Sara Rasmus

”Kan man bli trött av den?” frågade jag.
”Nej” svarade läkaren, ”men du kan läsa bipackssedeln.”

Idag sköt jag fram min sjukledighet ytterligare. Eftersom en läkare måste skriva ut det då den varit längre än 3 dagar gick jag till arbetshälsovården. Där fick jag utan att blinka utskrivet ”illamåendemedicinen” Primeran. Många av er tipsade ju om den, och berättade att ni fått hjälp av den. Men jag vet ärligt talat inte om jag vågar ta den. Jag har aldrig varit snabb med att ta läkemedel, inte ens värktabletter, vet att deras spårämnen lämnar kvar så länge i kroppen, men nu var det inte det som fångade min uppmärksamhet utan snarare listan över biverkningar som fick mig att höja ögonbrynen och snabbt sätta tabletterna tillbaka i lådan. Jag tänker inte rabbla upp alla bieffekter, utan nöjer mig med att räkna upp de två vanligaste kategorierna, de är skrämmande nog:

Mycket vanliga (kan förekomma hos fler än 1 av 10 användare):
– dåsighet  (jasså, dåsighet är inte samma som trötthet då eller?)

Vanliga (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare):
– depression
– ofrivilliga rörelser som tics, skakningar, vridande rörelser eller muskelsammandragningar (styvhet, stelhet)
– symtom som liknar Parkinsons sjukdom (stelhet, skakningar)
– rastlöshet
– blodtryckssänkning (särskilt vid intravenös administrering)
– diarré
– svarghetskänsla

Detta blev jag då ordinerad att ta 3 gånger om dagen vid behov. Jag kan tänka mig att folk fått hjälp av detta, men jag måste ärligt säga att jag nog inte kommer ta en endaste av dessa tabletter. Jag vet att dom sa att det inte påverkar fostret, men jag har så svårt att tro att det på någon vänster ändå inte skulle göra det, lite iallafall.

Har någon erfarenheter av Primperan? Både positiva och negativa erfarenheter tas tacksamt emot!

I samarbete med Homefun i Jakobstad vill jag tipsa om deras suveräna erbjudanden nu under Black Friday inkommande fredag!

Häromveckan var jag inne hos dem och diskuterade lite kring kläderna de syr upp där, ville ha något jag kunde matcha med Elmer och tanken var först att det skulle vara i samma tyg, men det blev sen två olika mönster som ändå går in i varandra, ska visa er resultatet i morgon! 😊

För er som är obekanta med Homefun så hittar ni dem på Gågatan i Jakobstad, mittemot stora fontänen – perfekt läge! Där hittar ni produkter i alla prisklasser från märken som bland annat Elodie Details, Kavat, Villervalla, Skip Hop och mycket mer! De syr även upp egna kläder, mössor och dreglisar av kvalitetstygerna Paapii och Ernst textil till bra priser! 😊

I december väntar en tävling med Homefun i samband med julkalendern jag tänkt ha i år! Den vill ni inte missa!

Ikväll mår jag så rysligt illa att jag tvivlar på att det blir fler inlägg, men kika in i morgon, och håll tummarna för att imorgon är en bättre dag.. 😅

Långt tillbaka i tiden, för 10 år sedan, studerade jag till musiker. Jag var för ung för att ta det på allvar då, men mycket kom ändå med i bagaget, och jag är så tacksam över den tiden. Allt man lärde sig, och fått bära med sig.

Jag har aldrig varit någon vidare pianospelare, faktum är, att jag inte ens lärde mig det i skolan, utan i all min frustration över att inte kunna ackompanjera mig själv, så lärde jag mig i ett senare skede att hjälpligt kunna ta mig fram över tangenterna. Jag spelade klassiskt piano som liten, så att läsa noter är inget nytt, men jag har nog aldrig blivit bra på vare sig klassiskt piano eller att slå ackord.

Sången däremot, den har alltid funnits med, däremot kan jag ju tycka att det lät bättre förr, som i klipper nedan, för sisådär 3-4 år sedan. Jag var en sentimental själv, med många känslor och tankar i ryggsäcken. Och jag sjöng verkligen ut mina känslor på ett mycket modigare sätt än vad jag förmår i dagsläget. Därför tycker jag det är roligt att gå tillbaka till mitt gamla Youtubekonto, och lyssna på det jag gjorde förut, och inte har jag mage att radera något, trots att vissa klipp får mig att dra fram skämskudden…

 

Tack alla fina ni för alla grattisar och lyckönskningar, samt för alla tips på vad jag kan göra åt mitt illamående. I nuläget känns det rätt hopplöst. Jag saknar jobbet samtidigt som det inte finns en chans i hela världen att jag skulle kunna jobba. Hela natten låg jag och skakade av illamående, så trött att jag i vanliga fall hade somnat på fläcken. Efter några timmar började jag till råga på allt spy. Igen och igen. Och så höll det på. Elmer vaknade dessutom för ovanlighetens skull och skrek lungorna ur sig i en halvtimme innan han lugnade ner sig, inbäddad mellan oss båda i sängen.

Idag började det på samma sätt, hann knappt stiga upp förrän den lilla drickyoghurt jag fått i mig kom ut igen. Vatten funkar rätt bra ännu.. Men vem lever på vatten?
Detta har jag testat hittills:
– Pasta
– Tortellini
– Ris
– Kött och kyckling i mjuka, milda såser
– Surskorpor
– Riskakor
– Rostat vitt, bröd
– Salmiak
– Ost- och renskavssoppa
m.m. m.m….

Dessutom hämtade Tony ut illamåendearmband från apoteket, men nej, fortsättningsvis mår jag så himla illa… I morgon har jag tid till en akupunktör i Jakobstad som lär vara bra, så jag kan inte annat än hålla tummarna.

Känner mig totalt värdelös här hemma, Tony gör i princip allt, tar hand om Elmer, går ut med Rosa, lagar mat och servar mig.. Själv ligger jag i värsta fall på golvet och tycker synd om mig själv, med en mage som bränner.

Avslutningsvis, en bild som Tony knäppte på mig för några timmar sedan, då jag ansåg det helt normalt att sitta och äta kokt potatis rakt ur kastrullen på köksgolvet.

… och nej, potatis hjälpte inte heller…

Det är så roligt nu då Elmer på senaste tiden börjat inse hur det här med kameratelefonen fungerar. Knäpper jag ett foto av honom kan han knappt stå still eftersom han har så bråttom att komma och kolla hur bilden blev. Så vi kör på selfies, så får han kolla in skärmen samtidigt som han sträcker sig mot den och upprepade gånger säger ”tycka, tycka” (trycka). Finns nog inte mycket han älskar mer än att trycka på saker, knappar, människor osv. 😀

Bilderna är tagna förra veckan, då mående ännu var helt kontrollerbart. Idag har jag varit sjukskriven. Mår så fruktansvärt skit…

Jag har velat fram och tillbaka med att berätta detta. En del av mig har känt att det inte behövs, medan en annan del känner att de absolut behövs. Så jag har kommit till den slutsatsen att ni kommer få veta, förr eller senare, oberoende hur jag gör. Men om jag inte berättar, så kommer bloggen lida av det, eftersom det känns som att jag inte berättar hela sanningen om vår vardag.

Den 30.10, två veckor efter Elmers födelsedag, fick jag ett plus på RFSU-testet – jag är gravid! Vi ska bli 5 (räknar självklart med hunden). De dryga två första veckorna har jag levt som på moln, inte tänkt på något annat än hur underbart det är, samt varit så glad och tacksam över att jag fått må så underbart bra och vice versa…

Nu, i dagens läge, not so much. Jag är fortsättningsvis underbart glad och tacksam över att vi blivit välsignade med ännu en graviditet. Men just nu mår jag så sjukt dåligt att just det, illamåendet, tar upp hela min dag. Allt jag kan fokusera på är inte spy. Med Elmer var det inte nära på så här. Ännu igår klockan 14 var jag nära att ringa Cindy och Jannike för att säga att jag inte kommer… att det helt enkelt inte går.

Just nu är jag i vecka 7, med andra ord väldigt tidigt, och de flesta kanske skulle avråda mig från att berätta, men jag känner bara att jag måste få dela detta med er. För ifall att den här graviditeten inte skulle gå hela vägen, så är jag säker på att det skulle märkas längre fram också, så då om inte förr skulle ni få veta om det ändå.

Men yep, ni kan förvänta er en hel del gravid- och babysnack i framtiden. Så nu vet ni. 🙂
Och hörni, släng in några tankar om att det här illamåendet skulle få släppa – jag vill jobba!

När jag kom hem från jobbet idag hade jag en text i huvudet. Det skulle stå något i stil med att jag inte kan släppa tanken på att bli gravid igen. Att jag kände mig så otacksam när jag önskade mig ett till barn fast jag redan har ett då vissa inte får barn alls. Hur mycket jag ogillar att min kropp inte vill samarbeta med mig, min kropp, som känns helt främmande för mig, då jag inte vet hur den fungerar. Jag hade tänkt beklaga mig över det tiotal graviditetstest jag gjort med samma resultat – inget streck och förgäves hoppfulla tankar om att ”kanske det syns i morgon” eller ”men är det där inte en liten skugga av ett streck?!”. Vidare tänkte jag gnälla över att min mens varit två månader sen, utan ett sken av graviditetstecken, eller, som jag sa tidigare, plus på stickan.

Sen hade jag raderat allting, för att jag skulle skämmas så mycket över mitt tankesätt, och blivit arg på mig själv över hur jag tänker kring graviditet. Eller så hade jag förklarat att jag visst ser barn som en gåva, och ingenting som jag tar för givet att man kan få.

Men nu sitter jag ju här, med ett alldeles färskt extra streck på stickan. Jag har redan rusat ut från toaletten med pisspinnen i högsta hugg och hoppat Tony i famnen och skrämt Elmer halvt från vettet för att sedan få honom att skratta hysteriskt över min lilla segerdans. Ja, här sitter jag. Gravid. Igen. Fast vi längtat i ”bara” ett halvår så är det så himla efterlängtat, och ofattbart. Det känns så avlägset, men ändå så bekant. Får jag  faktiskt ”välkomna” alla nattliga toalettbesök, alla morgonillamåenden och riskakor vid sängkanten,  över 20 kilos viktökning och en bebis som ligger på tvären nästan in i det sista? Och får jag än en gång även välkomna dom där underbara sparkarna, myset om morgnarna där Tony stryker mig över magen och pratar med det lilla underverk som sker där inne? Det känns helt otroligt. Faktiskt.

Jag skrev detta den 4.11.2016, utan att ha den blekaste aning om hur länge jag varit gravid, med en mens som uteblivit exakt två månader. På måndag ringer jag rådgivningen. I morgon ska jag ta ett till test för att övertyga Tony om att jag faktiskt är gravid, eftersom han just nu tror att det är för bra för att vara sant.

Vi ska bli 4, och det känns alldeles, alldeles fantastiskt.”

Elmer hör till kategorin av småbarn som fullkomligt älskar fordon. Redan som riktigt liten började han visa intresse för att känna på bilar då han fick chansen. Och nu går han gärna och inspekterar stillastående bilar från alla håll och vinklar.

Häromdagen fick Elmer till sin stora glädje hem ett enormt paket från Jollyroom. Lådfantast som han nu också råkar vara skulle han direkt ta itu med att öppna den stora pafflådan, han var så ivrig att han skuffade paketet hela vägen från farstun till vardagsrummet helt själv.

”Här får det stå, pappa, nu får du hjälpa mig öppna!”

Det var med stor iver och nyfikenhet de tre musketörerna började öppna lådan…

Elmer tyckte vid ett tillfälle att den tomma lådan var det allra roligaste, såklart!

Den blev en alldeles perfekt rutchbana! 

När Tony väl var färdig med monteringen och satte ner Elmers nya taxibil på golvet gick det inte att dölja lyckan! Han blev alldeles till sig och gick hänfört flera varv runt bilen innan han klev på! Först fel väg, men sen hittade han knixet, och satte sig bakom ratten – ja, ni ser ju själva!

Tack Jollyroom, han kommer nog göra gatan orolig med detta vrålåk! Mini Speeders taxin hittar ni genom att klicka på Jollyroomlänken i föregående mening. Där finns även massor av andra snygga modeller, många till nedsatt pris – perfekt julklapp åt dom mindre! Kan knappt vänta på att få placera den här i Elmers snaaaart nyrenoverade rum! Som vi väntat på att det rummet ska bli klart, och nu är dagen snart här. Ska visa er sen när det är klart, så håll ut!

Inlägg i samarbete med Jollyroom. 

​Sjukledig eller ej så har nöden ingen lag när det gäller hunden, och jag fick snällt pallra mig ut i snön med Rosa för hennes morgonpromenad. På vägen tillbaka gick jag via postlådan och det var med skräckblandad förtjusning jag fann en lapp i postlådan, blev alldeles till mig! Det verkar som om Jollyroom har något riktigt spännande på gång nästa vecka… Eller vad tror ni? 😍

*** I samarbete med Jollyroom ***

De senaste veckorna har man märkt en stor förändring i Elmers utveckling. Han pratar mer målmedvetet, inte bara nonsens, även om orden oftast är hans egna så förstår man vad han menar. Dessutom är han mycket mer målinriktad i sitt lekande, han leker med leksakstelefonen (och med min när han får tag på den), testar strömbrytare, öppnar askar och lådor och fullkomligt älskar allt som har knappar. Det är nästan galet hur mycket han gillar att trycka på saker!

Tänkte passa på att fråga er, vad era ettåringar lekt med? Vad har ni börjat introducera för dem och har ni några tips på vad man ska hitta på för att förhindra att dagarna blir riktigt långa? Ofta när man snurrar i samma banor här hemma så fastnar man i samma mönster, och ibland behövs det lite tips utifrån..

I full färd med att ”prata” i telefon.