Baby-zonterapi

Vi hade en zonterapeut här igår som gick igenom Elmer från topp till tå. Hon behövde bara känna på honom lite för att konstatera hur spänd han var och hon var inte alls förvånad över att han hade så trög mage.

Det vi märkte så gott som direkt efter att hon gått var att något började hända i Elmers mage. Gråten var annorlunda, ännu har det inte kommit ut något, men jag hoppas att det sker något under dagen, och om det inte lossnar ännu skulle hon komma en andra gång. Dessutom har han sovit betydligt bättre inatt, det kan ju bara vara en slump också, men vi ska hoppas att det håller i sig. Zonterapeuten sa att det oftast brukar räcka med 1-2 gånger för att besvären ska gå om, ibland 3 gånger ifall babyn är riktigt spänd. Fick även lite självhjälpsråd så att jag senare kan massera Elmer vid behov.

Man såg verkligen att han njöt av behandlingen, vissa gör det, vissa ej, sa terapeuten. Men jag hoppas att det här kommer ändra lite på hur vi har det här hemma.

Kampen om Elmer

Idag fick vi lite välbehövd hjälp här hos oss. Min mamma och pappa kom hit efter sina jobb och hjälpte till med att hänga upp stjärnor, julstäda, och så klart sköta Elmer.

De gnabbades som två femåringar över en favoritleksak! Mamma hade hållit på med att skura badrumsgolvet då Elmer vaknat och hon rusat till undsättning med matflaskan i högsta hugg. Samtidigt hade jag och pappa precis avslutat upphängningen av stjärnorna i vardagsrummet så jag hade sagt åt honom att jag inte hade så många fler arbetsuppgifter åt honom och att jag tänkt att han skulle få mysa med E så länge mamma och jag städade. Sagt och gjort stampade han iväg och ställde sig framför mamma med händerna i fickorna och sa att ”Sara sa att jag skulle få ha Elmer när du städar….” med en sån där barnslig besserwisser-röst. Mamma blev ju sådär skämtsamt stött i kanten och proklamerade att hon minsann också ville sköta Elmer. Antar att det är så det blir, med morföräldrar som bor på annan ort.

12366741_10153357778758121_178071671_n
Men fint har det blivit här, det tar sig, och det är så otroooooligt skönt med ett nystädat hem!


Elmer tycker också om när det är julfint.. 😉

Stand by each other

Såhär i babytider får man klart konstatera att andra saker får bortprioriteras lite. Inte helt förstås, men annars vardagliga saker som att äta, sova, duscha, ja, till och med betala räkningarna i tid kan vara svåra att lyckas med, i alla fall inom rimlig tid. Men man överlever, för att man måste, man tvingar sig orka trots att sömnsaldot för länge sen åkt på minus. Man förskjuter hungern tills den knappt märks av längre, och kompenserar allt för ofta med något snabbt och sött, är man klok har man lärt sig och hamstrar i stället nötter eller liknande, för att få upp energin snabbt. Duschandet måste jag medge att jag själv haft problem med, kombinationen av fett hår, unkna armhålor och för lite sömn är ingen hit, alls.

Det finns dock en sak som enligt mig aldrig ska bortprioriteras, trots att alla ovanstående behov inte tillfredsställts på alltför lång tid – relationen till din partner. Visst, det finns inte nära på samma tid för mys och gos och långa samtal och djupa diskussioner. Tvärtom kan diskussionerna väldigt lätt gå till korta meningar som ”när åt han?”, ”har han bajsat?” och i värsta fall ”ssschh!”. Men det fina är, att eftersom vi lärt oss att åsidosätta våra behov lite, så kommer man långt på ett ”tack” eller en varm hand på axeln, eller en kram mellan blöjbytena. Jag minns den fantastiska känslan då jag och Tony fick se en hel film innan Elmer vaknade.   Man lär sig uppskatta allt smått, och plötsligt blir alla mysiga stunder något man värdesätter högt, och absolut inget man tar för givet.
Så fast det är tungt, och man ibland bränner av på varandra och snäser till, uppskatta varandra, beröm, uppmuntra. Den där lilla babyn kommer växa upp, och fast han/hon alltid kommer finnas i ditt liv, så kommer han/hon så småningom flytta ut, även om den dagen känns långt borta nu.
Men din partner är du fast med hela livet ut, så ta hand om varandra.

IMG_1011
jag och min fina man, morgonen efter vårt bröllop 2014

Christmas-tag

När vill du att första snön ska falla?
Helst igår! Nån gång i November ska det nog snöa, och helst ska ju snön stanna kvar då också!

image

Hårda eller mjuka paket?
Förr var det ju såklart hårda paket, hatade kläder. Nu måste jag nog säga mjuka! Barnasinnet i mig får ännu idag för mig att hårda paket innebär leksaker! 😄

Pepparkakor eller lussebullar?image
Lussebullar är gott men absolut pepparkakor! Hela konceptet med att baka ut, dekorera, umgås, äta deg, få magknip – JUL JUL JUL!

Köttbullar eller prinskorvar?
Pappa och jag gör köttbullar varje jul, så helt klart köttbullar! Vi har aldrig haft prinskorv på julbordet..

Julkorv eller julskinka?
Ingetdera.. Vi har kalkon istället för skinka, och har vi skinka är det en mycket liten en..

Lax eller sill?
Lax! Blä för sill!

Paradis eller Aladdin?
Paradis! Kunde föräta mig på den asken! Lite ledsamt att de tagit bort trillingnöten..

Revbensspjäll eller lutfisk?
Ingetdera har vi nånsin haft på julbordet.

image

Glögg eller julmust?
Jaa, båda hör ju till. Men måste nog säga glögg!

Ris á la Malta eller risgrynsgröt?
Ris á la Malta är godare, det är ju som en uppdaterad version av risgrynsgröt. 😉

Hemma eller borta?
Borta bra, hemma bäst. Hemma hos föräldrarna är Jul för mig, men i år hoppas jag på att få alla hem till oss i stället.image

Utomlands eller Finland?
Helt ärligt så har jag ingenting emot att fira utomlands, men i så fall i ett väldigt tropiskt land, Thailand, till exempel.

Ge eller få?
Absolut att ge, om man hittat den perfekta gåvan. Men visst är det ju roligt att få också! Nedan ser ni förra årets julklappsskörd som mamma samlade in på sin födelsedag till nejdens fattigare familjer.image

Mysteriet på Greveholm eller Sunes Jul?
Mysteriet på Greveholm var min favoritjulkalender! Vågade inte dricka julmust den julen då dom skrämt en med att det fräter bort ben och tänder…

Chokladkalender eller paketkalender?
Paketkalender, choklad äter man ju ändå!image

Plastgran eller äkta?
Äkta alla gånger! Doften av julgran är oslagbar, tyvärr måste vi ha plastgran då Tony är allergisk, men inte hos mamma och pappa.image

 

Arne Weise eller Ernst?
ANDREAS Weise, haha!

Har du haft en grön gräsmatta på julen?
Jamenvisst, senast för tredelad sedan.. Fy.

När är det dags att pynta? .
Senast på lillajulmiddag brukar jag pynta, nu har ju Elmer hindrat mig från detta lite i år…image

Kan du komma på nått negativt med julen?
Julklappshetsen! Att folk köper bara för att köpa! Och stressen över att allt skapar så himla perfekt och skinande rent!

Blir du mättad av julen när den är slut eller vill du ha mer jul?
Först är jag mätt, i typ en vecka, sen vill jag ha jul igen! Älskar jul!!

När öppnar du dina julklappar?
Hos mamma och pappa, efter att vi ätit julmiddag sitter vi alla ner och turas om och läser rim.

image
Här hade det spårat ur lite…

Favorit juldoft?
Nejlikor och apelsin!

Vad är viktigaste med julen?
Gemenskap, att kramas mycket, och att komma ihåg varför vi egentligen firar julen

Julkyrkan eller Kalle Ankas jul?
Kalle Ankas jul får alltid stå på, även om man kanske inte följer med så aktivt längre. Julkyrkan brukar vi gå i på natten om vi inte är för trötta, så stämningsfullt! Har alltid viljat sjunga i julkyrkan!

image

Nämn dina favoritjulfilmer
Love Actually, Grinchen och The Santa Clause med Tim Allen

Vad är det bästa med julen?
Känslan av att tiden stannar. Att få träffa släkt och familj, gå omkring i mysiga kläder, dofterna, maten, stämningen!

Skulle du kunna tänka dig att jobba på julafton?
Har faktiskt gjort det och det var så roligt att få önska folk God Jul på självaste dagen!

image
På Blossom 2010.

Bakar du något till jul? Vad?
Jag bakar pepparkakor, och massor av annat julgott, det varierar från år till år!

Har varje julprydnad sin bestämda plats år ut och år in?
Nej, vi har ju bott på olika ställen 3 jular i rad nu så pyntet byts ut och får nya platser hela tiden.

Vill du ha egenproducerat julgodis eller köpt?
Absolut egenproducerat, förutom Toififfee, som jag MÅSTE ha på julen!

Knäck eller ischoklad?
Knäck!

Hur ser din adventsljusstake ut 
En vit i metall.

image

Vill du ha julkort med brevbäraren eller som e-post?
Självklart per post!

Vilka färger har ni till jul?
Det varierar! Denna jul kör jag md vitt, grått, guld och grönt.image

Vad bara MÅSTE hänga/finnas i granen?
Måste och måste, jag gillar ju att blanda gammalt och nytt. Köper några nya julpynt varje år och blandar in dem med halmänglarna som Tonys mormor gjort och näverhjärtan.imageMamma och deras gran några jular sedan, mamma är expert på julgranar.

Brukar du göra något aktivitet på julafton, t.ex. gå en promenad, spela sällskapsspel osv. 
Brukar börja morgonen med en promenad. När vi var små fick vi varsin pysselbok att fördriva tiden med så länge mamma och pappa ställde i ordning det sista, det vill jag föra vidare. Sen åker vi runt mellan mormödrar och farmödrar och svärföräldrar. Hemma till Kalle Anka och sen blir det middag och därefter julklappsöppning och mys, kanske med något sällskapsspel.imageFinaste syskonen och jag.

Dricker ni köpeglögg eller hemmagjord?
Oftast blir de nog köpis.

Finns det någon frukt som är ett MÅSTE till jul?
Satsumas!

Vilken är din favoritjulskiva?
Michael Bublés och Diana Kralls julskivor hyllar originalen på ett fantastiskt sätt!

Vilken är din favoritjullåt?
Oj, dom är så många, men River av Joni Mitchell hör nog till toppen! Sen också Baby it’s cold outside, Blue Christmas, I’ll be home for Christmas.

Vad skulle du inte vilja vara utan på julbordet, vad är ett absolut måste?
Smörkokta morötter och köttbullar!

Vilken snutt är favoritsnutten ur Kalles julafton?
Eftersom man kan den utantill så ser jag mest fram emot att se vad det kommer för ny film, i slutet av programmet. Men så gillar jag kortfilmen med Musse, Pluto, Piff och Puff och granen.

Har du sett Karl-Bertil Jonssons jul?
Ja, alltför många gånger, men den har ett fint budskap!

Har ni tomte hemma?
Då och då, beroende på var vi är. Hos Tonys bror finns det barn så dit kommer nog tomten, men han har slutat (pausat) med att komma till mina föräldrar. Om några år börjar det väl igen. 🙂

Köper du julklappar till många?
Brukar köpa till familjerna och till bästa vännerna. Sen brukar jag göra julgodis som jag delar ut också. I år hade jag tänkt att jag skulle tillverka de flesta julklapparna själv.

Tycker du att det skall vara julklappar till alla eller bara barnen?
Jag tycker nog att alla ska få julklappar! 🙂

image

Tycker du att julklapparna skall vara inslagna i affären eller vill du göra det själv?
Jag vill absolut göra det själv! Eftersom jag länge jobbat i butik med presentartiklar så är det bara jätteroligt att låta fantasin gå lös på pappren och banden!

image

Färgglatt eller enfärgat julklappspapper?
Bilden ovan talar väl sitt tydliga språk, men ja, jag gillar allt mellan naturfärgat till lite roligare färger, jultema måste det dock vara på pappret!

Roligast att få i sin julklapp?
Något man önskat sig såklart! Men jag föreställer mig att det skulle vara helt fantastiskt att få en vinnande skraplott eller en hundvalp. 😀

image

Hur ser din julfrukost ut?
På julafton blir det oftast gröt. På juldagsmorgonen så äter man ju alla rester såklart!

Vad skulle den ultimata julklappen vara till dig i år?
En lapp där det står att jag får sova så länge jag vill tills jag är utvilad. Går inte det så åtminstone 8 timmars skönhetssömn. Sen drömmer jag om att få gå och se Imagine Dragons i januari..

Förlossningsberättelse del 2

Så fort vi blivit inskrivna slängde barnmorskan fram de underbara sjukhuskläderna, måste helt ärligt säga att jag utvecklade en hatkärlek till dessa kläder under min tid på BB. Efter det frågade bm om jag hade några önskemål och jag överräckte mitt förlossningsbrev, där stod ungefär följande:

– Förstföderska

– Öppen till att pröva på icke-medicinska smärtlindringsmetoder som bad, sterila kvaddlar, akupunktur, värmedynor etc.

– Prövar även gärna lustgas och vid behov (haha, skrattar så åt det här efteråt) PCB. Vill ej ha epidural (skrattar lite till..)

– Stor rädsla för att ”gå sönder”.

Sen frågade bm om jag ville börja med ett bad, det lät på henne som att det inte hörde till det vanligaste men eftersom vi hade ”gott om tid” och jag ju visste att bad verkade avslappnande på mig så tog hon oss till den förlossningssal som hade badkar och började tappa upp den enorma plastgrytan i mitten av rummet. Fick sedan veta att detta var det minsta rummet, och till skillnad från de andra rummen fanns det inte riktigt någon stans för Tony att sitta, förutom en rullande pall, och det var rätt trångt där.

I badet spenderade jag ca två timmar, fick pröva lustgas med 50/50 styrka och märkte egentligen ingen effekt av den, andades väl inte tillräckligt i den heller. Badet underlättade verkligen och jag tog mig relativt enkelt igenom värkarna.

Ca halv 7 kom barnmorskan in och skulle ta kurvan, bestämde mig då för att det nog var tid att komma ur baljan också, så där och då lämnade jag den tryggheten bakom mig. När jag steg upp konstaterade jag en större blödning och trodde först det var vettnet som gått, men nej, däremot hade jag gått från att vara öppen 3cm till 5cm så något hade ju hänt ändå.

Värkarna tilltog nu i styrka och bm ökade lustgasen till 70/30, minns att jag första gången tog i lite för mycket. Barnmorskan pratade med mig samtidigt som jag andades igenom en värk, och när jah var klar märkte jag hur jag blev alldeles lätt i huvudet och jag fick svårt att hålla mig för skratt. Tony såg detta och började flina, vilket inte gjorde det mycket lättare att hålla sig för skratt, men jag bet ihop och måste ha sett rätt komisk ut när jag, med allvarlig min försökte lyssna på vad bm sade.

Barnmorskan som vi börjat med slutade sitt skift ganska direkt efter badet, hon hann dock visa Tony var man hämtade mat, och hjälpte honom med frukosten, jag åt en smörgås och drack lite juice, mer fick jag inte ner. Den nya barnmorskan var svensk hon med, analyserade snabbt hennes dialelt och frågade om hon var från min mammas hemtrakter – jodå, det visade sig att de var grannar med min mammas barndomshem. Lyckat!

Värkarna hade nu börjat tillta, samma natt hade jag googlat (ja, googlat) om profylaxandning så jag började pröva på det, vilket faktiskt hjälpte mig ta mig igenom de värsta värkarna. Efter några timmar testade bm kurvan igen, värkarna kom tätare, men ingenting hade skett på öppningsfronten, minns att jag här hade otroligt ont i ryggen, och var spänd som en banan. Bm föreslog att vi skulle pröva sterila kvaddlar, min mor hade pratat så gott om dem så jag tyckte att det lät som en bra idé. Nu efteråt önskar jag att jag hade låtit bli. Tanken var att hon skulle sätta fyra kvaddlar, två på ryggen och två på magen. Hon började med ryggen och jag satt på sängen och höll Tony i handen. Här upplevde jag helt ärligt en smärta så sjuk att jag tappade andan och ögonen svämmade över av tårar. Det gjorde så fruktansvärt ont! Hon satte en till men efter det flämtsnyftade jag fram att ”inget mer, det går inte!”. Grät länge efteråt och ringde mamma och skällde ut henne över att hon sagt att kvaddlar var the way to go! 😀

Vid 11 hade jag fortfarande inte öppnats mer, och bm bestämde att vi nu skulle ta hål på hinnorna, i samband med det skulle man även sätta en PCB, livmoderbedövning, som jag hade hört mycket gott om, och själv önskat få. Sagt och gjort, en läkare kom in med sina instrument, berättade om proceduren, och skred sedan till verket. Själva hinnsvepningen gjorde inte alls ont, plötsligt kände jag bara hur det rann en massa varmt längs med benen, PCBn kändes däremot lite mer, men det gick snabbt om. Jag trodde att allt skulle bli bättre men nu började det värsta skedet under hela förlossningen.

PCBn, min livlina som jag helt förlitat mig på, funkade nämligen inte alls. Jag minns att jag låg och väntade på att sprutorna skulle börja verka, men inget hände, istället tilltog värkarna bara i samband med att man tagit hål på hinnorna. Tyckte det var så obehagligt, hade en stor binda på mig och behövde hjälp med att dra upp de enorma underbyxorna eftersom värkarna gjorde så ont, man var verkligen utlämnad, och hela tiden kände man vattnet sippra ut.

Runt 12-13 var värkarna näst intill olidliga, jag flämtade på som en galning med min googleprofylaxandning och fick i princip aldrig en chans att vila. Värkarna avlöste varandra och det kändes som ett godståg drog igenom kroppen, fram och tillbaka. Jag låg i min egen smärtbubbla och var nästintill onåbar. Barnmorskan hade redan två gånger föreslagit epidural, men jag hade nekat. Men nu var ja så spänd att ingenting hände därnere längre, jag stampade på stället eftersom jag inte kunde slappna av i bäckenbottenmusklerna. Tredje gången bm frågade var det nästan som om hon vädjade till mig att ta den, och mellan tårarna frågade jag T om det var okej (som att han hade något att säga om det?). Han såg så lättad ut och det var svar nog, så bm kallade på anestesiläkaren.

Här var allt så suddigt i smärtdimman, men jag minns att en man kom intill örat på mig och presenterade sig, sen fick jag följa instruktionerna, man smetade såndär gul desinficering på ryggen, och så satte dom epiduralen. Med handen på hjärtat gjorde den inte på långa vägar så ont som de sterila kvaddlarna och bara någon minut senare kände jag först hur kroppen sakta slappnade av, anestesiläkaren kollade så att jag kunde röra på benen, och när det var ok så gick han. Nu började även smärtan smälta bort. Detta var den mest fantastiska känsla jag känt under hela graviditeten, jag kände mig inte ens gravid! Jag kunde ha legat hemma på soffan. Smärtan var som bortblåst. Vi blev lämnade ifred en stund och jag bedyrade för Tony att jag skulle kunna springa ifatt anestesiläkaren och ge honom en smällkyss, varpå Tony konstaterade ”jag med”. Det hade varit så svårt att se mig i sån enorm smärta. Här passade jag på att ringa mamma och hon önskade lycka till och var glad att smärtan var borta.

I detta skede gick saker och ting väldigt snabbt framåt. Eftersom jag äntligen hade möjlighet att slappna av och vila fortskred även värkarbetet i superfart. Plötsligt var jag öppen 9cm och barnmorskan jag hade då förkunnade ivrigt att hon förmodligen skulle hinna vara med under själva förlossningen. Jag hade inte känt av en enda värk sen epiduralen kickade in trots att CTG-kurvan visade väldigt kraftiga värkar. Där och då var jag otroligt glad över att jag valde att ta epiduralen, för de värkarna hade jag inte velat vara i närheten av. Nu började jag bli nervös av att bara ligga ner, så jag bestämde mig för att sätta mig på pilatesbollen för att eventuellt börja känna något tryck neråt, så jag satt och skumpade upp och ner en stund tills jag började nicka till och Tony skickade mig upp i sängen igen av rädsla över att jag skulle falla av pilatesbollen. Väl tillbaka i sängen började jag googla hur man krystar utan krystvärkar, haha, jag vet, google är mitt orakel. Var medveten om att edan kunde ta bort just krystvärkarna, vilket var en av anledningarna till att jag jag inte ville ha någon eda. Vid det här skedet hade jag också någon gång skickat ett meddelande till en vän att ”9cm öppen, snart dags att krysta!”. Efteråt fick jag höra att hon stått på jobbet och skrattat åt mitt väldigt rättframma meddelande.

Runt 14 kom bm in och undersökte mig igen, nu var jag 10cm öppen sånär som på en liten kant. Detta läge förblev detsamma fram till 15 och min barnmorska var tvungen att åka hem. Barnmorska nummer 3 tog över, precis lagom inför krystskedet. Detta var min första finskspråkiga barnmorska, vilket jag efterhand tyckte var bra, även om min finska är helt okej så var det bra att jag helt fick skippa allt prat, då hade jag väl börjat överanalysera och fråga i stället för att bara fokusera på det viktiga.

15:10 började jag krysta. Utan krystvärkar. Barnmorskan förklarade hur jag skulle göra, vilket jag såklart redan googlat, och så var vi igång. Jag lärde mig så småningom att avgöra intervallerna mellan krystvärkarna, och eftersom barnmorskan berömde mig för hur bra det gick (hon visste inte hur lite eller hur mycket jag kände krystbehovet), så fortsatte jag på samma sätt hela förlossningen igenom. Det var skittungt, det gjorde ju inte ont, eftersom jag var bedövad, men jag lovar, det är sjuuuukt tungt när man inte har några värkar som hjälper en. Mot slutet kom även en annan barnmorska in för att assistera, hade legat på sidan fram till det men nu föreslog de att jag skulle lägga mig på rygg och stöda mina fötter mot vardera sida på barnmorskorna (allt får de stå ut med). Nu började jag vara rätt mör, svetten rann och håret klibbade sig fast i pannan, hade helt glömt att sätta upp det. I början av krystskedet hade Tony servat mig med mineralvatten och Jaffa, men nu kunde jag bara fokusera på att få ut Elmer. I slutet låg jag bara och stirrade på Jaffaflaskan vid handfatet och tänkte ”bara jag får ut honom så får jag dricka Jaffan!”.
Slutskedet var rätt jobbigt, han var precis vid öppningen men det var som att han satt fast, Tony hade rätt fort gått från att stå vid huvudändan till att vara mer aktiv och han sa efteråt att det var mycket enklare på det sättet. Även för mig var det lättare eftersom han var en direkt länk mellan barnmorskorna och mig, han såg vad som hände och kunde bara fokusera på att peppa, pussa på pannan och hålla upp mig. Han, och jag också, hade trott att jag skulle skrika som ett skadat djur mest hela tiden och ropat att jag ville ge upp, men jag var förvånansvärt tyst genom hela förlossningen, insåg rätt fort att det skulle kräva all den fokus och envishet jag hade för att få ut E., så jag såg ingen vits med att skrika. Barnmorskorna utbrast förtjust att killen hade mycket hår och bad mig känna efter, jag var väldigt ointresserad och kände efter under en millisekund innan jag fortsatte med mitt. Vi detta skede sa dom åt mig att ta det lite lugnare och ”hålla emot” vilket jag lovar är lättare sagt än gjort när du är mitt inne i krystarbete! Det gjorde så fruktansvärt ont där på slutet att jag ville vrida mig i plågorna. Sekunderna innan han kom var jag så nära att ge upp, även om jag gav på som aldrig förr, hörde Tony säga att ”han är snart här, han är snart här, så nära nu!”, vilket fick mig att ta i med mina sista krafter och känslan när jag kände hur han i princip flög ut, samtidigt som hela min kropp sträckte ut sig för att sedan helt slappna av, och Tony med gråten i halsen uppmuntrande utropa ”älskling, han kommer, han kommer”, det var helt obeskrivligt, jag skulle ju få dricka min Jaffa (det säger kanske en del om hur törstig jag var!).
Väl ute började E gråta direkt, hans huvud hade missformats lite och såg ut som en tomteluva eftersom han kommit ut med bakhuvudet före, därför hade det också tagit så länge där på slutet. Hela krystskedet i sig hade tagit 1 timme och 20minuter. Jag var helt slut, så slut att jag knappt kunde ta till mig allting, allra minst Elmer, under något som kändes som evigheter låg han där på mitt bröstså länge de undersökte mig,  jag var näst intill apatisk, Tony grät och jag grät väl lite jag med, men jag var så törstig att vatten eller Jaffan eller något annat inte ens smakade längre, allt jag ville var att gå och lägga mig och jag hoppades så innerligt på att få ett familjerum så att jag skulle slippa vara ensam med allt nytt. SOM TUR FICK VI ETT I SISTA STUND! Man rullade in mig på BB-avdelningen i rullstol och Tony kom efter med Elmer. Barnmorskan måste sett i mina ögon att jag behövde lite tid, så hon frågade om vi ville att hon tog ut Elmer under tiden som vi åt den klassiska smörgåsbrickan, och jag nickade lättat.

Även om jag inte kunde äta något (kunde inte äta förrän på kvällen följande dag) så tyckte jag denna stund för oss själva var otroligt skön. Jag satt mest och stirrade in i väggen medan Tony berömde mig och muntrade upp mig och bara fanns till.
BB-tiden var värdefull, och rekommenderar verkligen att man stannar en dag extra, fast det känns som att man kunde åka hem, särskilt för förstföderskor. När du kommer hem börjar allvaret och du sitter där med en massa frågor snurrande i huvudet. Så njut av att ha hjälp 24 timmar i dygnet, och njut av att kunna kramas utan en stor mage som är i vägen.
Det var min story, fråga om ni undrar över något.

Ensamheten

Min moster var på besök idag med hennes ettåring och vi diskuterade en hel del mellan himmel och jord, men främst ändå bollade vi kanske tankar kring den första babytiden…

Jag har ju inget att jämföra med och just nu är jag ju mitt inne i den mest intensiva perioden, så ibland kan det verkligen kännas som att det aldrig kommer ha något slut; vakandet om nätterna, pumpandet, sömnskulden, att ständigt lukta antingen svett, bajs, mjölk eller andra mindre trevliga substanser, att aldrig få avsluta något man påbörjat, att känna sig misslyckad och dålig över: att barnet gråter, över att man inte hunnit städa, tvätta kläder, diska, betala räkningarna i tid, över att hunden inte får tillräckligt med stimulans, över att man inte hunnit pussa på mannen en endaste gång ännu denna vecka, över att mannen är tvungen att dras med någon som är just sömnberövad, gnällig, osminkad, smutsig och går omkring med första bästa plagg som ligger framme, över att det första man vill göra då mannen kommer hem är att dumpa babyn i famnen på honom för att bara kasta sig i soffan, men istället är tvungen att ta igen allt man inte hunnit göra under dagen då han varit på jobbet,
över att man själv gråter för att allt ovan till slut blir så otroligt påfrestande. 

12278187_10153346029713121_1735023700_n

Jag vet att jag inte är ensam om detta, och ibland kan jag finna en gnutta tröst i det. Men om nätterna, när det är kolmörkt både inomhus och utomhus, alla tv-program förutom skräckdokumentärer har slutat gå på teve, när du är så trött att du kunde somna stående, och huvudet guppar när du sitter där och matar ditt hungriga barn, då är du ensam. Du kan inte väcka mannen för att få tröst och beklaga dig över att babyn vaknat med 45 minuters mellanrum och att du knappt sovit en blund, för han ska till jobbet och där måste man vara fokuserad, och det är ju inte samma sak för dig – trots att det nog kan räknas som heltidsjobb att ta hand om ett spädbarn – för du kan ju ändå vara hemma om dagen och ”vila upp dig” när du får chansen (och alla småbarnsmammor vet att ibland kommer inte den chansen). Bara tanken på detta gör dig plötsligt till den ensammaste i världen, där mitt i natten.

Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Jag söker inte sympatier, för detta är något 99% av alla småbarnsföräldrar (mammor som pappor) får och har fått gå igenom. Jag behöver väl bara skriva av mig, och samtidigt kanske trösta alla andra nattvandrande mammor därute, att vi inte är ensamma, men att det är okej att känna som man gör. För det är tungt, det är så fruktansvärt, förbannat tungt, och ibland tror man att det aldrig kommer ta slut, att resten av ens liv kommer se ut exakt såhär, jag har ju inget att jämföra med, men jag har ju mig själv som exempel, det har ett slut. Men jag vet också att när du är mitt inne i stunden, och du tror du inte ska orka längre, då är detta ingen tröst alls, snarare tvärtom. Det kan jag själv skriva under på.

Jag tror det allra viktigaste och värdefullaste man kan få som hemmamamma är bekräftelse från sin partner. Ett ”tack”, eller ”du är så stark och duktig” eller ”hur har du orkat idag?”, och att inte haka upp sig på det som är ogjort hemma utan i stället tacka för det lilla som eventuellt blivit gjort, det lever man som hemmamamma otroligt länge på.
Det gör att man vill kämpa lite till, det får en att känna sig älskad, värdefull, och att man duger, för jag tror ni vet vad jag menar när jag säger att man känner sig lite som den där urvridna disktrasan som ligger där i tvättfatet och stinker. 

Så här är till alla hemmamammor (och hemmapappor) – you might feel lonely, but you will never walk alone!

Julkalender för vuxna barn

Jag har alltid ansett mig ha kvar en stor del av mitt barnasinne, trots mina 25 år. Jag älskar kramdjur, innovativa leksaker, Gameboy och framförallt – julen! Julen är till för alla, men på senare dagar har jag nog fått konstatera att det är barnens högtid, och klapparna minskar avsevärt i takt med att man åldras, så är det bara. Våra behov blir större och dyrare när vi blir äldre, och dessutom köper vi ju det mesta vi behöver (och inte behöver) själva.

Nu har jag och min likasinnade vän Linnéa kommit på en lösning för att stilla vårt paketbegär i jul – vi bytte helt enkelt julkalendrar!

Först satte vi en budget så att värdet på kalendrarna skulle vara detsamma och vi skulle ha lättare att planera våra inköp. Sen var det bara att shoppa loss, bestämma design på våra kalendrar, och låta fantasin gå fri på paketering och layout. Här nedan är resultaten:

12305640_10153343996293121_632271718_n

Denna kalender fick jag av Linnéa!

12319433_10153343996238121_1360645721_n

Och här är kalendern jag gav åt henne!

Ni kan ju ana lyxen varje morgon! Jul varenda dag! 🙂

Dop-outfit

Detta hade jag förresten på mig på dopet i söndags. Allt kommer från Lindex! Kände mig riktigt fin och är så glad att kjolen passade trots att jag tog risken och köpte min ”normala” storlek för några veckor sedan då den ännu var lite trång. Nu satt den fint.


Känner mig sugen att göra något åt mitt hår som fått växa sig vilt under graviditeten. Har dock inte en aning om vad jag skulle göra åt det, så det får vänta ett tag till, har hört att man väldigt ofta gör drastiska hårbeslut efter att man fått barn och är i storbehov av en förändring… känner någon igen sig?

Elmers 6-veckors kontroll

Efter en fruktansvärt dålig natt (har sovit 2,5 timmar) var det dags för Elmers sexveckorskontroll. Tony var på jobbet så jag fick skjuts och sällskap av min fina vän Jenna.

Har länge oroat mig över om mjölken han får är bra, och känt mig dålig då jag inte hunnit pumpa och hamnat att ge honom ersättning i stället. Hälsovårdaren och läkaren sprängde hål på alla dom tankarna direkt, för vågen visade +1145gram på mindre än 4 veckor! Nu fick jag även förklaring på varför storlek 56 börjar kännas aningen trånga. Här kommer en liten rapport:

Elmer vid födseln: 3890g och 51cm.
Elmer vid 3 veckor: 4400g och 54,6cm
Elmer vid (nästan) 6 veckor: 5145g och 59,2cm

12315095_10153344000573121_1865335763_o
Elmer 1 dag.

12315158_10153344000588121_900785692_o
Elmer 5 veckor.

I övrigt fick han massor med beröm igen. Läkaren gav fina betyg och berömde hans vakenhet och spänst. Allt såg bra ut och mamma fick än en gång vara stolt! Rotavaccin fick han genom munnen och det glufsade han i sig med stor aptit, han har varit lite sömnigare idag (tack och lov!), vet inte om det beror på gårdagens och nattens vakande eller vaccinet eller om det är en kombination av båda, men det har varit skönt. Dessutom har jag fått sköthjälp av Jenna mellan 10 och 18, sån himla lyx! Har hunnit pumpa och ”bara vara”. Önskar dock att jag hade sovit lite också, men det är ju så roligt med besök!