Kategori: Okategoriserade

Kollade lite bakåt i arkivet idag och konstaterade att jag nog haft en liten förvrängd syn på det här med just magen! Jag minns då jag tyckte att jag var så stor redan där i vecka 11 och jag kunde jämföra det med att vara gravid i sjunde månaden osv. Oj så fel jag skulle ha!
Däremot när jag ser på min senaste bild, tagen igår i vecka 21+1 och jämför med bilder på kvinnor som är i v.30-nånting och till och med strax innan de ska föda, så är min mage rätt stor för att bara vara strax över halvvägs. Det är så roligt hur olika vi är med våra graviditeter, och det är verkligen en liten tankeställare till att vi inte kan jämföra oss med varandra på något sätt! 
Jag i vecka 7.

När folk frågar mig när det är dags och jag svarar ”14 oktober” så tycker jag själv att det känns så avlägset. Jag är ju stor redan, och därinne skulle ju rymmas en bebis på åtminstone 2kg tycker man. I själva verket väger bebis mellan 400-500g och är allt annat än redo att komma ut på lääänge ännu! Och så finns det kvinnor som tvärtemot mig då är jättesmå i förhållande till hur stor babyn där inne är. Så otroligt intressant tycker jag!

Jag i vecka 17.

Min viktuppgång hittills ligger på ca 6,5-7kg. Jag har tänkt på att inte väga mig så mycket mellan rådgivningarna. Har lidit av ätstörningar förr och jag tror det smartaste är att bara låta kroppen sköta sitt. Jag tror inte det skulle spela så stor roll om vi nu ens skulle ha en våg till att börja med, men vad är det för vits att väga sig om allt ser bra ut och om babyn växer bra. De på rådgivningen säger nog till om det är något man borde ändra/tänka på.

Jag i vecka 21+1 – MEGAMAGE
 Viktigast trots allt är ju att babyn i magen är frisk och att man själv ser till att hålla sig frisk. Min vardagsmotion i form av hundpromenader har blivit allt mer begränsad på grund av jobbiga foglossningar, men jag vägrar ge mig riktigt ännu. Jag vill ha en stark och välmående kropp som orkar ta hand om ett barn när barnet väl är ute, så jag försöker hålla flåset uppe så gott det går.

Tony hittade mig under en av de svåraste tiderna i mitt liv. Jag var totalt instabil, hade flyttat till Vasa efter ett tufft uppbrott och trodde att allt kunde dränkas i hård träning och festande tre gånger i veckan. Jag var aldrig typen som söp mig stupfull och mådde dåligt dagen efter över allt jag konsumerat och allt jag gjort. Snarare erhöll jag stabiliteten (trodde jag) genom att koka gröt efter varje krogbesök, dricka en liter vatten, för att sedan stiga upp tidigt på morgonen, träna till halvmaraton (den vintern var det -20 typ varje dag), för att sedan gå till biblioteket och spendera resten av dagen där med att studera. Jag var i en bubbla. En bubbla där jag trodde att jag mådde prima, att jag var on top och over everything. Sanningen är ju som de flesta av oss fått erfara att sår inte läker över en natt, det tar månader, ibland många år. Kvällen jag första gången fick träffa honom var en vanlig kväll på Oliver’s Inn i Vasa. Jag hade på mig något skinntight – leggings, topp och nitarmband var min grej då – hade klippt pannlugg själv, den var alldeles sned, och hade nästan svart hår och på tok för mycket smink. Vad den här typen såg i mig då har många gånger förundrat mig. Kanske han såg förbi den döda utsidan, in till alla sprickor och hål, och insåg att hans sprickor och hål matchade mina, jag vet inte. Alla har vi ju sprickor. Jag hade precis beställt en lonkero, tog emot mitt kvitto, knycklade ihop det och kastade det nonchalant över axeln och fortsatte diskussionen vid baren med någon vän, eller bekant, eller okänd, det var inte så noga. En stund senare knackar någon mig på axeln, och där står den här brunhåriga typen med de blåaste ögon jag sett och klämmer ur sig en något annorlunda hälsningsfras ”du är skyldig mig en ny öl”, varpå typen lyfter upp sitt halvfulla stop med mitt kvitto i sitt glas. Det kickade direkt igång ett samtalsämne, som fortsatte halva natten.Han följde mig hem den kvällen. Det var verkligen iskallt. Jag bodde centralt i en alltför stor lägenhet, en som fick mig att känna mig ännu mer ensam än jag var. Han bodde en bra bit utanför. Efter att jag lärt känna Tonys ”hat” för promenader inser jag nu i efterhand vilken gest detta var – att promenera mig hem. Vi bytte telefonnummer och skiljdes åt. Jag var inte typen som tog in någon jag precis träffat – dessutom skulle jag ha gröt. Resten av tiden i Vasa spenderades allt som oftast med min nya, blåögda bekantskap. Jag hade fönster med panoramavy där jag hade placerat två skinnfotöljer. Där satt vi ofta och bara pratade, om allt och ingenting, vi kallade det terapihörnan. Vi hittade in i varandras sprickor, lät varandra tejpa ihop några av dem, vissa var lite knepigare, men vi förstod varandra, såg varandra. Det skulle ta några år innan jag, eller båda, insåg vad vi hade påbörjat, och vad vi hade i varandra. En lång resa har vi haft, trots att den precis börjat. Vi har lärt oss massvis om varandra. Tony kompletterar mig som ingen annan gjort. Vi har massor av olikheter, och allt som oftast strider vi om dem också. Men det finns ingen som förstått mig som han gjort, som ser förbi mina dåliga dagar, tröstar utan att säga ett ord. Ingen jag någonsin skrattat så hjärtligt med, eller som fått ta emot så många av mina tårar av rädsla och hjälplöshet. Tony har den knäppaste humor, samma humor som jag, det krävdes bara en sådan som han för att lyfta fram den humorn i mig. Jag minns en nyårsnatt för länge sen, då vi inte ens var tillsammans, men jag sov över hos honom då jag inte längre bodde kvar i Vasa. Jag drömde en fruktansvärd mardröm, och han jobbade nattskift på flygfältet. I panik ringde jag honom, och på några minuter var han hos mig, strök mig över ryggen och pannan, lyssnade och lugnade, utan att ens säga särskilt mycket.

Sån är han, min Tony. Han är där. Alltid, alltid där. När man minst förtjänar det och när man mest behöver det.

Han väntade på mig. Trots att jag aldrig bett om det, trots att jag aldrig skulle förtjänat det, så väntade han. Min stora kärlek. Min bästa vän.

Och detta slängde jag på mig ikväll på kalaset. Blev en mörkblå klänning jag fyndat på loppis med skärning vid höften, alltså precis under magen. Det är verkligen skönt att vara 21 veckor gravid. Ännu finns det så mycket att ha på sig!
Ska dock bli skönt nu när sommaren (förhoppningsvis) kommer så man inte behöver tänka desto mer på det utan bara kan svassa runt i bikini och något löst sittande tygstycke.

Någon som borde färga håret. Planerar på att slinga håret i massor av ljusa nyanser nästa gång jag ska till frissan, och med en intentional utväxt – bättre det än att färga håret från roten.

Förresten har vi börjat fnurra ordentligt på det här med namn. Och just nu börjar våra favoritnamn på E, M, R och T. Men det är ju så svårt, för vem vet sen när bebben kommer om det då är en E, M, R eller T? Plötsligt kan det kännas helt fel! Själv skulle jag ha hetat Anna-Sara, men föräldrarna delade upp det namnet på mig och min lillasyster i stället. Bra så!

Blev en relativt lugn dag för min del idag. Blev tillsagd att vila lite – so I did.
Virrpanna som jag är trodde jag dessutom att jag skulle på rådgivning imorse, men det var först nästa måndag, så jag sov lite längre i stället, vilket var extremt välbehövt. Får bara konstatera att jag har tur som har en hund som är lika mycket sömntuta som jag.. Utöver det har jag egentligen bara packat kläder jag sålt på Syrrans Garderob, och fört dem till posten tillsammans med några MK-leveranser, mer än så orkade jag inte. Ikväll åkte vi på kort visit till svärisarna som firade 30-år bröllopsdag – inte illa! 

Hade tänkt mig det skulle se lite coolare ut att posera i solglasögon, men det ser ju rentav fjantigt ut med dom på inomhus! 

Näe, jag tycker vi fortsätter att gnola lite på klagovisan, då kanske jag är klar för resten av veckan! Ni som har erfarenhet, märkte ni också i vecka 20 framåt att allt blev tyngre efter att ni ätit? Jag får rentav tungt att andas och den närmsta halvtimmen efter att jag ätit något vill jag i princip inte göra något alls för att allt är så obekvämt! Puh.

Sen undrar jag om ni vet någonstans man kan köpa pikéer för gravida? Som ni ser börjar det här med jobbklädsel bli ett litet problem för min del. Haha..

Godmorgon på er! Började dagen med att köra T till jobbet, för tillfället har vi bara en bil så det blir en del pusslande hit och dit.. Har skruvat ner en brandvarnare som fått spunk och skrämt vettet ur Rosa hela natten och morgonen (lugn, vi har tre till…) och nu sitter jag och äter frukost och får konstatera att krafterna har börjat ta slut. Har jobbat 8 dagar i streck och börjar känna att det räcker nu. Har svårt att sova och kroppen är sjuk och känns obekväm på något sätt…

Nog klagat. Ville bara kika in och säga hej innan jag kör iväg till jobbet!
Ha en superfin dag! 

Jag behöver fler bloggar att läsa! Just nu spinner jag runt mellan typ 5-6 stycken och stalkar snart sönder dem i min önskan att de skulle uppdateras varje minut typ! Det är svårt att leta upp intressanta bloggar själv, så nu önskar jag att ni med bloggar, eller ni som läser bra bloggar, gravida eller ej, skulle kommentera med en länk och en beskrivning till dom här i kommentarsfältet! Mycket roligare att läsa om man fått en personlig rekommendation. Kommer i ett senare inlägg sen att skriva en lista på de bloggar jag läser, och på mina 5 favoriter av de som kommenterat! 🙂 Så go wild! PLEASE!

Bring it on!

Sen vill jag tipsa om att svenska märket Boob har morsdagsrea idag! Med koden BABYDM2015DF får ni -20% på hela köpet endast idag. Dom har även -30% på utvalda plagg! Älskar designen och faktumet att företaget verkligen tycks tänka till när de tillverkar sina plagg. Verkligen både mamma och babyvänliga och går att använda både i väntans tider så väl som när babyn är ute. Dessutom är de gjorda i ekologisk bomull.
När ni väljer storlek, välj en som motsvarar er vanliga storlek.

Tony, ser du detta så skulle jag hemskt gärna ta en hoodie eller t-skjorta, eller allt, du väljer färgen såklart! 😉 

Klicka på någon av bilderna så kommer ni till deras sida!

Längesen jag postat någon riktig magbild så slänger upp en här, denna tog jag igår.
Naveln är fortfarande några millimeter djup, och jag tror faktiskt den kommer förbli det. Tony konstaterade igår att den blivit grundare, men jag tvivlar. Min har helt enkelt inte tänkt ploppa ut. 🙂
Har förresten en riktig gäälning därinne. H*n har ju bra med rum där inne ännu och ändå tycks h*n njuta av att sparka i allt h*n kommer åt! Magsäcken är en boxningssäck, urinblåsan en fotboll.. och så vidare. Satt mig ner vid pianot och sjöng igår för första gången på månader, och då lugnade det sig lite. Men i övrigt så kickas det i princip dygnet runt, så jag undrar nog hur det kommer kännas om 5, 10, 15 veckor… för att inte tala om veckorna innan kläckning, så att säga.

Har någon annan haft erfarenhet av vild bebis i magen?
Märkte  ni samma mönster senare i graviditeten, och när babyn väl kom ut?