När jag startade bloggen kände jag genast att det skulle bli en plats för mig att ventilera ut, inte bara allt det fina i livet utan även skrubbsåren. Här kommer ett skrubbsår, så till er som inte vill läsa om sådana, vänta på nästa inlägg.
Hur lycklig och trygg jag än känner mig i min mammaroll känner jag ofta, så gott som alltid, att jag ”tappat min sång”. (Inte bara bildligt talat utan även bokstavligen, jag saknar verkligen att få sjunga.) Liksom ett stenblock har delar av mig huggits av, slipat mig till något nytt, och så ska det ju få vara, men samtidigt känns det som om några lite onödigt stora bitar strök med i processen, delar av mig jag ännu inte var redo att släppa, men som heller kanske inte hade en given plats.
Om det är något jag är osäker på just nu, så är det vem jag egentligen är.
Jag har blivit mamma. Men sen då? Vad mer?
Jag känner inte mig själv. Jag kan inte påstå att jag gjorde det särskilt väl innan barnen heller, men nu är jag verkligen ute och cyklar. Jag önskar jag kunde hitta nånting, något som fick mig att brinna, något som fick mig att längta ut från hemmets trygga vrår.. nej, stryk trygga, det känns inte tryggt när väggarna håller på och äter en med hull och hår.
När jag var yngre trodde jag starkt på det här med att följa sin passion, att drömma och att ”vara skapt för något”. Men jag har ingen passion. Sången brukade vara min passion, men det blir mest ”bä bä vita lamm” av det hela, och någonstans på vägen har jag förlorat tron på det unika i min egen röst, förlorat tron på mig själv.
Jag har inte den blekaste aning om vad jag vill göra med mitt liv.
Och jag känner mig så himla otacksam, för jag har ju två fina barn, två jag älskar mer än livet själv. Vissa kunde inte önska sig något annat. Vad har jag då för rätt att be om mer?
Vad har jag för rätt att be om något över huvudtaget?
Blev ju världens martyrinlägg det här. Men jag kände att jag behövde skriva av mig.
För ni vet, de där skrubbsåren.













