somna stående… Ingenting. Det är exakt det jag hinner med just nu.

Oj oj OJ så trött jag är! Vi har haft en fantastiskt härlig helg, och trots att vi haft en babyfri natt känner jag mig som en klubbad katt! Återkommer med mer inlägg i morgon, nu MÅSTE jag sova!

Enda bilden jag tog på mig själv från bröllopet. Är dock inte riktigt lika nätt idag längre. Mitt öga är återigen svullet, men nu behöver jag ju inte vara fin längre. 🙂

Idag är det bröllop. Jag och Tony har sett fram emot detta extra mycket eftersom vi har ett barn- och hundfritt dygn från det att vi för Elmer tills hans farföräldrar. Ska bli så förbaskat skönt, även om jag kommer saknar Elmer något enormt. Farmor och farfar är bäst så jag behöver iallafall inte oroa mig det minsta att han inte skulle ha det bra.

Mitt största problem just nu dock är något som så typiskt ska hända en dag då man ska på fest och vill vara lite fin… Jag har fått en vidrig vagel i ögat! Inte en sån som sitter på yttre kanten heller utom en inombordare, som gjort att hela ögat svällt upp och jag ser ut som Quasimodos yngre syster. Vet att detta bara är ytligheter, men jag lider något enormt av det, varför just idag liksom?!

Häromdagen behövde min duktiga syster  en makeup-modell till en av hennes skoluppgifter, vardagssmink var på schemat, såklart ställde jag upp! 🙂

Ni kan ju ignorera mitt smutsiga hår.. 🙂

Fick för mig att plocka upp Rosa från golvet också, min stora nallebjörn! Hon kändes så liten och lätt innan Elmer kom, nu är hon så otroligt tung!

Måste kika in här och tacka för alla era kommentarer. Ni skulle bara veta hur mycket de värmer!

Elmer ligger nu och sover här bredvid och jag tänkte själv lägga mig, är så trött efter bastubadande och annat trevligt. Ikväll filmade vi något som med lite tur (och tid) kommer synas i bloggen i morgon – Tony har nämligen gjort något han länge tänkt göra – att sminka mig!

Jaa, vad ska man säga, någon festsminkning blev det inte, Men Tonys tutorial kommer alltså upp så fort filmerna klippts lite..

Tonys bild då han tvättade Elmer i handfatet innan läggdags. Elmer älskar den automatiserade kranen!

Januari 2014, vi bodde fortfarande i vår lilla lägenhet i Jakobstad på 30 kvadratmeter, nyförlovade med ett bröllop som väntade till sensommaren. Jag hade gått på hormonellt preventivmedel i 6 år i streck, jag var nöjd, men otroligt avtrubbad. Frågan var om jag skulle sluta eller fortsätta. Stod med tre nyinskaffade förpackningar i handen och plötsligt var det som om något bara slog mig – nej, nu får det vara nog. 

På hela det året hade jag mens 4 gånger totalt. Säkerligen dels på grund av p-ringen, och dels på grund av ätstörningar jag haft on och off sedan 2006. Oregelbundenheten gjorde att jag inte hade någon möjlighet att följa min cykel och även om vi nu inte hade några planer på att börja ”föröka” oss före bröllopet så låg tanken alltid och malde i bakhuvudet –  Skulle jag ens kunna få barn? 

Efter bröllopet var vi ganska säkra på att vi ville försöka få barn barn rätt fort. Och vi bestämde för att vi inte tar någon stress men att ”det helt enkelt får hända när det händer”.

Men lugnet och den avspända känslan över vårt nya beslut gick ganska snabbt över till lätt panik och stress. Återigen kom dom där tankarna: Kan vi alls få barn?

Månaderna gick. Ingenting. Jag tog vad som kändes som hundrafemtielva graviditetstest, ibland flera gånger om dagen, i hopp om att kanske det skulle synas denhär gången! Ingenting. Vi åkte på bröllopsresa. Slappnade av. Njöt. Konstaterade att livet nog var otroligt fint. Barn eller inte. Vi kom hem, köpte hus, sålde lägenhet, flyttade in hos svärföräldrarna, jag påbörjade ett nytt steg i min karriär – det var en enda rumba.

Plötsligt, en dag efter att jag hållit en intervju, min första efter att jag legat sängliggande en vecka i maginfluensa, så får jag för mig att köpa ett graviditetstest – mitt första på över en månad. Går in på toaletten hos svärföräldrarna, utför mina behov, är nära att slänga teststickan av gammal vana, då jag håller på att tappa andan – två streck?! Vad sjutton betyder nu två streck!? Dubbelkollade flera gånger med bruksanvisningen! TVÅ STRECK!

Älskade lilla, önskade du.
Nästan ett år gick, men det är ju självklart – det var ju precis dig vi hade väntat på!

Rosa tassade in för att göra Elmer sällskap i sovrummet för länge sedan. Jag är trött men kommer mig inte för att gå och lägga mig. Det är så oerhört tyst i huset. Tony har inte kommit hem ännu, och jag har inte bestämt mig om jag ska vänta eller om det kanske vore smartast att bara gå och lägga mig.

Blir alltid så sentimental mot kvällarna. När Elmer väl somnat sitter jag och utvärderar dagen som varit; Hur har jag reagerat mot vår lille son när han varit som gnälligast? De första kvällarna har jag med gott samvete kunnat svara att jag hållit lugnet och tröstat honom. Men allt eftersom dagarna gått, och läget förblivit oförändrat så har lugnet övergått till frustration, det goda samvetet är som bortblåst!

Kunde jag inte varit lite mer tålmodig, lite mer förstående gentemot honom? Knappast. Men i bröstet bränner det och klumpen i halsen är inte långt borta. Känner.mig.så.misslyckad. ”Du är just en bra morsa du!”

Jag förstod mig inte riktigt på dom där skuldkänslorna i början, alla sa att dom hela tiden kämpade med dåligt samvete och otillräcklighet. Jag tänkte alltid bara att om man nu ger barnen all den tid man har, och tröstar när tröst behövs, uppmuntrar och stöder, hur sjutton ska man kunna ha dåligt samvete då!?  Jag hade fel – så oerhört, svidande fel. 

I dessa stunder kan jag inget annat än att knäppa mina händer,
och be om styrka och kraft inför en ny dag.

Men så kommer stunden, då han för några minuter bara kan ligga stilla och hålla en i handen. Guld. Och allt är förlåtet. För stunden.

Det går ett mantra i mitt huvud just nu. Ett överlevnadsmantra. Det har pågått i några dagar, i fredags började det på allvar, närmare bestämt.

10-30 sekunder, that’s all I got. Ibland inte ens det. Sen börjar gråten. Först är det gnällgråt, som så småningom eskalerar i hysterisk ”jag ska få som jag vill”-gråt. Ibland gråter vi tillsammans,  han och jag. Igår stämde jag in i fulgråten inte en, utan tre gånger. Det känns som om jag håller på att gå under, och skulle inte nätterna funka så bra som de gör så skulle jag nog (nästan, troligtvis) göra det också.

Högst på önskelistan just nu är att få sätta sig i ett hörn och inte göra någonting förutom att stirra in i tomma intet, eventuellt dregla lite. Efter det kommer väl vårstädning, och kanske göra något för mig själv, duscha gjorde jag igår – hur skönt som helst!

Elmer tycker dock att all tid och uppmärksamhet varenda vaken sekund ska avsättas till honom, ibland räcker inte ens det. Han gråter sig till sömns i vagnen, vaknar upp gråtande, gråter på golvet, på mage och rygg, gråter i gymmet, gråter till och med sittandes i famnen för att han vill ner på golvet, men sätter jag ner honom gråter han igen. Igår grät han till och med när han fick sin favoritmat – batat, för varje sked grät han. Har han växtvärk, tandsprickning? Är han irriterad och frustrerad för att han inte kan ta sig framåt?! Jag blir galen. Och mantrat fortsätter i huvudet: det är bara en fas det är bara en fas det är bara en fas…