Ge mig lite februari-inspis, tack!

Hade plitat ner ett samarbetsinlägg, men fick till min stora fasa inse att jag inte får in några bilder på datorn med minneskortet jag använt mig av. Det är bara vitt och blankt i rutan med datorn reagerar inte alls på kortet. Så ni får hålla er en stund ännu.
Det är nämligen så att mitt hår fått sig en minst sagt total makeover, och jag är så sjutusans nöjd så jag skulle såklart bara vilja visa er… Men snart!

Idag har min produktivitetsnivå varit relativt låg. Inspirationen fanns igår, men idag tycktes både den och motivationen ha tagit semester. Golvet fick jag tvättat, vilket minsann var på tiden, och nu njuter jag av ett någotsånär rent vardagsrum och kök. Bilden nedan är dock från ännu lyckligare tider då jag verkligen hade storstädat (once a year, typ), men typ såhär ser det ut i vardagsrummet ikväll, i morgon bitti när Elmer vaknat lär det ändra, men det är bara Tony som får dras med det eftersom jag har jobb mellan 9-15:30.

I övrigt då? Är så uselt trött just nu, dumma hemoglobin, så jag sover mest då dendär lilla överloppstiden finns. Tänker ge sängen en chans nu också, då chansen är väldigt stor att jag lyckas med att uppfylla dess purpose, blir en framgångsrik dag då med andra ord!

Hörni snälla, ge mig lite inspiration på inlägg, vill skriva massor men såhär det nya året till ära skulle jag gärna höra lite vad ni vill läsa om, eller om ni har några frågor jag kunde svara på!

Ha det så bra!

16357351_10154419606133121_656662549_o.jpg

Om att ge upp en stund 

När jag väntade Elmer hade jag ingen annan än mig själv (och Rosa) att rå om. Jag åt när jag ville, sov när jag ville, städade när jag ville, använde min tid i princip precis som jag ville utöver de dagliga måsten som jobb naturligtvis medför. När jag sen blev sjukskriven på slutrakan kändes det mer än någonsin som att jag hade allt för mycket tid. När jag tänker på det nu, på det att jag ansåg att jag hade too much time on my hands, skrattar jag nästan högt, och en del av mig skulle vilja kunna gå tillbaka och ge den kvinnan som tänkte så en fet smäll på käften. 

Det är tufft nu,  det är gnäll och gråt och förkylningstider och trots så till den grad, att till och med jag, som anser mig ha ett bra tålamod, känner att jag börjar rämna och falla sönder.. Det värsta som finns just nu är trots man inte har något svar på, men som ständigt gör sig påmind med raklånga kast på golvet, med mat flygandes över köksbordet,  och med  vilt fäktare och stora tårar så fort något inte går som den trotsdrabbade vill. Jo, jag kallar Elmer trotsdrabbad, för det är precis det han är. Min unge har ju varit lugnet och solen själv de första 14 månaderna av hans liv – i alla fall i jämförelse med detta. 

Idag väntar jobb, så Elmer skjutsades till dagis några timmar tidigare, så han inte behöver föras dit mitt under vilan. Jag med mina extratimmar tog tillfället i akt. Veckan har varit tung, och nu kände jag att jag var värd en ordentlig lunch. I lugn och ro. 

Så nu sitter jag här, och avnjuter mitt lunchkaffe, och känner mig lite som dendär kvinnan som väntade sitt första barn, med way too much time on her hands, skillnaden är bara den, att jag njuter enormt mycket mer nu än då. 

Tuffare tider

Det är mycket som pågår i den här lilla kroppen just nu. Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, och som mamma känns det ibland att inget man gör är tillräckligt. Elmer kan gråta utan att han vet varför, känns det som, trots att jag ju vet att för honom är det hela världen, just där och då, trots att jag vet att tålamodet är mitt bästa vapen. Det hemska är ju bara det att tålamodet inte alltid räcker hela dagen, inte efter otaliga gånger av testande från Elmers sida, otaligt mycket gnäll över saker som inte ska behöva gnällas över, otaliga kamper och duster vid köksbordet, över att han inte får precis det han vill ha nu, nu och bara nu, över att mamma sitter på fel stol, över att strumpan sitter för löst på foten, över att man inte får röra i de glödheta spisplattorna eller stekpannorna när mamma lagar mat, över att man inte kan gå ut i bara kalsonger i -15 grader. Över allt, och ingenting.

16650162_10154446228633121_137374549_n
På nätterna sover han väldigt oroligt, vi funderade på tänder och växtvärk, testade med Panadol, men utan effekt, och lämnade det. När det är som värst får jag vakna en gång i halvtimmen efter klockan 1, och han har börjat dricka vatten på nätterna igen, bara för att dra ut på det känns det som, för jag vet ju att han inte behöver eller kanske egentligen ens vill ha det, men att börja vägra honom det när ögonen är grusiga, kroppen är tung och humöret redan svajar, det är iallafall inget jag tänker göra just nu, särskilt inte de nätter där jobb väntar påföljande morgon. Det är lite tröttsamt just nu, allra mest för Elmer, helt klart. Så många känslor i en så liten kropp kan inte vara enkelt. Han blir ju 1 år och 4 månader nästa vecka.

Hur har det varit för era barn?
När har deras ettårstrots börjat, hur länge har den pågått, hur har barnen reagerat och vad har ni gjort för att underlätta för dem?

i-carry-your-heart

En gång i månaden

Förra helgen hoppade lilla familjen i bilen och styrde kosan mot Jakobstad och Maxifun. Elmer somnade i bilen så vi mjukstartade med ett besök på nya arbetsplatsen för en cappuccino, glass och smörgås – kände att jag ju en gång iallafall måste visa Tony utbudet på vad som bjuds, och såklart, var jag jobbar nuförtiden. Tony gav allt mycket väl godkänt och berömde särskilt glassen, Elmer fick en ostsmörgås, och en litet smakprov på glassen också… Sen åkte vi vidare för en timmes bus, och yrväder som vår ettåring är så konstaterade vi att man nog åtminstone borde vara 4 vuxna när man åker iväg med honom till ett lekland, alternativt borde man kunna klona sig, för det tycks Elmer kunna göra!

Favoriterna var som vanligt rutschkanorna och bollhavet, Elmer älskar dessutom att klättra över och under allt så Tony och jag tog turer med att krypa och klättra i gångarna efter honom. Innebandy skulle såklart även prövas på, och Elmer njöt! Efter det åkte vi till mina föräldrar på middag.

16523902_10154446228618121_1055644163_o.jpg

När jag var liten minns jag hur mina föräldrar drog iväg med oss på olika upplevelser då och då, det bästa vi visste var Wasalandia, eller Tropiclandia. Minns så väl känslan av att plaska omkring hela dagen för att sedan äta på buffén efteråt, alldeles matt i kroppen och fortfarande våt i håret, med rödsprängda ögon efter allt klor, och såklart toppa det hela med den där mjukglassen som man fick trycka ut ur maskin. Jag har inte varit på Tropiclandia på kanske 20 år, men jag föreställer mig fortfarande att känslan är liknande och kan knappt vänta tills vi åker dit med Elmer första gången. Nu när simdräkten är inskaffad finns det ju inget som hindrar oss, förutom tiden.

Vi bestämde därför med Tony att särskilt nu under de första åren, när barnen är små, att ha som mål att ta dem på en upplevelse en gång i månaden. Det är inte så stor skillnad om det är ett trevligt restaurangbesök, bio, bowling, en båtresa över till grannlandet, en utflykt i skogen med varm saft och annat gott i bagaget eller något lekland, så länge det görs med hjärtat. De kommer säkerligen ta med sig många minnen, om inte annat, känslominnen från dessa utflykter till vuxen ålder, precis som jag gjort. Det är nu man börjar inse hur stora spår det vi gör för och med våra barn när de är små, har i vuxenlivet.

Att ta reda på eller ej?

Vi har diskuterat lite fram och tillbaks med Tony om huruvida vi ska ta reda på könet eller ej denna gång. En liten del av mig skulle inte vilja göra det, en del av mig skulle vilja att bara Tony får veta och sen berättar åt mig vid något passande tillfälle om jag säger ett ”lösenord” som indikerar att jag inte längre vill vara ovetandes, och en del av mig vill såklart veta på fläcken.

Tony däremot vill veta direkt, helst igår, och kan inte se det på något annat sätt än att vi tar reda på, samtidigt som han skrattar lite när jag föreslår att bara han skulle få veta.

Hur har ni gjort?

IMG_5063
Liten, 9 månader gammal sommar-Elmer på ostadiga babyben.

Vecka 19 – nu händer det grejer minsann!

Ofrivillig paus efter ytterligare en veckas kurerande av både mig själv och sonen, dessutom har inskolning på nytt jobb tagit sin beskärda del av energin! Sen förra magbilden har de verkligen börjat hända saker! Nej, jag sover inte längre på mage, däremot en hel del på rygg utan problem ännu. Har dock börjat fundera på att dra fram gamla, trogna gravidkudden från gömmorna.

Liten i magen är fortfarande relativt lugn, inget emot vad Elmer var vid den här tiden, Elmer var crazy! Allt såg bra ut på läkarundersökningen, vi fick oss en titt på typen därinne och det pirrade till sådär välbekant. Även om läkaren kunde ha sett könet på den som bor där inne valde hon att låta oss vänta till rakenneultran, som äger rum om strax över två veckor, ska bli spännande, även om jag är 98% säker på att det är en lillebror vi väntar på. Har aldrig riktigt trott på det här med ”pojk- och flickmagar”, det är väl snarare magkänslan och min medvetenhet om oddsen som gör att jag i princip är säker på att det är en prins. 🙂

Lider inte av några krämpor än, förutom stundvis ryggvärk efter lite för aktiva dagar, och extrem trötthet till följd av lågt hemoglobin, så jag kan inte klaga!

Eftersom jag saknar mina löprundor så mycket men fått inse att det nog inte blir mer med det förrän nästa gång vi har snö på marken, tidigast, så har jag köpt mig en gravidsimdräkt och en tankini (till sommaren när man vill vara i solen men kanske inte är så sugen på att visa alltför mycket mage.) Vi tänkte börja simma hela familjen, simning är ju så skonsamt för kroppen, särskilt för gravida, så senast nästa vecka åker vi till simhallen för att turas om att ta några längder och låta Elmer plaska i större vatten än hans lilla badbalja – blir suveränt!

Annars då, just nu är jag ännu i skedet där jag trivs som gravid, min viktökning ligger på strax över 2kg till skillnad från de nästan 7kg jag hade gått upp vid samma tid med Elmer. Det roliga är ju det att vikten ändå ligger på densamma som förra gången, men startvikten var betydligt lägre (och ohälsosammare) då.

Nu har babyn, som ni säkert ser, en riktig växtfas på gång, så vänta bara, om några veckor är jag nog inte riktigt lika omedveten om bulan framtill.