Månad: januari 2017

Knäppte min förta slarviga magbild igår innan läggdags, en sömnig bild i en smutsig spegel och med wc-sitsen uppfälld – ursäkta för det! Men kände att det var dags att börja dokumentera.

Nu såhär i vecka 15 (14+3) känner jag av magen när jag sover på mage, vilket jag fortfarande gör, men med ena benet vinklat så magen höjs upp lite – det blir något bekvämare. Jag har ofta huvudvärk, toalettbesöken är väldigt frekventa och jag äter väldigt ofta. Mina cravings är absolut varma rätter med mycket kolhydrater, pasta är en favorit och särskilt pasta med ostsås, eller ännu bättre, den hemmagjorda versionen med kokt pasta, en rejäl smörklick och massor av riven ost – hemskt, jag vet.

Jag mår lätt dåligt och har svårt att hitta saker jag vill äta, så jag följer helt enkelt kroppen och går utifrån det jag är snål på, vilket resulterar i att jag eller Tony får åka och hämta det jag behöver, och det pronto!

Jag är absolut inte snål på vare sig choklad eller kaffe, precis som med Elmer.
Min största cravings med Elmer – isbitar, har ännu inte stationerat sig, men det kommer väl när det blir varmare antar jag.

Jag är fortsättningsvis väldigt känslig. Har lätt för att reta upp mig på saker jag annars inte skulle bry mig i det minsta, och jag är så.sjukt.trött. Viljan att göra saker finns, men orken är som bortblåst. När jag kollade tillbaka i arkivet var det rätt likadana symptom jag hade med Elmer.

Så här kommer då en liten jämförelse, översta bilden är som sagt från igår kväll, den undre bilden är jag gravid i samma vecka, men 1 år och dryga 8 månader tillbaka i tiden. Måste säga att magarna är rätt så lika, även om den kanske är något fastare på den nedre bilen. Ack, dessa analyser…

De senaste dagarna har jag gått omkring med en ordentlig huvudvärk som vägrat ge med sig. Igår hade jag migränliknande symptom, vilket jag inte haft sen tiden före Elmer, då jag kunde ha migrän flera gånger om veckan. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag gissar att det till en stor del handlar om stress. Jag stressar sällan upp mig över saker, och på de tester jag gått på har min kropp visat sig klara av stresshantering bra. Men just nu är det nog någon form av inre stress som utlöst huvudvärken, tror jag. Det är en hel del förändringar på gång i våra liv just nu, inget jag ids skriva ut riktigt än, men tids nog, och många frågetecken, så jag antar att det är en av de stora bovarna.

Sen konstaterade jag idag, när jag i min frustration vände upp och ner på halva köket för att hitta en ask tändstickor (som jag sist och slutligen ändå inte hittade), att vi ha för mycket saker! Idag kändes det bokstavligen som om jag höll på att drunkna i alla prylar. Så jag tänker göra en hus-detox, en husrensning, må det så vara the Konmari way, the Paulina Draganja way (överväger att beställa hennes bok) eller my way! Men saker ska bort.  Här ska det bli tomt, luftigt och välorganiserat, för vi drunknar! Kolla bara in ”myshörnan” bakom Elmers huvud på bilden till höger, där ligger julklappar, innehållet från uttömda väskor, ihopvikta kläder, tvättade, ovikta kläder, leksaker, handdukar osv i en enda röra. Och det knäppa är, att trots att jag städar bort allt på en dag, så ser det likadant ut efter en dag igen – det kan ju inte vara så svårt!?!? Eller kan det?

Shit just got real, for real.

 

Mår du bra där inne, lilla vän? Du som gett mig som många fjärilar i magen redan, och som skänker oss glädje varje dag, trots att vi inte ens vet vem du är.

Med Elmer fanns det inga tankar om ett misslyckande, om en graviditet som skulle sluta i tårar. Med lillebror/-syster följer sådana tankar med mig överallt. De är grymt svåra att skaka av sig och försvinner de en stund kommer de tillbaka med större kraft senare. Det är inte så att jag går omkring med en oro och ont i magen hela tiden, men visst, oron finns där ibland.

Jag antar att det är rätt logiskt att man börjar fundera på sånt här, efter att man sett underverket i form av ens första barn. Det känns lite overkligt att Elmer har alla tio fingrar och tio tår, att han utvecklats och utvecklas som en ettåring ska göra, att hans huvud mår bra, och så vidare. Han är ett sant mirakel och jag är så fascinerad över honom, varje dag. Hur kan ens kropp klara av att framställa något så fantastiskt som ett barn!?

Och sådär to prove my point, kolla in det här, tänk vad våra kroppar kan göra:

Alltså. det är så galet! I två veckor var illamåendet, så när som på trötthetsillamåendet någon kväll, helt borta. Precis som det brukar vara smög det bort där efter vecka 12, och jag var så lycklig över att jag äntligen trodde jag var över på den bättre sidan. Men nu har det återvänt, och jag bara – why!? Vad är det för vits?

Morgonillamåendet får mig att spy galla i vasken innan Elmers gröt är på bordet, innan jag ens hunnit börja fundera på vad jag vill äta. Och på kvällarna och efter att jag tagit tupplurer om dagen har det hänt att jag fått springa till toaletten för att spy. Så onödigt! Särskilt som jag hann börja tro att det var över. Tydligen inte. Någon som haft samma grej? Att illamåendet försvunnit för att sedan ta revansch några veckor senare?

Kunde ju skriva lite om Elmers nuvarande sovvanor. Han sov nämligen riktigt bra där ett tag innan dagis, somnade själv, sov i princip hela natten, allt var helt enkelt mycket enkelt och bekvämt. Men som vi hade gissat blev han såklart lite mer orolig efter att dagis börjat, han har haft ett större närhetsbehov och lite svårt att skilja sig från mamma eller pappa om kvällarna, därav har antingen jag eller Tony oftast suttit bredvid honom en halvtimme innan han väl slagit sig till ro och somnat för natten. Vi behöver inte göra så mycket, oftast räcker det med att vi bara sitter där, jag brukar nynna lite och stryka honom över ryggen mellan spjälorna, men han tycks behöva känna att vi är där med honom. När han väl somnat, ja, då sover han riktigt bra faktiskt. Han vaknar inte lätt, någon gång kan han vakna av att han tappat nappen, men han har i princip t.o.m. slutat med att dricka vatten om nätterna. Vid 5-tiden vaknar han första gången, då ska han ha ”dicka” som han själv kallar det. Med flaskan i munnen passar jag på att byta hans blöja, försöker föreställa mig hur otroligt obehagligt det måste vara att sova med en proppfull blöja, och vanligtvis sover han 2-3 timmar till efter att jag bytt och han druckit lite. Men väldigt sällan att han skulle sova längre än till halv 8. Oftast vaknar han betydligt tidigare än så…

Vissa morgnar vägrar han somna om, han ligger och gnäller och är rastlöst tills någon lyfter upp honom och lägger honom i vår säng. Sen sover han oftast nån timme mellan oss innan det börjar spritta i benen på honom och han börjar slunga sig fram och tillbaka ovanpå oss, ofta får vi oss några sparkar i huvudet eller Elmers huvud i näsan eller liknande, har tagit för vana att ligga och hålla ena armen framför magen numera, då Elmers sparkar kan vara rätt oberäkneliga.

Har börjat inse hur snabbt de här småbarnsdagarna faktiskt går, och hur fort de kommer vara förbi. Det tar lite sjukt i mig att inse att den här lilla pojken i sin lite för stora pyjamas i storlek 86, snarkande bredvid mig i sin spjälsäng, snart kommer vara ett minne blott, och inte allt för snart kommer vara ersatt med en äldre version, som bara vill ha superheroprints på sina kläder, och som vill leka med leksaksvapen istället för bondgården från Fisher Price. Visst har jag längtat dit, ibland när dagarna känns alltför långa, och trotsen blivit övermäktig, och tröttheten slagit emot. Men sakta går det upp för mig att den här tiden aldrig kommer igen.
Så sov gott, min skatt, du får sova vid min sida så länge du bara vill.

Och plötsligt blev det riktigt, riktigt kallt därute. Tycker så synd om Elmer som annars älskar att vara ute, men -23 grader är lite väl magstarkt, även för honom. Rosa vantrivs, hon får köldkramper och trippar på som en ballerina efter en stunds pulsande i snön på jakt efter ett bra ställe att uträtta behoven på. Helst av allt ligger hon på sitt fårskinn och slappar i soffan. Helgen och veckan gick i krasslighetens tecken, många fina inlägg bara flög förbi på grund av min oförmåga att orka lyfta ett finger.

Den här veckan har jag varit tvungen att ge bort två av mina kvällsskift, anledningen har varit att Tony också haft kvällsskift, och eftersom kvällsdagis stänger klockan 20 skulle vi ha behövt få någon som hämtar och lägger Elmer tre kvällar denna vecka. I stället löste vi det så att jag gav bort två turer, och Tony tog ledigt en dag. I morgon är vi båda två lediga, och det fortsätter så fram till söndag faktiskt. Känns som en liten minisemester om jag ska vara ärlig. Helt underbart! Och i morgon händer något jag sett fram emot så länge nu: Jag och Tony ska på dejt! Första gången på tre månader som vi är bara på tumis en kväll, och mina snälla föräldrar erbjöd sig att ha Elmer över natten. Med andra ord blir det Elmers första natt hos mommo och moffa, men jag tror inte det finns en människa på denna jord som Elmer älskar så mycket som min far, så det blir nog inga problem.

Den här veckan har Elmer återvänt till dagis efter två veckors paus. Trots att Tony haft kvällsskift och varit hemma på förmiddagen har Elmer fått vara på dagis några timmar varje dag, för att komma in i gunget igen. Tror det är viktigt för honom att han kommer in i någon sorts dagsrutin. Att dagis blir en del av hans vardag i stället för ett undantag, för då blir han bara orolig. Hur framtiden ser ut fram till att mammaledigt börjar i juni är ännu oklar, i morgon lär jag nämligen få veta om jag får fortsatt kontrakt på H&M, nu när högsäsongen är slut. Är helt ärligt lite nervös, eftersom jag ju förstår rätt bra om man hellre väljer bort en preggolady än någon som har möjlighet att jobba en längre tid.

Idag innan jobbet körde jag förbi en trevlig tjej som sålde mig en syskonvagn, en Phil&Ted’s blev det. Kan visa er någon annan dag, när jag fått koll på alla funktioner, men sådär vid första anblick är jag säker på att det här var rätt val som första syskonvagn åt oss!