Månad: april 2016

Den sista dagen Elmer somnade i någons famn är på bilden näst högst upp, längst till höger. Den 5 januari. Jag minns hur lycklig jag var då för det var så otroligt länge sen före den gången.

Jag minns tillbaka på tiden då han bara kunde somna i ens famn. Jag saknar den, men ändå inte. För om den tiden bara innebar det gulliga faktum att han somnade i ens famn, punkt, ja, då skulle jag sakna det. Men vi och han hade inget val. Han skrek, och skrek, och skrek och grät och magen var så sjuk. Det enda som hjälpte var att man bar honom över axeln, eller så att han fick ligga på mage mot någons bröst, då lättade magknipet. Det slår mig nu också att han inte har napp på en enda av dessa bilder, och då var ju sugbehovet som störst. Där lärde jag mig allt något till nästa gång, för nappen introducerades allt för sent hos oss – med ett kolikbarn är den guld värd!

Idag vill Elmer knappt vara i famnen, han trivs helt enkelt inte – för mycket annat att se. Han har noll tålamod att mysa, gosa och bara sitta och se på en, allt det där som jag kunde göra dygnet runt så länge han är nöjd. Nej, han ska fort ner på golvet, utforska, upptäcka, och till slut bli gnällig för att det blir tungt. Då tar man upp honom igen och har man tur, så stannar han en liten stund, lutar sig mot ens mage, suger på sin napp, hämtar krafter. Men inte mer än så. Sen är det full fart igen, så full fart det nu kan bli med en halvåring.

Denna vecka infördes en ny grej här hemma – fattigveckan. Eller ja, fattig skulle jag inte heller säga, snarare normal för oss finländare, mer än väl, skulle säkert andra säga, men hursomhelst. Tony och jag har länge insett att vi lever alltför lyxigt, en fredag i affären kan spränga hela veckans matbudget, om man hade någon sådan, för att man vill, ni vet, lyxa till det lite. Ni kanske känner igen er i det här med att man går till butiken, har en lista, eller ännu värre, inte har någon, sen när man väl står vid kassan och hör det där välkända ”blip”-andet samtidigt som varorna rullar iväg på rullbandet så känner man den där bekanta gropen i magen: hur mycket har jag egentligen handlat för?

Vi beslöt oss alltså för att ta en vecka, till att börja med, där vi har 40€/person att handla förnödenheter på, alltså jag och Tony, Elmer kan man ju inte dra in på, men jag har sparat pengar där också genom att göra storkok. Eftersom Tony ofta äter på jobbet och jobbar så oregelbundet så blev det slutligen bestämt att vi inte slår ihop de pengarna till en gemensam budget, utan vi använder helt enkelt pengarna skilt. Då får man helt enkelt prioritera om man t.ex. som Tony vill ha en bastuöl eller om jag inte kan stå emot en flaska Novelle. Funkar det så ser vi om vi helt enkelt kunde börja slå ihop det, för det var iallafall min poäng från början, att börja leva sparsammare som familj.

Hittills har det gått riktigt bra, jag är varken mer eller mindre hungrig, finner vad jag behöver i skafferiet och frysen, samt handlar det som behöver fyllas på. Skulle bra kunna leva på detta, jag gillar tanken att ha lite lika mycket som tanken på att ha allt. Allt går om man bestämmer sig för något.

Ibland kör Elmer helt omotiverade sovpass dagtid, häromdagen till exempel, då han tyckte att 2 timmar i vagnen inte räckte, utan somnade på soffan så fort Tony tagit av honom hans overall. Jag misstänker ju att det är för att hans tänder bråkar, han får inte lika mycket sömn nattetid och kompenserar istället med att sova dagtid.

Oftast blir det dock så att han, om han nu tar en sånhär tupplursmarathon, knappt sover något alls följande dag, för någon gyllene medelväg kan man ju inte få!

Nu har vi dessutom skurit ner på Elmers tupplurstider från 4-5 om dagen till 3. Detta skedde fort, på bara någon dag insåg vi helt enkelt att han inte behövde mer än så, trots lite extra gnäll kvällstid. Han sover betydligt bättre nattetid, äter bättre tack vare aktiviteten han får på dagen (med andra ord utforskar han huset på egen hand numera), och ja, är nöjdare när han väl vaknar då han ändå sover det som behövs och inte vaknar i förtid.

Lilla klimpen. ❤

Idag åkte jag på snabbvisit till Jakobstad för att söka upp något jag inte sett röken av på 9 år, något som jag sen länge tryckt ner i någon låda i barndomshemmet och bara lämnat åt sitt öde. Jag fann dem i skicket jag lämnade dem i, med lite jord mellan dubbarna – mina fotbollskor.

Tony har sedan något år tillbaka varit med och startat ett lag vid namn Rödsön Veikot, eller RöVe, som det så fint kallas. I år tyckte några fina människor att det var dags att forma det första kvinnolaget inom RöVe. Enter Rödsön Veikot Pimuna!

Vår första träning var sådär officiellt ikväll, vi skulle spela tillsammans med några tjejer ur GBK’s B-juniorer. Jag var skitnervös. Det kändes som om jag var tillbaka där på grusplanen som 11-åring och skulle genomföra min första fotbollsträning med ett helt främmande lag. Som tur kände jag några i laget, och detta lag är en blandning av nya och gamla spelare i alla möjliga åldrar! Och.det.var.så.roligt! I en och en halvtimme sprang vi (jag) runt med andan i halsen och jagade bollen, tränarna tyckte att det var ypperligt läge att första träningen ordna en träningsmatch mot fjortonåriga pojkar. Det tyckte inte jag. Inte först. Men efter några minuter hade jag glömt att jag var stressad och nervös och efter matchen förstod jag ju att det var ett rätt smart drag för tränarna att se vad de har att jobba med.

Det känns riktigt bra nu, jag har saknat lagsporter som korgboll och fotboll som jag spelat under hela min ”ungdom”. Jag har saknat gemenskapen, lagandan, och jag tror att vi kommer få en riktigt fin en! Detta var precis vad jag behövde. Och tillsvidare har vi bara en träning i veckan, så mina ben har en vecka på sig att återhämta sig och komma underfund med hur de funkar igen – skönt!

I söndags var ju vädret underbart varmt. Så vi tog vårt pick och pack och pappas födelsedags”tårta” och begav oss till grannstaden. Där hade mamma fixat ihop min och min brors gamla matstolar och så invigde vi balkongen med kaffe och kaka (och mjölk åt Elmer)

Elmer njöt för fulla muggar, så länge han inte behövde ansiktet mot solen.

Jag hade svängt ihop en frozen dajmcheesecake med dulche de leche (karamelliserad mjölk). SVINGOD!

Elmer älskar bordskanter och dukar, så han satt ett bra tag och bara pillade på den.

… och Sophie fick vara med, såklart. Bland det bästa vi prövat mot kliande tandkött!

Någon undrade om jag kunde berätta lite mer om vad jag jobbar med, och det kommer komma i ett senare inlägg. För nu tänkte jag tips om en nyhet vi fått in som jag bara inte kan låta bli att dela med mig av!

Mary Kays nyhetssläpp sker 4 gånger i året, en gång per kvartal som det så fint heter. Detta släpp är det jag kallar vårsläppet och innehåller en hel del Limited Edition som pedikyrset, färdigt fyllda små compacts med trendfärger, 3 nya pastelliga nagellack m.m. gå in här ser ni alla nyheter.

Men det kanske allra häftigaste är något jag väntat och hoppats på ett tag redan: mascara! Tidigare har jag varvat med en förlängande och en volymgivande mascara, men nu har det kommit en som är både och! En vid namn Lash Intensity. Denna ger 200% volym samtidigt som den separerar fransarna, kolla in klipper nedan så ser ni hur.

I veckan kommer jag göra en beställning och jag har tagit emot förhandsbeställningar på just denna och tänkte även erbjuda möjligheten till mina läsare: Vid förhandsbeställning på denna får du nämligen en fin rabatt. Tänker inte skriva ut den här eftersom vi är fler konsulter och jag inte vill konkurrera med någon som kanske redan har en kund bland mina läsare. Men är ni intresserade av mascaran eller har andra frågor om Mary Kay, hör av er till sarajohannarasmus@gmail.com så fort som möjligt så berättar jag mer!

 

För nästan två månader sedan, när vi hade besök av Hanna och hennes fina Noah som då var 6,5 månader gammal kunde jag tycka att Noah var alldeles fantastisk som klarade av att underhålla sig själv och inte gnällde en gång under hela tiden vi var här. Vid den tiden var Elmer så jobbig att jag trodde att jag skulle bli gråhårig i förtid. Tiden som Hanna hade med Noah kände så långt borta för oss, om vi nån gång ens skulle få uppleva den.

På fredag blir Elmer 6 månader gammal, han drar sig fram, fort går det, utforskar och är väldigt medveten om sin omgivning och får jag gissa så tar det nog inte mycket länge förrän han börjar krypa eller dra sig upp stående. Men främst av allt – han är så mycket nöjdare! Spolar vi tillbaka en månad, ja, till och med bara några veckor, och jämför så är det som om vi fått en helt ny unge!

Visst är det rätt ofta jobbigt nu med, men jag blir inte gråhårig av att jag inte har en aning om vad han vill, eller över att jag inte kan hålla honom nöjd, för nu är han så mycket mer tydlig med vad han behöver. Trodde helt ärligt aldrig att den dagen skulle komma.

Har funderat mycket på det här med gräl och gnabb och hur lätt hänt det är att det brusar upp mellan personen som står en allra närmast. Särskilt nu efter att Elmer kommit så tycks det ha varit så enkelt att slänga ur sig grodor som inte är något vidare genomtänkta – helt onödiga saker som förstoras upp och blir till fula ord och spydiga kommentarer. Det är så trist, samtidigt som det nog är fullkomligt normalt att detta sker. På något sätt är det så enkelt att såra den man lever med, mycket enklare än att såra de som inte alls står en nära. Men varför ska det behöva vara så?
De allra flesta av oss behandlar ju personerna runt sig med respekt och vänlighet, ser till att man inte trampar dem på tårna eller säger något opassligt. Men när det kommer till ens partner är det plötsligt så lätt att slänga ur sig saker som sårar, utan att tänka efter allt för mycket.

Vad beror detta på? Är det enbart för det att man blivit så bekväm med varandra och så ärliga med varandra och borde man inte i så fall ta det på ett bra sätt, det att man kan gräla?

Men var går gränsen då? Går den någonstans vid det man säger eller gör, eller är det upp till var och en människa att sätta sina egna gränser, så att gränsen går när det man gjort plötsligt inte längre är så enkelt att förlåta? Jag tycker själv det är så himla viktigt att behandlar sin partner med ömhet och respekt, men jag lyckas långt i från aldrig.

Hur gör man riktigt för att bli varandras klippor i stället för verbalt klippa till varandra när det blir tungt?

Foto: Nadia Boussir

Extremt fullspäckad dag idag bestående av många fina möten och sånglektion för min del. Vi hade ingen barnvakt ikväll och jag ville så hemskt gärna på gospelövning, så jag tänkte att jag ju kan pröva med att ha med mig Elmer och stå i bakgrunden, blir det jobbigt finns ju moffas trygga famn på plats.

Inför förra årets gospel fick jag med mig Tony på första övningen efter många om och men, efteråt övningen var dock de första orden jag fick höra: Hur kunde du utsätta mig för det här?!

Med andra ord var jag inte det minsta förvånad när Elmer släpper fram ett gallskrik efter att de första tonerna i uppvärmningen sjungits, och slutade gjorde han inte förrän vi var så långt borta från salen att man knappt hörde de ca 50 stämmorna.

Med andra ord kan du vara lugn Tony,  någon sångare tror jag inte vi har här iallafall. Men man vet ju aldrig. 😊

Elmer har fått ett nytt smeknamn tack vare sina armar. Folk tycker han ser ut som Karl-Alfred, eller Kippari Kalle, som de hellre säger här i Kokkola – han som äter spenat.
Temperamentet är ju rätt samma…

Elmer tar sig framåt främst med sina Kippari Kalle-armar, men jag gissar att snart ser vi nog antingen det att han ställer sig upp med stöd, eller börjar krypa, han har så bråttom, vår gosse.

Rosa funderar på om det vore bättre fly än illa fäkta, men hon valde att stanna då hon insåg att han nog inte har en chans att ta sig till hennes höjder ännu…