Sara Rasmus

Sen måndagen på Pieksämäkiveckan, alltså för strax över två veckor sedan började jag med en liten utmaning åt mig själv. Jag dricker 3 liter vatten om dagen. Som jag har förstått det så känner man sig inte törstig om kroppen är uttorkad, och uttorkad har jag nog vetat att jag varit fast jag inte känt någon törst. Jag ville alltså se vad 3 liter vatten i en månads tid skulle göra för min kropp, här är en liten rapport hittills:

De första dagarna:
– Extreeeeemt kissnödig! Gissa vilken dålig timing då man satt i bilen på väg till Pieksämäki. Kroppen klarade inte av att ta till vara på vätskan, utan det rann bara direkt till urinblåsan.
– Jobbigt att dricka så mycket vatten, tråkigt, tungt och omotiverande, men tack vare en app på telefonen gick det ändå.

Efter en vecka:
– Lättare att dricka vatten, känner mig mer törstig än tidigare, och dricker regelbundet utan att behöva påminnas. Föredrar vatten framför Novelle och andra smaksatta drycker, vilket är otroligt olikt mig som ääääälskar smaksatt, kolsyrat vatten.
– Mindre sötsug, har inte ätit godis under hela Pieksämäkiveckan, inte ens glass trots hettan.
– Inte i lika starkt behov av kaffe längre.
Klarare i blicken och huden.

Efter två veckor:
– Samma som ovanstående.
– Dricker inte längre kaffe, någon enstaka gång för smakens skull har en halv kopp slunkit ner.
– Inte godissugen längre.
– Vågen visar -1,5kg
– Inte lika kissnödig längre.
– Sämre hy då kroppen troligtvis rensar ut toxiner, kan dock bero på vanliga mer ”hormonella” orsaker.
– Bättre matsmältning.

Är otroligt intresserad av hur de två följande veckorna kommer se ut!
Om ni också får för er att testa, berätta gärna hur det går för er!

Det har hänt mycket med Elmers hårväxt sedan i juni, kolla bara in skillnaden på denna bild nedan tagen i början av juni, och så följande tagna i slutet av juli respektive början av augusti. En riktig liten blondin har vi fått, men min gissning är ju nog att det mörknar med åren och blir brunt.

Från nackstubb…

… till vild kalufs!

Ibland brukar jag tänka, att när Elmer gråter, speglas mina misstag som mamma i hans gråt. Tanken är inte på något sätt tröstande, men brukar fungera för mig som vill ha svar och förklaringar på allt. Inte mår jag mycket bättre av den tanken, men ibland ser jag ingen vettigare förklaring.

Idag var en sån dag, Elmer valde att sova sin första tupplur först klockan 12, det var sent, det visste både jag och Tony, och jag visste att jag skulle stå inför ett beslut senare, att hålla honom vaken, eller ha en sen tupplur och därmed skjuta upp hans läggdags lite.

När Tony åkte till jobbet åkte jag och Elmer in till stan, för att fördriva tiden och för att handla. Elmer var hur nöjd som helst, som han oftast är när han är på shoppingtur. När vi väl kom hem var klockan halv 6, han hade alltså varit vaken i 5,5h redan, vilket är rätt mycket för Elmer, nu fanns dock ingen återvändo längre, han var tvungen att vara vaken till sängdags.

Vi förflyttade oss mellan olika rum för att få tiden att gå och för miljöbytet. Jag städade upp i sovrummet, bytte lakan, torkade damm och dammsög, Elmer var nöjd. Det var inte förrän i slutet av dammsugningen som han började gnälla, så jag tog honom till ett annat rum, bytte blöja och satte på honom pyjamas. Helt plötsligt var killen hysterisk, och när Elmer blir trött blir han oförsiktig, under tiden jag fixade mjölk åt honom hann han halka och slå huvudet i golvet, han blev ännu mer hysterisk och grät tröstlöst i famnen på mig.
Han var så trött att han nästan somnade sittandes i min, utmattad av gråt, jag skämdes som en hund och grät nästan jag med.

Så jag bäddade ner honom i vagnen, satte flaskan i mun på honom och tog ut Rosa på hennes kvällspromenad, Elmer somnade innan vi hade lämnat parkeringen, med käkarna så hårt sammanbitna att jag inte ens fick in nappen i munnen på honom.
När jag väl flyttat över honom i sängen protesterade han inte alls.

(bild från en annan dag)

Fick nog inte många mammapoäng idag. Man tycker att man gör det som är rätt för sina barn, att man alltid ser till barnets bästa, men ibland tappar man bort sig själv, och man blir tvungen att fråga sig om det man nu gjorde var mer praktiskt för en själv, eller för barnet. Jag antar att jag tappade bort tiden i stan, han var så nöjd att jag helt enkelt inte förstod att försöka få honom att sova, och när jag väl insåg att det var för sent ville jag inte längre försöka med en tupplur eftersom jag visste att det skulle dra ut på hans sängdags, vilket skulle innebära att jag skulle få mindre gjort ikväll.

Det är en svår balansgång. Och mammahjärtat bärs hela tiden ute i det öppna, redo att rycka in, och totalt blottat för alla yttre smällar och nederlag. Idag fick Elmer ta största smällen, även om jag känner mig alldeles manglad av hur tungt det blev på slutet så känner jag mig om möjligt ännu mer manglad över hur mycket han behövde lida av det.

Dagen började med sovmorgon, i stället för att stiga upp klockan 6 som vi vanligtvis gör valde Elmer av någon okänd orsak att stiga upp först klockan 9! Maken till lyx har jag då inte varit med om på flera veckor.

Elmer var såklart på sitt busigaste humör efter en lång natt, så morgonen började så här, och jag kände genast att jag skulle behöva förstärkning…

… in kom min fina vän och Elmer fadder Linnéa och vi beslöt oss för att åka till stadens våffelcafé.

Vi tog båda äppelvåfflan, men äppeltärningar, vispgrädde och kinuskisås. SÅ god!

Elmer fann en pinne, och övade på att gå i sina skor. Det går så snabbt framåt!

Sen for vi en sväng till parken där han fick uttrycka sin stora förtjusning för grus och sand! Han äääälskar sandlådor!

… och att gunga är inte heller så fel, men intressantast var det såklart att kolla in tjejen i gungan bredvid, charmknutte!

Det har varit två tuffa veckor, först har vi varit i Pieksämäki där jag i princip jobbat alla vakna minuter med cafétältet, för att sedan vaka med en son som inte riktigt förstod att man kunde sova fast man var på en främmande plats. Denna vecka har Tony jobbat morgonskift, vilket betyder att jag inte haft någon chans att återhämta mig, och typiskt nog jobbade han även 14 timmar både lördag och söndag, vilket ju tär på oss båda. Men i morgon börjar kvällsskiftet så någon sovmorgon ska jag väl få inklämd, och några blogginlägg också, för den delen..

Så kom augusti. Månaden då Elmer skulle börja skolas in på dagis. Månaden då jag skulle börja jobba igen. Månaden då våra liv än en gång skulle ta en drastisk vändning.

Jag var nog inte överhuvudtaget förberedd på augusti.  Förstod nog inte hur snabbt sommaren skulle komma och gå.  Förstod inte riktigt vad som väntade… 

Det blev inget jobb. Jag kände en väldig frid i det hela,  och konstaterade att det nog fanns en annan plan för mig.  Ungefär samtidigt som jag konstaterade det så hade jag ett långt och givande samtal med min svärmor,  och senare på kvällen även med min man. 

Min fina man som alltid, alltid, trots att det funnits dagar jag tvivlat på mig själv och mitt företag,  stöttat och uppmuntrat mig och funnits där med kloka ord och tankar när jag behövt det som mest. Återigen lyfte han fram Mary Kan, när vi hade vår diskussion om framtiden. Beslut blev tagna. Vi blev mycket klokare, tillsammans. 

Idag ringde jag dagiset. Och tog sedan kontakt med stadens dagvårdsbyrå för en skriftlig anmälan. 

Det tog inte många minuter att få det bekräftat – Det blir inget dagis, iallafall inte än. 

Jag kommer att vara hemma med Elmer. Hur länge är omöjligt att säga. Jag kommer jobba mer med Mary Kay istället, det har gett mig så otroligt mycket och jag är så tacksam över att jag har det, att jag vågade börja, och inte fegade ur som jag vanligtvis skulle göra, skeptiker som jag är. Något som dessutom ger mig möjligheten att vara hemma med min son, samtidigt som jag får jobba med något som tar mindre av min tid med honom, och som samtidigt ger mig energi är ju bara hemåt. Jag ser bara gott i det. Det kräver bara lite mer självdisciplin än ett vanligt 10-18 jobb gör.

Det känns bra i magen. Bättre än det gjort på hela sommaren faktiskt. Jag förstår de som sätter sina barn i dagis tidigt, oavsett anledning. Elmer skulle säkerligen varit redo för dagis, jag var dock inte så redo som jag trodde. 

Det blir nog bra det här. 

Som ni minns hade Elmer på hans 8-månaderskoll ett biljud på hjärtat. Har sen dess gått omkring med en klump i magen då man, trots många lugnande, vänliga ord funderat på allvaret i det hela.

Gårdagens rådgivning och läkarbesök visade ett minimalt biljud på Elmers hjärta, ett ljud som läkaren sa att hon inte ens skulle hört om hon inte vetat vad hon lyssnat efter. På ettårskontrollen kollas det en gång till, för att vara på säkra sidan, men jag blev extremt lugnad efter gårdagens kontroll.

Han hade vuxit fint, vägde 10920g och var 74cm lång. Charmade tofflorna av såväl rådgivare och läkare och visade sig från sin allra bästa sida, såklart. Här hemma är det lite andra grejer, han har nämligen bestämt sig för att ge igen efter en Pieksämäkivecka där jag kunde lämna honom med hans farmor lite titt som tätt. Nu får jag knappt befinna mig inom en halvmetersradie ifrån honom utan att gnället börjar, det hörs ju att det inte är riktigt äkta, men man kan ju inte ignorera honom heller. Han måste få känna att jag är där för honom, alltid, så fast det nu är så att han varje gång ska upp i famnen för en liten halv sekund innan han vill ner igen så ska han väl få göra det då, om det för honom känns som att han får det han behöver.

Det största på rådgivningen igår var dock inte då jag står och pratar med läkaren samtidigt som jag med halva ögat tittar på då Elmer sjåpar sig på golvet, och han plötsligt släpper stolen han håller i och tar tre vacklande steg utan stöd till leksakslådan mittemot, för att sedan lugnt sätta sig, som att det var planen hela tiden! Älskade unge, nu går det för fort!

På tal om för fort… det har hänt lite andra grejer också, men mer om det i morgon efter att jag ringt några telefonsamtal.

Påminner här om tävlingen jag har i samarbete med DUDE Packaging två inlägg ner!
In och tävla! Det är fråga om två set, med andra ord har du dubbel chans att vinna!
Sen måste jag understryka att just denna tävling är en instagramtävling, och att ert huvudsakliga deltagande går genom instagram. Extralotten som jag nämnde i tävlingsinlägget får man genom att dela inlägget på t.ex. Facebook, men trots det måste man delta på instagram.

Inget bildbevis som understryker det jag skrivit i rubriken syns i detta inlägg, men tillräckligt nära! I Pieksämäki började Elmer nämligen stå själv utan stöd under korta perioder. Vid ett skede steg han till och med upp från marken utan att ta i något till hjälp.

Man märker hur mycket han vill lära sig hela tiden. Han formar ord som ”mpa” (lampa), ”uoou” (vovven), ”mmamma” och ”ppa-ppa”. Han pekar på saker han inte vet vad är för något och säger frågande ”oo?” och väntar sedan på att bli matad med ett nytt ord.

Han har även börjat klättra upp i vagnen, och på lägret tog han sig upp på de lägre bänkarna och ville sedan vidare upp på ryggstödet.
Han klättrar in i lådor och tömmer dem på allt. Han är överallt.

Jag har i princip gett upp med städningen här hemma, inget annat skulle ju bli gjort om jag valde att lägga min dyrbara lediga tid på att städa varje gång han stökar. Det är ju helt otroligt vad en så liten kan åstadkomma!

Sen har han kommit in i en stormfas, lilltypen här, han är så arg när han är arg och blir det relativt snabbt när han inte får som han vill. Han ropar ut, nästintill vrålar i falsett och man märker att mycket inte ens är på fullt allvar, men det tar inte mindre ont i öronen för det!

All in all är han helt underbar! Det är en alldeles fantastisk känsla att se sitt barn utvecklas, mindre fantastiskt att inse att utvecklingen sker i takt med att han blir äldre… Du hemska tanke!

Hej på er!

Kanske ni minns inlägget jag skrev om dessa små filurer?

Nu blir det äntligen tävlingsdags i samarbete med dudepackaging.com

Fredagen den 5.8 kommer jag dra två vinnare av varsitt set av Family of Dudies i storlek S. (bild nedan)

Vill du vinna ett set av dessa fina, hållbara present-/förvaringsaskar, here’s what you gotta do:

Tävling
Nu har ni möjlighet att vinna de hållbara förvaring/presentaskarna från dudepackaging.com
2 vinnare av FAMILY OF DUDIES (4-pack av dudies (S))

Gå in på Instagram
– Följ: @rasmusara och @dudepackaging
– Tagga 3 vänner

Psst… för en extra lott behöver du bara dela det här inlägget på Facebook…

Så var årets Pieksämäkiläger i full gång. Vi trivs nog men vi saknar så klart Tony en hel del. Det händer så mycket fint här som jag så gärna hade delat med min man, små mirakel hela tiden i form av människomöten, vittnesbörd och kärlek. Sådant jag gärna upplevt tillsammans med honom jag älskar så mycket.

Elmer stortrivs. Här finns så många lekkamrater att de inte går att räkna och jag förundras över hur äldre barn så fint och naturligt tar med de yngre barnen, ger dem tid och uppmärksamhet. Barn gillar barn, så enkelt är det väl.

Sover gör han inget vidare, men det är ju inget nytt under solen, en tröst är väl att han sover lika dåligt som hemma och inte sämre, men det kunde gärna få svänga snart… 

Ikväll fick jag uppträda på kvällsprogrammet. Något som varit en dröm här så läng jag kan minnas, det kändes så bra! 

Någon kurs har jag tyvärr inte hunnit gå på en gång ännu, då jag har så mycket med cafétältet som kräver uppmärksamhet,  men jag tar ingen stress över det, jag trivs riktigt, riktigt bra ändå.

Jag har sett upp till Amanda i många år. Hon sätter känslor och ord på det jag vet att jag tänker men inte kan förklara. Och hennes texter genomströmmas av värme, kärlek och en hälsosam nyfikenhet för saker som kan verka oförståeliga för många, även för henne själv. Alltid, alltid med hjärtat på rätt ställe. 

Vi är på väg på familjeläger till Pieksämäki. Bara jag och Elmer. Det är 10 år sedan sist. Och åtminstone de 5 senaste åren har jag sagt att jag skulle vilja åka dit igen, men det har bara skjutits upp. Är så stolt över mig själv att jag stod på mig, och nu sitter vi här i bilen tillsammans med svärföräldrarna. Är så lycklig över att de är med.

I år ska jag ta hand om cafétältet tillsammans med min kusin, men jag har även anmält mig till en kurs där kvinnan ovan fungerar som en av kursledarna. Har på känn att det kommer bli en fin vecka. För 10 år sedan sprang jag mest omkring och jagade pojkar, och brydde mig rätt lite om Bibelstudier och ”jatkot”. 26-åriga Sara har för första gången Bibeln med sig, och jag hoppas på en djupdykning i det som är så mycket mer än bara en bok. 

Jag har varit rätt frånvarande här, men ska försöka ta igen mig under veckans gång in på småtimmarna om det bara är möjligt,  när Elmer somnat och dagens bestyr är ur världen. Jag hoppas ni har det bra! 

Och hittills har det gått såhär..