Författare: sararasmus

De senaste veckorna har jag hållit en väldigt medveten bloggpaus. Tony har jobbat mycket och dessutom varit bortrest och jag har känt att jag behövt få landa lite i mig själv, ta reda på vad jag vill göra med bloggen och vad jag vill få sagt. Klart blev sist och slutligen att jag kommer fortsätta. Jag njuter av att få skriva av mig, och mer ofta än sällan kommer jag på mig själv med att ”skriva blogg i huvudet”, när något bra ämne kommer upp, om det ändå skulle gå att skriva ner saker direkt från huvudet till datorn, då skulle jag uppdaterat så gott som varje dag.

Det har varit lite väl stormigt de senaste månaderna, mer eller mindre konstant, Miriam, som är den sötaste lilla minimänniska jag sett, har ett temperament i stil med Hulken med PMS, och Elmer går igenom en otrolig trotstid nu där det mesta är ”Nä-ää” och ”Nepp!”. Både jag och Tony har reagerat väldigt starkt på detta, vi har varit lättretliga och haft svårt att prata med varandra, svårt att kommunicera, det har mest blivit korta meningar eller så har vi trampat varandra på tårna. Såna här hopp kräver att man vänjer in sig lite, det är lite som att lära sig cykla, det tar en stund att hitta balansen. Nu är vi påväg åt samma håll igen, och jag tänkte att jag gör en liten sammanfattning på det som hjälper oss när det stormar i familjen och förhållandet får lida.

1. Kramas mycket. Fast det nästan känns tjatigt ibland har jag tyckt att det känts viktigt att ta sig den där tiden att bara stå och hålla om varandra, om inte annat frigörs oxytocin vilket påverkar humöret positivt.

2. Försök att inte jämföra er med varandra. Onödigt att försöka klå varandra i trötthet, eller gnabbas om vem som gjort mest. Det är inte det det hela går ut på.

3. Uppmuntra mer, ifrågasätt mindre.

4. Hitta något som ni båda njuter av, och som ni får avsätta åtminstone varsin kväll i veckan på. Tony har golf som sin grej, jag varierar mig med utomhusträning, loppisrundor eller långpromenader. Drömmen är att vi nån gång ska kunna åka och golfa tillsammans.

5. Avlasta varandra. Om båda är extra trötta, kan man till och med försöka göra det till en liten tävling, vem som hjälper den andra mest tills barnen somnat. En av de finaste sakerna Tony kan göra för mig just nu, är när han tar båda barnen till lekrummet och sätter sig där med dem, så att jag får samla ihop mig lite.

6. Be för varandra. Antingen tillsammans eller enskilt, närhelst du känner att du behöver göra det. Det har gett mig så mycket kraft, att veta att det finns någon annan som bär när man själv inte orkar.

7. Sist men inte minst. De tre små orden har verkligen tagit oss genom mycket. Min och Tonys historia har varit lång och kämpig långt innan vi ens bestämde oss för att gifta oss. Men vetskapen (och envisheten) om vad vi vill och vad vi känner har tagit oss hit där vi är nu, och vi fortsätter kämpa för varandra, så gott som varje dag.

När vi var på föräldrakurs gick vi ganska djupt in på hur man bygger upp ett barns självkänsla och självförtroende, vi pratade om kärleksspråk och hur man bygger en stark relation till barnet. Jag gillar att, inte bara med ord, utan med handling försöka utmana Elmer i vardagssituationer, och på så vis stärka honom i hans utveckling, inte genom att pusha, iallafall inte alltför mycket, men vi har börjat ge honom en hel del ansvar. Det underlättar ju inte bara för en själv, men i slutändan är det ju honom vi hjälper genom att tidigt lära honom ansvar och att saker och ting inte bara sköter sig själv utan att det faktiskt ligger jobb bakom.

När jag först började fundera på vilka uppgifter i hemmet jag ville ge honom tänkte jag att han knappast skulle vara intresserad, han är ju bara 2,5 år, men så slog det mig att han t.ex. älskar att ordna, njuter av att stå och se på när man gör mat, och på senast har han blivit helt tokig i allt som har med verktyg att göra – hämtar Tony borrmaskinen, hämtar Elmer även sin lilla borrmaskin osv.

Så rent konkret har Elmer fått börja delta eller helt ta hand om följande saker, några av sakerna har han börjat med helt själv, och några uppgifter har vi gett honom:
1. Har vi varit och handlat är det han som plockar ur påsarna, och ofta även in i skåpen. Mamma fick släppa på perfektionisttyglarna lite och blunda när smörpaketen åkte in i skafferiet och brödet i kylen. Många gånger träffar han faktiskt helt rätt när det kommer till var saker ska vara.
2. Vi har ett skåp för Miriams och Elmers blöjor, och han fullkomligt älskar att plocka dem ur påsarna och ordna in dem dit. Det är väldigt noga, att ”Miriams blöjor ska vara uppe och Elmers blöjor ska vara nere.”
3. Han får duka bordet, det behöver inte vara korrekt, det roliga är att se hur han väljer fat och skedar åt respektive familjemedlem.
4. Vill han hjälpa till med maten så får han, ofta blir det att plocka fram potatis som ska skäras eller skalas, en och en, eller hälla i vatten eller salta/krydda osv. Det ska vara roligt! Och vi är såklart hemskt tydliga med att man inte rör varken spis, kniv eller varma kastruller.
5. Diskmaskinen tömmer och fyller han gärna, på sitt sätt, efter att jag plockat bort vassa och alltför sköra saker. 🙂

Så småningom har jag tänkt att jag låta honom sätta sina smutsiga plagg i tvättkorgen själv. Så enkelt om man har en egen tvättkorg för barnkläder, så skulle man eventuellt minska på det här eeeeviga plockandet av strumpor och kläder från golvet!

Hur gör ni? Har ni era barn att hjälpa till hemma, och vad får de göra? Det är såklart olika beroende på ålder, men det är alltid så intressant att höra hur andra gör.

I helg firar fina samarbetspartnern Aveo 12 år! Är så stolt över att få representera ett finländskt företag som verkligen lyckats etablera sig, och som har så drivna, duktiga människor bakom sin framgång!

Vill tipsa om att ni i helg får – 12% rabatt på ert köp och 12 dagar framåt (t.o.m.) är frakten gratis!

De här nyheterna är mina favoriter just nu! 😍 Älskar sittpuffarna och säckstolarna! Dessutom har de nyhetserbjudande så de är på -20% just nu!

Som jag lovade så kommer här en liten uppdatering på hur det gick med Miriams sömnskola, nästan två veckor senare.

Redan fjärde natten började Miriam sova i ett streck fram till 4-tiden ungefär. Ibland lite längre, ibland till och med till halv 6. Ni måste förstå, att bara tanken på att Miriam skulle sova längre än tre timmar i streck var för två veckor sedan något så otänkbart att jag nästan kunde skratta åt tanken. Så att hon nu faktiskt sover mellan kl 20 och kl 04, och dessutom ligger både i djupare och lugnare sömn, det är något jag knappt tror på själv. Tycker det är helt otroligt.

Vårt största problem just nu är hur jag ska göra när hon vaknar 4. Jag vet att jag, med sömnskola, skulle kunna få henne att sova vidare fram till kanske 06, men när hon klockan halv 5 gråter efter mjölk, då tror jag faktiskt på att hon är hungrig, och 9 av 10 gånger hämtar jag flaskan så gott som direkt jag märker att hon inte kommer ge med sig. När man väl börjat få sova är man otroligt svårväckt, och även myyyycket tröttare när man väl störs i nattsömnen. Jag tar alltid upp Miriam ur sin egen säng, så att hon inte ska falla tillbaka i gamla mönster, och hon dricker upp i vår säng innan jag lyfter tillbaka henne igen, och då sover hon vanligtvis två timmar till.

Är verkligen så otroligt imponerad över tassmetoden, och så hemskt glad över att jag bestämde mig för att genomföra sömnskolan. Vi sover alla så mycket bättre nu! Fråga gärna om ni undrar över något?

Vad har ni för erfarenheter av att sömnskola era barn, och vilka metoder har ni använt?

Ibland ser jag bloggen lite som en pysventil (ni som haft magbebisar vet). När trycket blir för stort måste något ut, annars börjar det göra för ont. Många gånger önskar jag att jag kunde producera åtminstone ett vettigt inlägg om dagen, inte för att jag känner att jag måste, utan för att jag verkligen vill ge tillbaka något åt er som faktiskt kikar in här, och för att jag faktiskt har något att skriva om. Så nu använder jag mig av en nöd-pysventil, och skriver lite kort under hundpromenaden, i väntan på bättre tider.

Jag vet att jag inte är den enda morsan därute som faktiskt kämpar med att hålla ihop en hel dag. Jag gissar att min anledning främst är att jag inte får någon paus ens nattetid, utan kaoset blir snäppet mer uppskruvat eftersom man i sin enorma sömnbrist inte borde hanskas med nattsuddande småbarn. När arla morgon sen gryr och man är allt annat än utvilad fortsätter rumban dubbelt upp, för jag menar, försök vara trevlig mot en 2,5 åring med trots från your worst nightmares. Resultatet blir en trotsig 27-åring som i slutändan också ligger på golvet och fulgråter, till barnens stora förskräckelse.

Det märks tydligt när Tony jobbar mycket, både på mig och på barnen. Miriam blir som ett plåster med stämband som inte ens klarar av att jag släpper henne med blicken. Elmer tycks se mig som en instrumentbräda i en flygplanscockpit, och ser det som sitt uppdrag att testtrycka så många knappar som möjligt innan planet störtar.

Bildligt talat så ser vissa dagar helt enkelt ut som bildserien ovan..😅

Jag blir nog värst av alla, för jag blir till ett vuxet barn, som äter massor med socker och häller över kaffe på det. Och som sen, vid kvällens slut, efter att jag torkat tålamodet från väggarna, till slut ligger och stirrar i taket och funderar varför jag nu inte klarade av att hålla nerverna i styr idag heller.

Känner ni igen er?

Missförstå inte, jag har bra dagar också, och jag är en ytterst kapabel mamma (och det är du också), även om det inte känns så hälften av tiden. Jag har alla verktyg och när det kommer till barnuppfostran är jag både påläst och engagerad. Men sover man inte, håller man inte.

Så enkelt är det.

Avslutningsvis, tänkte jag dela med mig av lite första hjälpen till när det är kämpigt. Detta fick vi lära oss på föräldrakursen:

Tänk er Moses i vassen (ur Bibeln), och rikta sedan dessa påståenden mot ditt barn och dig själv. Moses grät troligen för att:

M = han var mätt? Knappast!

O = han var orolig

S = han var sömnig

E = han kände sig ensam

och bonus S-et kan du fråga dig själv om = har det blivit för mycket sociala medier på senast?

Visste du att hjärnan börjar producera stresshormoner redan efter två timmar av skärmtid? Jag märker åtminstone enorm skillnad i mitt humör när jag suttit för mycket på telefonen.

Och så avrundar jag detta flumlägg med följande ord, som min kloka farmor brukar säga:

”Än har ej ett barn så underbart fötts, att föräldrarna inte är glada när det sover.”😬

När vi renoverade och flyttade in i början av 2015 skulle alla väggar, förutom några få utvalda (som målades i kalklitir), prompt målas vita. Nu i efterhand vet jag inte om det beror på att jag var oförmögen att bestämma mig eller om jag bara tyckte att vitt var fint. Tapeter var det inte att tala om, nu i efterhand vet jag inte varför men jag gissar att det var för att själva arbetet skulle ta ”så länge”, i förhållande till tidsplanen vi hade.

I början av årsskiftet fick vi hemskickat några tapetrullar från Aveo av märket Ferm Living. Så kallade non woven easy-up tapeter som endast behöver tapetklister för uppsättning, tapetklister, och lite tålamod såklart.

Väggen ni ser ovan har min farfar tapetserat, min 84-åriga superfarfar. Tanken var först att jag skulle gjort det, men vi insåg väldigt fort att med Tonys arbetstider, och två små barn var det inte den mest realistiska lösningen. Så gammelfarfar och gammelfarmor var här en dag, avlastade med barnen och satte upp tapeter – det ni! Är så tacksam över att de finns och att de orkar, det är en sån gåva att mina barn får uppleva en tid med mina farföräldrar!

Vi återvänder till Ferm Living en stund, tapeter var inte det enda som fanns i paketet utan även denna vackra spegel som passar lite varsomhelst. I hallen, i toaletten, eller som här, för att ge rummet ett djup.

Under spegeln fäste vi en Hexagon Pot, som jag är så förtjust i! Skulle kunna ha en vägg full av dem! Så snyggt att kunna fästa lite grönska på väggarna, utan trådar eller något annat som är i vägen. Två skruvar och – ta-daa! Så har du en grönskande detalj i rummet, eller varför inte fästa några i köket och sätta lite örter i? Krukan är bara att plocka ur Plant Holdern, ifall du vill byta dess innehåll. Både krukan och hangern hittas såklart i flera olika färgalternativ och storlekar, för att passa in med din inredning, här valde jag att plocka upp guldstänket i tapeten, och det grå i själva hängaren smälter in med tapeten (och råkade vara exakt samma färg som spegelns grå detaljer). Och ja, jag vet att jag sagt det förut, men under hela mars månad är ALLT från Ferm Living reducerat med -20%! 

Men tapeten alltså, när man stiger in i hallen och tittar till höger tittar man rakt in i vårt ”mellanrum”, som vi kallar det, och rakt på denna vackra vägg. Och känslan är så mysig och ombonad gentemot den kalla, vita vägg vi hade där tidigare. Rummet känns nästan magiskt! Älskar guldstänket i tapeten som passande nog heter Confetti, det är så diskret att väggen ibland ser helt grå ut, men beroende på ljuset så kommer det guldiga fram, vilket syns bra i bilden nedan. Confetti finns i flera vackra färgaltenativ, och hade vi inte kört på grått hade vi nog gjort tvärtom och tagit den i off-white i stället. Den rosa hade passat perfekt i Miriams rum, men är så nöjd med kalklitiren där redan så det fick vara.

Har ni någon favorittapet ur Ferm Livings kollektion?

Dom senaste månaderna har varit några av de tyngsta i mitt liv. Småbarnsåren i ett nötskal, men jag funderar ofta och mycket på om det faktiskt är meningen att det ska vara så här tungt och så här motigt!? Att konstant leva med känslan av att man precis kämpat sig upp till ytan för några kvicka andetag, innan någon trycker ner en under vattnet igen. ”Njut när de är små” och ”små barn, små problem” får jag ofta höra, och jag kan förstå vad de menar, men ändå inte.

En stor del av hur man mår grundar sig såklart i sömnen, som just nu är under all kritik. Rent ut sagt katastrofal. Lillasyster sover som en kratta = jag blir kort i tonen, lättirriterad och deppig. Parrelationen blir lidande på grund av båda föräldrarnas korta tålamod och jag tycker ofta det känns som man är ett par huggsköldpaddor som hugger och drar sig tillbaka in i skalen om vartannat. Inget känns särskilt roligt just nu.

Samtidigt är man så medveten om barnen i hela denna rumba. Vad ser dom? Hur ser dom på livet? Vad fångar dom upp? Blir det sår? Hur kommer barndomssåren? Och när minns man dem?

Jag har världens finaste föräldrar. Men visst har jag sår från tidig ålder ändå, så tidigt som kanske 3-, 4-åring kan jag minnas. Inte kanske exakta händelser, men kanske känslor. Känslan av misslyckande, känslan av skam. Resultatet av kanske lite för trötta föräldrar, och lite för trotsiga barn. Det är ju helt normalt.

Men ändå, ändå kan jag inte låta bli att tänka att jag också kommer ge mina barn sår, sår som formar dem. Sår som följer med.

Och jag kan inget annat än tänka; jag vill inte. Jag vill inte att mina stunder av svaghet ska kunna påverka så mycket hos ett litet barn. Jag önskar att mitt tålamod var lika långt som Kinamuren, jag önskar jag hade en reset-knapp jag kunde trycka på när jag känner att jag blir för trött. Men vi är bara människor..

.. och för det mesta är jag en jättebra mamma, som orkar mer än hon tror, som vill mer än hon kan och som älskar mer än hon förstår.

Men ändå. Att vara mamma, är nog det mest skrämmande jag någonsin gjort.

Nej, hörni. Våren kikar in genom allt för skitiga fönsterrutor och jag sitter här och blir tokig på alla prylar! Förra våren städade vi ur garaget och det är lika fullt igen känns det som, men med andra grejer. Vi köper inte mycket nytt i prylväg, iallafall inte medvetet, men ändå tycks det samla på sig och jag är så led det!

Jag behöver era absolut bästa tips, ni som faktiskt gjort en ordentlig decluttering hemma. Jag strävar inte efter Mari Kondo, eller minimalism, eller ja, rätt minimalistiskt skulle det ju få vara, men sådär realistiskt sett, så hur enkelt är nu det sen med småbarn i huset? Men här måste verkligen rensas!

Hur har ni gjort?

… och så en harmonisk blombukett á la moi som motvikt på detta. Den smarta ramen är Ferm Living och finns till reducerat pris på Aveo.fi tillsammans med andra Ferm Living-produkter.

Lugnet har äntligen lagt sig en aning här hos oss. Nomaderna har återvänt och kaos råder i varje rum, det är med andra ord precis som det ska vara.
När jag kom hem slog även tröttheten klorna om mig, ett bra tag trodde jag att jag var nära undergången, är nog i så desperat behov av att få vara ensam nu. Alternativt med Tony då såklart, men jag har faktiskt inget emot att vara ensam en stund heller.

Först hade vi gjort en hel del preliminärplaner inför sportlovshelgen, men väldigt snabbt har vi fått konstatera att vi allra helst bara är hemma och samlar krafter, eller umgås med vänner. Alla lekland, simhallar osv är proppfulla med folk och jag hörde precis skräckversionen av svägerskan som berättade att Tropiclandia var lika trångt som ett överbelastat hönshus, typ. Eftersom våra barn ännu är så små att de inte vet av något sportlov och Tony skulle haft normal arbetsvecka om han inte varit sjuk kan vi lika gärna satsa på att åka iväg nånstans en annan helg i stället.

Tuffa tider med lillfröken nu som sover uslaste usligt! Knappt något alls dagtid och hackigt och knyckigt nattetid. Gissar att mycket beror på att det är så mycket som händer i hennes värld just nu, separationssvårigheterna har börjat och helst ska någon vara inom en meters avstånd konstant, att lämna rummet för en sekund är inte att tala om, för vänder man ryggen till blir hon riktigt ledsen. 😀 Hon står, sitter, kryper (även om hon föredrar att åla för det går snabbare) och går längs med soffkanter och andra ytor i passande höjd och nu har hon dessutom tand 5 och 6 på gång (framtänderna), så inte är det väl helt lätt att vara Miriam för tillfället. Men det är så roligt att följa hennes utveckling! Sjukt att hon redan blir 8 månader på tisdag! Hon kom ju nyss!

Elmer tycks också ha vuxit 10 centimeter den senaste tiden, 92:ans kläder är ett minne blott och jag inser att den garderoben åker till försäljning på vårens stora mammaloppis, likaså Miriams kläder i storlek 62, 68, och i den här farten 74. Han ”pratar som en treåring” (som vissa säger) redan och har såna intressanta funderingar, och trotsen, åh trotsen! Jag hade ingen aning om trotsen förrän några veckor tillbaka. Det allra värsta har redan börjat släppa, men oj oj, när vi var mitt i stormens öga var jag nog nära att packa ner honom, eller mig själv i en låda med one way ticket till Timbuktu!
”Nej, nej”, ”Jag vill inte” eller ännu värre, ”Jag vill inte ALLS” var typ top tre i hans vokabulär i flera veckor, men nu är det betydligt bättre redan. Man märker att han är extremt känslig för nya intryck, vill helst ha mamma nära och kramas massor, han behöver mycket tid just nu, får han inte det blir han lätt lite bökig, särskilt mot Miriam och Rosa.

Men nog är det fascinerande ändå, att följa deras utveckling, se hur Miriams personlighet kommer fram mer och mer, och hur Elmers färdigheter blir allt mer finslipade. Trots att det oftast är svintungt just nu, inser jag att det bara blir bättre och bättre. The best is yet to come, som man brukar säga, men nuet är inte så pjåkigt det heller.