Passar på nu när far och son sover…

Dagens rådgivning var lyckad. E har gått upp från 3930g till 4400g på mindre än tre veckor, så trots att amningen krånglar behöver jag inte oroa mig det minsta över huruvida han får i sig tillräckligt med mat eller ej, så vi kör vidare med pumpen och bröstmjölk bara, bra så! Han hade även vuxit från 51cm till 55cm och huvudomkretsen hade ökat från 36cm till 39cm. Så nu vet ni vad jag klämt ut. 😀

E fick också beröm för sin spänst, fina hud och vakenhet, han har redan börjat ta ögonkontakt och rdg-tanten undrade om han var överburen just för att han verkade så ”mogen”. Men det är han ju i princip inte (40+1). De vet nog vilka knappar de ska trycka på de där tanterna för att få mammor att stråla av stolthet…

Far och son för någon dag sedan, nu ligger de i sängen och myser i stället..  
Just nu är vi inne i en ”sova-på-axeln”-fas. Vilket innebär att E helst somnar, och även fortsätter sova hängandes över någons axel. Det är mysigt, men det blir tungt i längden, 4,4kg är ändå rätt mycket att gå och bära på dagarna i ända, mina axlar skriker efter massage! Eller, ja, egentligen hela min kropp. 
Plötsligt förstår jag mammor som bildbombar sina bebisar.
Man är ju så himla stolt!

Funderade lite kring förlossningsberättelse och sånt,
är det något ni vill höra om, eller undrar ni över något annat? Finns så mycket att berätta om de senaste veckorna att man inte riktigt hittar någon börjar, så ni får gärna fråga i stället.

Hej på er! Börjar så småningom känna mig redo för annat än veckorapporter. Dagarna som gått har varit både mer och mindre krävande, man hinner knappt vänja sig vid hans rytm förrän han hittat en ny. Plötsligt har vår lilleman gått från att sova huuur bra som helst så fort man sätter ner honom i sängen, till en som behöver få komma till ro och i princip somna i famnen. Ibland har han somnat och så har han vaknat någon minut efter att man satt ner honom, och så har allt börjat om. Det tar på både tålamod och energi.

Konstaterade häromdagen att jag borde gå igenom alla gamla vaggvisor, minns knappt någon alls och sjunger i stället en massa jazz och blues åt honom.

Rosa blir allt mer varm i kläderna. Hon har gått från oberörd till inkluderad och hälsosamt nyfiken. Ibland när han skrikit länge kan hon hoppa upp bredvid en och peta den som håller honom på armen som för att säga ”får du inte tyst på honom?”. Antar att det är instinkt. Det härligaste hittills är när hon, de få gånger vi varit borta, möter oss med världens glädjeyra, men snabbt vänder all glädje och uppmärksamhet till babyskyddet, och när vi sätter ner det på golvet är hon direkt där och hälsar honom välkommen med en puss i ansiktet.

Det är intensivt med bebis, verkligen, och man går i princip på repeat om och om igen. Men det ger så mycket och man har lärt sig så mycket om sig själv. Och min och Tonys samarbetsförmåga har verkligen lyft i taket. Det är fint.

Häromdagen bestämde vi E’s hela namn. Nu måste vi bara bestämma dopdatum och plats. Faddrarna är tillfrågade redan. Idag väntar också första rådgivningen, så det ska bli spännande och se hans utveckling, samt bombardera rådgivningstanten med frågor. Kommer ta upp amningen också, den har krånglat sen dag ett trots att mjölk finns i överflöd. Han flaskmatas med bröstmjölk i princip 85% av gångerna då amningen tar så mycket tid och energi varje gång, och oftast slutar med att både jag och E gråter av frustration och förtvivlan. Men jag vill så gärna, så vi ska se om jag får några bra tips.

Nu ska jag stiga upp, T har gett mig sovmorgon, behövdes verkligen idag då jag varit uppe med honom 3 timmar i streck inatt. Men har ändå dåligt samvete när jag sover längre än boysen.

Har medvetet låtit bloggen lämna på sidan om den senaste veckan, här hemma försöker vi som bäst lära känna typen vi tog med oss hem från BB. Ville bara kika in och säga att vi mår bra, vi njuter allt som oftast trots att det mellan varven är rätt utmanande, såklart, och så ska det ju vara. Amningen har bråkat en del samtidigt som mjölkproduktionen är på max, så jag är extremt tacksam över pumpen jag köpte hem innan lillen kom. Så man kan väl säga att jag halvammar, de gånger han känner att han vill ta bröstet. Lilla E (ja, det blev E och inte T som vi tänkte från början) är nämligen en bestämd liten typ som, precis som sin far, går från 0 till 100 på två röda sekunder, han lugnar dock ner sig väldigt snabbt, men tålamodet i kombination med sömnbristen och mammahormonerna är väl kanske inte på topp när det kommer till att försöka övertyga en arg liten plutt att ge bröstet en andra chans. Lite magknip har vi också fått dras med, så har ni tips på det, förutom Cuplatondroppar, så tas det med tacksamhet emot, för de senaste dagarna har det stört hans sömn till den grad att den är rätt ytlig och han kan vakna och gnälla till rätt rejält innan han lugnar ner sig när det väl kniper till. 

I övrigt har vi en rätt nöjd och underbar liten kille här hemma. Med intensiv blick, stora ögon och bestämda, finurliga ansiktsuttryck, som gillar att spraymåla och sprinkla mamma och pappa vid nattliga blöjbyten och älskar att vara nära, nära.
Vi njuter när han är vaken, och minst lika mycket när han så väl sover. Prat om bajs, bröst, naveln och sovrutiner har blivit vardagsmat här, och jag och T har kommit varandra otroligt nära då vi fått lära oss samarbeta, och att kramas utan en stor mage i vägen är något av det bästa som finns ska ni veta!

Bild från förra fredagen, då jag tog mina första svajiga steg ut på stan för att köpa blöjor och en flaska vin. En timme borta räckte gott och väl, märks att kroppen behöver tid att återställa sig, men det var himla skönt att få lufta sig lite.

Två trötta typer häromdagen. Livet är bra underbart.

De senaste dagarna har varit fulla av överväldigande känslor. Jag vet att folk förberett mig på känsloruset som kommer överta varenda liten cell i kroppen. Men jag har inte kunnat ta till mig det dom sagt eller förstå dem förrän nu. Jag ser på detta perfekta lilla kärlekspaket och är tvungen att titta några gånger extra, bara för att jag är rädd att han ska gå upp i rök och försvinna för gott. Tanken på att han är min och alltid kommer få vara min är för stor för att jag ska kunna förstå det, jag är rädd att han bara är till låns, tillfälligt. 

Det att vi någonsin existerat utan honom är ofattbart. Hur har vi levt och andats utan honom? Hur har livet varit värt något? Hur kan man vara så perfekt, så felfri och så fullständig, och ändå så otroligt liten? De två dagar vi haft med honom här hemma har varit utmattande och ändå otroligt givande. Dag ett var man ett känslovrak som var rädd att han skulle sluta andas när lampan släcktes, typ. Nu är jag inte rädd längre. Han är liten, men inte skör, vi kan inte skada honom på något sätt. Vi kan inte ge honom för mycket kärlek eller ömhet. Plötsligt är man mamma och pappa, livet är så stort, mäktigt, fulländat. Varje sekund med honom ger mig mer än vad timmarna av sömnbrist någonsin kommer ta. Fantastiska lilla barn. Hjärtat sväller bara av att se på dig.

Efter ganska exakt tolv timmar och med en förlossning som började på beräknat datum har vi äntligen en liten prins. Skriver kort då jag helst bara vill sova intill den redan sovande lilla smurfen intill mig, men ville checka in ändå så ni vet vad som hänt. 🙂

Mycket har hänt, men han är ute och i toppskick, det är det allra viktigaste. Redan så otroligt älskad.

Igår var dagen då jag och mamma gissat att han skulle komma. Den gick förbi rätt obemärkt, så när som på lite förvärkar på kvällen. Tony hade åkt iväg på jobb kl 15 och bara någon timme in på arbetsdagen deklarerar han at han nog ändå stannar natten på jobbet då det fanns jobb då också. För en preggofru som redan är inställd på att mannen nog kommer hem vanlig tid, dvs. ca 23-tiden så är det binda devastating att ställa om sig till att han inte kommer förrän kl 7 följande morgon. Skulle nog börjat riva väggar om inte min fina vän och kollega Linnéa kommit över en stund, hon skulle bara hämta några produkter men lämnade i stället en låååång, härlig pratstund. Kändes så bra att ha henne här, var så länge sen sist! Tack vännen!

Kl 23 bänkade jag mig sen i soffan, Rosa hade fått nog av tjejfnitter och gick i samband med detta till sängen för att ta natten. Jag såg på Love Actually, klyschig och underbar romantisk film som dessutom utspelar sig under juletider! Kan inte bli bättre just nu med andra ord! 🙂 Har börjat sticka på en babyfilt så detta underhöll jag mig med under tiden också. Garnet är så tunt att det tar evigheter, så jag tävlar lite med mig själv också, tänkte att om jag fokuserar på att hinna få färdigt den innan förlossningen är igång så tar jag bort pressen från kroppen lite. Vad tror ni om den teorin?

Igår var en ”speciell” dag också för det att när jag gick igenom journalen så konstaterade jag att det var exakt 7 månader sedan jag plussade på stickan. Och jag fick tänka tillbaka på den häftiga, varma känslan som växte i magen i takt med att strecket blev synligare och synligare. Då var typen i magen bara några veckor gammal, och liten 6,7mm minns jag att han var på första, tidiga ultran! Kan ni fatta det alltså!? Hur något så litet efter 9 månader väger över 3kg och har blivit till en liten mini-människa! Livet är bra fantastiskt!

Igår kväll och inatt hade jag som vanligt en väldigt bökig unge i magen. Lyckades ändå få sömn men vaknade runt klockan 4 av en enorm brännande smärta nere till höger i magen. Tog så sjukt att jag skrek rakt ut och skulle jag försöka beskriva smärtan så kändes det ungefär som att han skulle greppat tag i navelsträngen och med ett ryck slitit loss moderkakan från livmoderväggen. Okej, kanske inte bästa förklaringen om man tänker efter, men that’s all i got!

Hursomhelst, efter det blev det dödslugnt i magen, fick inte en rörelse från honom och till slut greps jag av panik och försökte provocera fram minsta lilla spark med massage och tryck och kittlingar. Ingenting.

Snabbt väckte jag Tony, ringde förlossningen som lugnt tyckte att jag skulle komma in på CTG.

Allt var bra. Hjärtljuden normala och lika fina som vanlig. Men jag hann nog få hjärtat i halsgropen. Tillät mig inte gråta förrän barnmorskan meddelade att allt var bra, och att ”det är bättre att komma in en gång för mycket än för lite”. Och det är ju självklart, när det gäller såna här saker så kan man väl inte vara tillräckligt försiktig.

Men yup, vi sitter fortfarande ihop jag och bebis, och det känns betydligt bättre nu när man vet att allt är OK.

Emma kommenterade fram snilleblixten att ha en gissningstävling här på bloggen.

Och jag tänkte, jamen why not?

Något som gör denna (eeeeeeeeviga) väntan lättare för mig är att veta att jag kanske får glädja andra, så nu kör vi en liten tävling tycker jag!

Ni minns kanske inlägget om ögonkritorna? De mångsidiga pennorna som kan användas som både ögonskugga och effektliner m.m. och som kan varieras i oändligheter. Nu har jag tre ljusa favoriter här i lagret varav en jag gärna lottar ut till en lycklig vinnare. Scrolla neråt för regler!
De tre färger vinnaren får välja mellan är Gold Mine, You’re a Peach och Cold as Ice. Nedan ser ni hur färgerna ser ut på huden. 🙂

Vinnaren får också en snygg och rymlig necessär i fake-kork med gulddetaljer.
Så här kommer de enkla reglerna!

Skriv i kommentarsfältet datum och klockslag för när Du tror lillkillen kikar ut!

Vinnaren publiceras här i bloggen med sin bloggadress (om du har en blogg) och man får gissa fram till imorgon, söndag kl 14. 😉

Sätt även med din mejladress så att jag kan kontakta dig när han väl är ute, så att jag kan posta priset åt dig. 🙂 

Bonus:
Det är i princip klart att nykomlingens första namn börjar på bokstaven T, kan ni gissa vilket namn?

Yup. Klockan är 3:18, och jag är officiellt uppstigen. Fick nog av att vrida och vända mig utan att finna sömnen, har gått in i det där klassiska mönstret med 3 nätter skitsömn och 1 bra. Igår sov jag jättebra så det är ju klart att bad night number 1/3 comes right back and bites ya!

Så jag tog min stickning (ja, en av dom), och förflyttade mig till soffan var jag nu bänkat mig, fortfarande skittrött, och tänkte börja streckkolla HIMYM i brist på annat.

Om 2,5h stiger Tony upp och ska iväg till jobbet, han har en sån där trevlig 7-dagars jobbvecka denna vecka och jobbar alltså non-stop fram till nästa veckas fredag. Hoppas med andra ord på att klämma ut ongen lagom till måndag så får han stanna hemma på lite välförtjänt pappaledigt efter söndagsskiftet. Skulle vara en smart liten baby som kom ut då med andra ord, dessutom har jag och mamma tippat att han kommer den 12, vilket är på måndag, så varför inte köra några flugor i en smäll då vi ändå är igång?

Ja, det var allt för denna flummiga natt-/morgonuppdatering. I morgon hade jag tänkt göra nån en såndär trevlig makeup-tag lista, mitt sminkskåp består ju bara av makeup från Mary Kay men det gör det inte sämre för det, dom är ju inte Project Runways officiella makeup for nothing heller. Kan ju vara intressant tillika att få göra en kravlös djupdykning i deras smink också, eller hur? Mer om det i morgon, om jag orkar/hittar inspirationen/inte sover i soffan hela dagen/inte ligger på förlossningen och krystar.

Sov gott you lucky bastards!

God natt, ligger sömnlös ännu en natt och väntar på att John Blund ska infinna sig. Har haft smärtor i rygg och nedre delen av magen rätt konstant sen kl 14/15 idag. Svårt att beskriva.

Smärtan i svanken/korsryggen är molande, och rätt ihållande, särskilt när jag står och går, sammandragningar har jag ofta och ibland tar dom även rätt sjukt, när jag klockar dem konstaterar jag att de kommer med i genomsnitt 10 minuters mellanrum, och håller i sig allt mellan 15-40 sekunder, hittills, under denna tid är typen i magen stilla. Däremellan rör han på sig ordentligt vilket också tar rätt sjukt och strålar neråt gör det ibland också. När jag står upp och går spänner det dessutom ordentligt i ljumskarna, vilket jag misstänker är foglossningar(???), även om jag hittills inte haft några under hela graviditeten.

Magen har sjunkit ordentligt, och ännu mer efter Rosas och min långpromenad idag, känns som han skulle vara vid knäna på mig…

Vad betyder allt detta? Så himla svårt att veta ju! Alla har ju så olika smärttröskel, min är rätt hög skulle jag tro, men lite mer ont ska väl värkar ändå ta??