Sara Rasmus

Elmer har fått ett nytt smeknamn tack vare sina armar. Folk tycker han ser ut som Karl-Alfred, eller Kippari Kalle, som de hellre säger här i Kokkola – han som äter spenat.
Temperamentet är ju rätt samma…

Elmer tar sig framåt främst med sina Kippari Kalle-armar, men jag gissar att snart ser vi nog antingen det att han ställer sig upp med stöd, eller börjar krypa, han har så bråttom, vår gosse.

Rosa funderar på om det vore bättre fly än illa fäkta, men hon valde att stanna då hon insåg att han nog inte har en chans att ta sig till hennes höjder ännu…

Idag testade vi Elmers stol för första gången. Vi har ju inget inlägg för denna stol ännu, så vi fick testa med en kudde, vilken var lite för tjock, så det slutade med att han fick pröva helt utan något stöd. Han satt riktigt bra faktiskt, har tyckt att han fallit framåt när vi prövat sitta på golvet, men jag konstaterade att det nog mest beror på att han helst av allt vill peta på sina fötter.. Lite böjer han sig nog fram ännu, så helt redo för stol är han nog inte, men rdg sa att vi fick börja pröva korta turer så det är väl bara att börja öva då antar jag. Det är så intressant att följa hans utveckling! Känns som att det händer något nytt varje dag!

Känns lite som om jag svikit er i mitt bloggande. Jag vet att det inte är det jag gör, eftersom jag faktiskt började skriva för mig själv och ingen annan, men eftersom ni är så många nya som hittat hit så vill jag såklart prestera och upprätthålla den standard som kanske gör att vissa av er ens klickar in sig hit. Älskar att skriva, det vet ni ju redan, och när inspirationen finns så flyter fingrarna över tangentbordet. Men inte nu. Det är bara stop och det känns som om det finns mer bilder än textmaterial att ta till.

Som tur har jag fantastiskt fina läsare som är otroligt duktiga på att kommentera, så nu får ni gärna hjälpa mig. Tipsa mig gärna om vad ni vill läsa, eller så ställer ni en fråga som jag tar upp i ett skilt inlägg. Blir det många frågor så kommer de i flera inlägg. 

Fann denna grej i butiken häromdagen. En liten sak av märket Emma, med ett fastskruvbart nät och handtag. Pointen är att du ska sätta frukt och bär i  det lilla nätet och på det sättet kan babyn sen bekanta sig med de olika smakerna utan att löpa risk för att sätta i halsen. Började med frysta jordgubbar, Elmer tyckte de var lite väl sura, men han gillade det i början då det var så kallt och kylde hans irriterade tandkött. Tror vi kommer få användning av denna i framtiden också.

Efter en rätt fullspäckad dag ligger jag och förundras över hur otroligt en liten en kan ändras på så kort tid. Här är Elmer en månad gammal, tycker inte ens det ser ut som samma unge!

Så här går det när man glömmer sätta bältet på honom i sittern. Han intar helt enkelt en lite bekvämare position, enligt han själv då.

I onsdags fick vi svaret på varför Elmer varit så gnällig och orolig om nätterna, syster var på besök och tyckte att gjorde så ont då han gnagde på henne, och dreglade ner hela soffan. Jag sa att jag nog kollat efter tänder så sent som dagen innan och att det nog troligen är på gång, men att det säkert tar en stund ännu. ”Neeeej, men här är nånting riktigt hårt.”, envisades syrran.

Och visst hade hon rätt! På mindre än en dag hade inte en, utan två små tänder spruckit igenom tandköttet. Så fort det gick!

Elmer är fortfarande väldigt gnällig och orolig, och går från jätteglad till superledsen på bara några sekunder. Han skriker sig till sömns trots att han får värkmedicin, vaknar många gånger om och med bara någon timmes mellanrum, och magen funkar lite oftare än vanligt. Stackars liten. Så jobbigt att se honom lida, men snart är väl det värsta över.

Hur länge brukar tandsprickning hålla på? Jag vet att det inte alls märks på vissa barn, men hur har det varit för er? Och vad har hjälpt?
Hittills har jag bara gett smärtstillande och låtit honom tugga på en fryst bitring, bitringen har hjälpt något.

Jag påbörjade rensningen bland de ca 15 000 bilder jag har på min dator, japp, ni läste rätt, 15 000! Så mycket skräp alltså… Många bilder bar på fina minnen, men jag fick bara konstatera att jag inte kommer framkalla dem, eller publicera dem på sociala medier och då kan de lika gärna åka i skräpkorgen. När det kommer till bilder får man nog bara konstatera att pappersversionerna vinner hundra gånger om ännu!

Bland bilderna fann jag denna bild, en bild tagen i Vasa när jag ännu bodde där. Tony jobbade uppe i Kiruna och var hemma 1,5 vecka varvat med 1,5 vecka borta, vi var så on/off som man bara kan vara, men vi försökte. Bildens datum är 14.10.2012. 

Om någon sagt att vi skulle bryta upp två gånger ännu innan vi slutligen skulle finna varandra för gott..
Om någon sagt att vi skulle förlova oss inom mindre än ett år efter att bilden togs..
Om någon sagt att vi efter ytterligare ett år skulle gifta oss..
Om någon sagt åt oss att vi om exakt 4 år sent på natten skulle åka in till BB…

Då hade vi nog båda skrattat högt.

Fantastiskt det här med tid, och vad den gör med människan. Fantastiskt att tiden läkte mina sprickor och sår så att jag slutligen vågade låta denna fina människa komma in och ta över hela mitt hjärta.

Så gott som varje dag får jag höra att Elmer liknar sin far, och det är det heller inget tvivel om! Men är vi hemma hos oss då det sker så drar jag oftast fram fotoalbumet från när jag var liten, och försöker lirka mig fram till ett ”ja, men oj vad han liknar dig här!”. Detta sker dock inte lika ofta. Nu är ju Elmer sin alldeles egen lilla person, men jag tycker det är roligt att se våra miner och ansiktsuttryck i honom. Så här nedan kommer en liten jämförelse:

Elmer

… och så en knubbig liten jag.

Elmer

… och så jag.

.. men hur mycket jag än försöker så behövs bara denna bild:

BOOM! Gissa vem?

… och vem var det här nu igen?

Vad tycker ni?

Häromdagen kom Tony hem med några lådor från hans tidigare liv när han bodde ensam i Rödsöskogarna, det var ett par boxar som hade lämnat på efterkälken i förvaringsutrymmena där, så nu fick de komma hem till oss. Tony började tömma dem idag och fann både det ena och det andra, bland annat en alldeles uttorkad silikonnapp med Hifk-logo i originalförpackning. Bäst av allt var dock FF Jaro-vimpeln som Tony fått på någon turnering när han var typ 7, en väldigt gammal vimpel var det med andra ord.

Den hade jag tänkt hänga i Elmers rum, lite sådär smårebelliskt med tanke på att vi bor i staden där KPV och GBK regerar, och där man har ett lite outtalat (eller i vissa fall mer uttalat) storebrorssyndrom när det kommer till att jämföra sig med Jakobstad. Tror dock det är lite risky business att hänga den på någon vägg, får nog fokusera mer på att hålla den hel och i säkerhet, kanske låser jag in den i en skattkista, och sen när Elmer fyller 7 och funderar på att börja fotboll så ger jag honom en skattkista som leder honom till hans öde…. hihi.. 😉