Sara Rasmus

Dygn 1.
Klockan är 00:13. Mitt i natten. Jag cyklar med förväntan i blicken och telefonen utsträckt framför mig längs med den långa cykelvägen nära oss. Äntligen funkar det, äntligen får jag också pröva.

Jag varvar den stora Sockenkyrkan. Kyrkan som i den virtuella världen fått svida om till gym. Ett Pokémongym.

Det är mörkt. Men jag urskiljer snabbt silhuetterna av några pojkar i 20-årsåldern på sina cyklar stå på parkeringen. När jag ser skärmarna lysa upp deras ansikten förstår jag direkt vad de håller på med, jag är bland likasinnade. Jag cyklar förbi dem, vi byter snabbt igenkännande blickar. Hinner inte stå där länge förrän en av killarna frågar ”får du nånting?”. Blir alldeles pirrig av samhörighetskänslan.

Dygn 2.
Servrarna ligger nere så gott som hela dagen. På whatsappgruppen jag gått med i råder kaos bland den yngre generationen. Generationen som inte ens var född när jag började spela och som jag drar på munnen åt varje gång de hittar på egna smeknamn till för mig bekanta och till och med kära Pokémons. Vi kan inget annat än att vänta.

Dygn 3.
Elmer vaknar klockan 05:20 för att äta. Jag matar honom och tänker att det är nu eller aldrig idag eftersom servrarna säkert kommer vara överbelastade när resten av folket vaknar – så jag stiger upp, hoppar på cykeln och ut på jakt. När jag är klar med grannskapet hoppar jag in i bilen och kör in till stan. Klockan är ca 06:30 och är på väg till sina jobb, men här och där syns redan människor på jakt innan deras arbete börjar, eller så har de kanske tänkt i samma banor som mig. Jag går till en staty som numera även fungerar som ett gym. Plötsligt kommer en kille i min ålder springande med andan i halsen, vi utbyter den där blicken igen, blicken som samtidigt som den är lite generad, även är uppspelt och full av förväntan. ”Jag måste fråga, men spelar du månne Pokémon?” frågar han mig på finska. Och därav startar ett trevligt, nostalgiskt samtal och båda går därifrån med lättnad då vi nu insett att de finns de i vår egen ålder som också spelar.

Dygn 4.
Nu rullar servrarna smidigt igen. Skönt som bara den. Så gott som överallt cyklar och går folk i ALLA åldrar med telefonen i högsta hugg på jakt efter nya monster. Samtidigt som det ser lite skrämmande ut så tänker jag fokusera på det faktum att folk slipper ut för att röra på sig tack vare spelet. Samtidigt är det sorgligt att det är det här som krävs för att folk ska komma sig ut. Det finns två sidor med allt, så är det bara, men jag väljer att lyfta fram det som är bra, för jag är trots allt själv helt såld på det här spelet.

Jag har varit en Pokémonnörd så länge jag bara kan minnas. Jag var 8 år gammal när jag på julafton fick en Gameboy Color med mitt första Pokémonspel. Nu har den konsolen fått bytas ut i takt med att spelen utvecklats och i dagsläget har jag 13 spel, jag antar att jag hör till generationen som blev mest biten. Och jag skäms inte ens över att säga att jag kan alla namnen utantill, första generationens 151 monster kunde jag till och med rabbla upp i ordningsföljd.

Senare samma dag fick jag syn på en pappa med sin hund och sina två barn som sprang och jagade Pokémons vid dikesrenen. Jag kan nästan sätta huvudet i pant på att han inte hade fått med dem på en hundpromenad om inte de haft Pkmn GO, vilket såklart är lite sorgligt, att det måste vara så alltså, men samtidigt skrattade de och pratade de med sin far om allt mellan himmel och jord så länge de väntade på att något nytt skulle dyka upp att fånga.

Vad har du för åsikter om spelet som tagit över världen?

Fick ett presentkort av mina föräldrar till Micks här i stan. De har REA där just nu så jag hittade hur mycket som helst, men inget jag ville ha. Så presentkortet fick faktiskt till kläder åt Tony i stället. Vet inte när någon av oss senast skulle köpt nya kläder. Är det månne ännu ett mamma-/pappasyndrom, eller är det bara vi? Hursomhelst var han i stort behov av lite nya tröjor och t-shirts och jag lyckades fånga 5 plagg åt honom plus en tunika åt mig för presentkortet, inte illa pinkat!

Efter Micks begav jag mig till Sonera Shop för att inhandla en skyddslins till min telefon, som hela baksidan spruckit på. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med den men för tillfället mår den bra av sin nya lins. I REAlådan fann jag också ett par hörlurar från Urbanears som var nedsatta med hela 70% för att ge plats åt nya färger och modeller. Här ser man verkligen ett exempel på hur lättlurade vi är när det gäller priser, lurarna blev mina för 15€ och jag som har en förkärlek till snygga hörlurar var mer än nöjd över mitt fynd. Det jag gillar med dessa är att du kan ta bort öronmuffarna och tvätta dem när de blir smutsiga, och färgen indigo var så vacker den med! Och det viktigaste av allt – ljudet är fantastiskt bra, kristallklart och balanserat!

Jaa.. ni kanske känner igen er?

Igår morse gjorde Tony ett milt försök till att väcka mig innan jobbet, men insåg rätt fort att det nog kanske var bäst att fortsätta sova. Så jag sov. Elmer var snäll nog och lät mig sova till halv 8, det var ju ändå min födelsedag. Ack så tacksam jag är över den där extra sömnen, är så fruktansvärt trött hela tiden nu och mina misstankar har börjat gå till att någon annat ligger och gror i mig, men ännu är inget bekräftat, trots allt sover Elmer inte suveränt bra ännu, så det kan lika väl vara bara trötthet.

När jag steg upp möttes jag av av en mystisk lapp, en blomma och typ det enda jag önskat mig men aldrig uttalat – en Muminburk! Min man känner mig allt för väl! Lappen skvallrade om en utflykt jag ska göra nästa vecka… min nyfikenhet vet inga gränser!

Tog fram ett bröd för att göra en smörgås åt mig och möttes av denna bricka i kylskåpet! Perfekt! Vid det här laget började jag känna mig riktigt bortskämd…

Sen började jag städa lite, ifall det skulle dyka upp några gäster. Elmer hjälpte också till, på sitt sätt.

Sen åkte vi iväg för att hämta min mor från sommarstugan i Larsmo, för att jag skulle få något gjort med detta yrväder. Och en stund därpå kom en av mina bästa vänner Jenna på besök. Är så glad över att jag har henne, hon är verkligen en av mina klippor! En som alltid, alltid, alltid finns där, no matter what!

Efter många om och men blev jag äntligen klar med min banoffee pie, slängde även ihop några blåbärsmuffins med vitchokladfrosting och passionsfrukt. Det blev en överraskande god smakkombination, nästa gång använder jag nog lite mindre vitchoklad i frostingen, för att göra den ännu fräschare.

Elmer njöt av sällskapet och jag njuter varje dag av det vackra gula bordet vi fått! Vill verkligen inte måla det, men det kan hända jag blir illa tvungen.

Senare fick vi även besök av min bror, min farmor och farfar, min pappa och min syster med pojkvän. Jag passade på att ta fram min favoritservis som vi fick i bröllopsgåva av min farmor och farfar – Arabias Faenza. Passar ju perfekt med 70-talsporslin till 70-talsbordet..

Jag älskar att ha huset fullt. Trots att det allt som oftast är lite stökigt hos oss. Men det är så det ska vara. Levande, men gärna på en kontrollerad nivå, annars blir jag lite småtokig. Älskar vårt hus mer och mer, och är så nöjd med det vi hittills åstadkommit, även om vi har en del kvar.

Sen var det dags för mig att börja göra mig klar. Tony hade sagt att jag måste vara klar klockan 17. Punkt slut. Han hade tydligen planerat något och alla utom jag var med på noterna. Jag är en sådan som både älskar och hatar överraskningar. Helst ska jag ha kontroll på allt som sker runt mig, jag luskar oftast ut var folk har för hemligheter eller överraskningar på gång, på ett eller annat sätt. Samtidigt blir jag så himla glad ifall någon verkligen lyckas överraska mig, eftersom detta inte alltid är så lätt.

Jag har alltid varit en sådan som tycker att födelsedagar är en ytterst viktig dag. Jag är uppväxt med det. Tony har inte alls samma förhållande till födelsedagar som mig och jag har under vår tid tillsammans varit noggrann med frukost på sängen, uppvaktning och extra förmåner under födelsedagarna, och någonstans har det ju tagit skruv, för i år blev jag verkligen överraskad från morgon till kväll. Det här året har jag nämligen tagit födelsedagen med ro, och om någon frågat mig vad jag önskar mig har jag bara sagt att jag inte behöver något. Plötsligt blev födelsedagen så odramatisk, så – oviktigt.

Inte vet jag om det beror på det där kända fenomenet att man får en liten ålderskris efter 25. 26 är helt enkelt inte så viktigt utan mer en (smärtsam) påminnelse om att man blir äldre och att åren går SÅ FORT. Eller, kanske det mer sannolika – jag har fått ett barn, han är mitt allt, jag har omedvetet valt att åsidosätta mig själv för en stund – inte glömt bort(!) – åsidosatt. Prioriterat om en smula.

Många säger att no matter what är det viktigt att man själv är nummer 1 i sitt liv. Och jag håller med, på ett sätt, men samtidigt trivs jag bättre med att Elmer får vara nummer 1 i mitt liv just nu, och i stället väljer jag att prioritera mig själv ibland, samtidigt som någon som vill och orkar har Elmer som sin nr 1 för några timmar. För den där vilan behövs. Och den är så, så viktig. Så jag håller mina födelsedagar viktiga i framtiden också, men jag värdesätter ändå de där små vardagsögonblicken och vilopauserna så mycket mer.

När jag nu ändå sitter här alldeles barnlös och snorar så kan jag ju passa på och visa er några mörka, suddiga bilder av vårt kök. Nu har vi bytt bord här 3 gånger redan, och jag hoppas ju att det nya stannar en stund, men inte alltför länge.

Det är nämligen så att jag alltid velat ha ett runt bord med pinnstolar. Det är bara det att alla andra också vill ha ett runt bord med pinnstolar så varje gång jag ser ett på någon loppisgrupp har det ju såklart redan blivit sålt.

MEN, stolarna lyckades jag faktiskt nappa tack vare min farmor och farfar här i våras. De såldes ut från ett ålderdomshem för en rätt förmånlig summa, och det var först till kvarn som gällde, min farmor och farfar var minsann bland de första till kvarn och skördade inte mindre än 8 pinnstolar till vårt hem. Visst, stolarna behöver lite kärlek ännu och de ska målas om, har bara inte bestämt mig för färgen ännu men vintage paint blir det nog, helt klart. Hade till och med funderat på att måla alla i olika färg, eller två och två iallafall.

Sen när vi kommer till bordet, så råkade jag nämna det faktum att vi söker runt bord för mina svärföräldrar. Ana min förvåning när svärmor utbrast att de ju hade ett retro från sjuttiotalet som inte var i användning ute i förvaring – ett gult!

Så ut rykte det tunga klaffbordet som så länge tjänat mig och senare även Tony och mig – det får bli ett reservbord. Och in kom det, också väldigt tunga, gula, runda bordet! Nu ska det ju också målas om, eftersom det har lite fläckar på sig. Men vilken färg? Just nu ser det ju riktigt tjusigt ut, men så här mycket färg kommer jag nog inte orka länge med, så kom gärna med förslag! 🙂

Matsalen före:

Och efter:

Efter att jag torkat bordsskivan lämnade några fläckar, troligtvis målfärg eller något annat permanent, så vi blir tvungna att måla bordet. Men jag måste säga att färgerna här är fint hopknutna. 🙂

Vaknade i morse, alldeles tjock i halsen och med ordentlig huvudvärk. Elmer har tydligen lyckats smitta både sin mor och sin far. Tacksam över att jag gjort det kloka beslutet att ringa och ställa in mitt jobbskift packade jag Elmers väska för en dag på villan hos hans mormor. Tanken var att föra dit honom för att sedan åka hem och vila lite.

Sagt och gjort, vi åkte iväg mot sommarstugan, ungefär halvvägs, strax innan vi nått Hickaröbron börjar Elmer galltjuta. Jag måste ha missat farthindret i ett tappert försök att lugna ner honom, samtidigt som jag halvt omedvetet tryckte ner gaspedalen för att skynda på vår ankomst för väl över bron står en polisman och viftar åt mig att köra till sidan. SKIT också! Jag hade kört 77km/h där begränsningen var 60km/h. Jag fick bara fram ett ”förlåt”. Blev helt paff.

Fick följa med polisen in i hans arbetsbil, minns att jag kommenterade att han hade en väldigt ”ren” bil, men min finska var plötsligt som bortblåst. När han sedan räknade ihop det tyckte jag dessutom han sa att det skulle bli 80€, varpå han frågade om jag har något att säga emot det. 80€ tyckte jag var mycket, med tanke på min inkomst, men helt förståeligt eftersom jag ändå kört så pass mycket överhastighet, så jag sade bara nej.
Men när jag sedan för pappret i handen och ser 200€ blir jag sådär stum igen. Polismannen önskar mig en god fortsättning på dagen, trots den trista starten, jag mumlar fram ett ”tack”, och ”du gör ju bara ditt jobb” och går sedan in i bilen igen, har ingen aning om hur det gått för Elmer under tiden, men han var tyst när jag väl kom tillbaka.

Sen kom tårarna. 200€. 200€. Här väntar jag mitt sista mammabidrag på dryga 600€ innan vårdledigheten börjar. Och så ryker 1/3 av det till en fortkörningsbot jag kunde ha undvikit om inte timingen varit så himla dålig. Min första bot. 200€. Så himla onödigt.

Dagens andra ovanlighet, jag drack kaffe ur en muminmugg. Over and out.

Är medveten om att jag lyst med min frånvaro under denna vecka, inte helt kanske, men får nog skämmas lite. Har varit så oerhört trött och efter en veckas intensivt och roligt jobb är jag nu hemma med ordentlig förkylning, ett bultande huvud, sjuk hals och stegring. Men när jag är sjuk brukar inspirationen komma, så håll nu tummarna för det iallafall, annars har jag en hel del inlägg på lager som jag ska färdigställa åt er i morgon, bland annat en kärleksförklaring och en före-efter bild på mitt senaste målar-alster –
håll utkik!

Haft lyxen att njuta av lite egentid innan jobbet under denna vecka.

Elmer har lärt sig gå med gåvagn!

Kvällsbit en av mina finaste vänner och Elmers fadder, Linnéa.

Min lilla busunge med det uuuunderbaraste flinet!

Sursskorpspanerad gös gjord av undertecknad. Ni kan ju gissa om jag var stolt över mig själv igår kväll när jag serverade detta!

Ett dopp i det blå på Hästöskatan där min morfar har villa. Min moster Anette fick agera badtant. Kallt och superhärligt, tyckte Elmer.

Misstänksam liten typ som fått testa något nytt – babyriskakor.

Ordentligt snuvig liten tröttis på villan.

Gameday med Rö-Ve Pimuna! Vann en, förlorade en.

… och så övar vi oss på att säga STOP, eller kanske främst, lär oss innebörden av själva ordet. Ibland är det ju så svårt att motstå frestelserna!

Monterat ihop en teepee, samt funderat lite kring inredning i Elmers rum som just nu ser ut som en krigszon efter installation av nya skåp.

För en tid sedan dök denna fråga upp i kommentarsfältet, och tänkte jag skulle svara på den! Vill också inflika här att jag läser precis ALLT ni skriver, och önskar jag hann svara på alla också! Vartenda ord ni skriver värmer (oftast)!

”Kan du inte göra ett ”en bild i timmen”-inlägg? vad tycker du om att ha barnet med ansiktet i färdriktning innan 4 år? försöker ni redan få ett till barn och hur många barn vill ni ha?”

________________________________________________________
Ja, men visst kan jag försöka göra ett sånt inlägg! Ida gjorde ett för någon vecka sedan och blev väldigt inspirerad! Men det får bli i helg, för jag jobbar ännu i morgon.

Det räcker att man kör ner i diket i 40km/h med barnet med ansiktet i färdriktningen för att han/hon riskerar få en bestående whiplashskada. Tycker den meningen säger allt. Vi kommer såklart sträva till att Elmer åker med ansiktet bakåt så länge vi bara kan, fast han så skulle skrika och gnälla så man blir galen, det ska gå. Bilstolen vi köpt går endast att ha med ryggen i färgriktning, så redan det hjälper ju oss lite på traven.

mini-Elmer på en månad

Och ja, man kan väl nog säga att vi försöker få ett barn till. Trots alla ups and downs och en liten rädsla för ännu ett kolikbarn så väger alla fördelar så starkt. Skulle kännas så välsignat att ha två syskon nära varandra! Just nu är vi i ett sånt skede där det får hända om det händer, samtidigt som jag nog ändå kollar upp ägglossningar och sånt. Förra gången tog det nästan ett år att bli gravid, och även om min kropp var mer i obalans då så vill vi inte lämna något åt slumpen utan tänkte att man kan börja försöka lite tidigare och lyckas det snabbt så är vi såklart överlyckliga över det!