Sara Rasmus

Januari 2014, vi bodde fortfarande i vår lilla lägenhet i Jakobstad på 30 kvadratmeter, nyförlovade med ett bröllop som väntade till sensommaren. Jag hade gått på hormonellt preventivmedel i 6 år i streck, jag var nöjd, men otroligt avtrubbad. Frågan var om jag skulle sluta eller fortsätta. Stod med tre nyinskaffade förpackningar i handen och plötsligt var det som om något bara slog mig – nej, nu får det vara nog. 

På hela det året hade jag mens 4 gånger totalt. Säkerligen dels på grund av p-ringen, och dels på grund av ätstörningar jag haft on och off sedan 2006. Oregelbundenheten gjorde att jag inte hade någon möjlighet att följa min cykel och även om vi nu inte hade några planer på att börja ”föröka” oss före bröllopet så låg tanken alltid och malde i bakhuvudet –  Skulle jag ens kunna få barn? 

Efter bröllopet var vi ganska säkra på att vi ville försöka få barn barn rätt fort. Och vi bestämde för att vi inte tar någon stress men att ”det helt enkelt får hända när det händer”.

Men lugnet och den avspända känslan över vårt nya beslut gick ganska snabbt över till lätt panik och stress. Återigen kom dom där tankarna: Kan vi alls få barn?

Månaderna gick. Ingenting. Jag tog vad som kändes som hundrafemtielva graviditetstest, ibland flera gånger om dagen, i hopp om att kanske det skulle synas denhär gången! Ingenting. Vi åkte på bröllopsresa. Slappnade av. Njöt. Konstaterade att livet nog var otroligt fint. Barn eller inte. Vi kom hem, köpte hus, sålde lägenhet, flyttade in hos svärföräldrarna, jag påbörjade ett nytt steg i min karriär – det var en enda rumba.

Plötsligt, en dag efter att jag hållit en intervju, min första efter att jag legat sängliggande en vecka i maginfluensa, så får jag för mig att köpa ett graviditetstest – mitt första på över en månad. Går in på toaletten hos svärföräldrarna, utför mina behov, är nära att slänga teststickan av gammal vana, då jag håller på att tappa andan – två streck?! Vad sjutton betyder nu två streck!? Dubbelkollade flera gånger med bruksanvisningen! TVÅ STRECK!

Älskade lilla, önskade du.
Nästan ett år gick, men det är ju självklart – det var ju precis dig vi hade väntat på!

Rosa tassade in för att göra Elmer sällskap i sovrummet för länge sedan. Jag är trött men kommer mig inte för att gå och lägga mig. Det är så oerhört tyst i huset. Tony har inte kommit hem ännu, och jag har inte bestämt mig om jag ska vänta eller om det kanske vore smartast att bara gå och lägga mig.

Blir alltid så sentimental mot kvällarna. När Elmer väl somnat sitter jag och utvärderar dagen som varit; Hur har jag reagerat mot vår lille son när han varit som gnälligast? De första kvällarna har jag med gott samvete kunnat svara att jag hållit lugnet och tröstat honom. Men allt eftersom dagarna gått, och läget förblivit oförändrat så har lugnet övergått till frustration, det goda samvetet är som bortblåst!

Kunde jag inte varit lite mer tålmodig, lite mer förstående gentemot honom? Knappast. Men i bröstet bränner det och klumpen i halsen är inte långt borta. Känner.mig.så.misslyckad. ”Du är just en bra morsa du!”

Jag förstod mig inte riktigt på dom där skuldkänslorna i början, alla sa att dom hela tiden kämpade med dåligt samvete och otillräcklighet. Jag tänkte alltid bara att om man nu ger barnen all den tid man har, och tröstar när tröst behövs, uppmuntrar och stöder, hur sjutton ska man kunna ha dåligt samvete då!?  Jag hade fel – så oerhört, svidande fel. 

I dessa stunder kan jag inget annat än att knäppa mina händer,
och be om styrka och kraft inför en ny dag.

Men så kommer stunden, då han för några minuter bara kan ligga stilla och hålla en i handen. Guld. Och allt är förlåtet. För stunden.

Det går ett mantra i mitt huvud just nu. Ett överlevnadsmantra. Det har pågått i några dagar, i fredags började det på allvar, närmare bestämt.

10-30 sekunder, that’s all I got. Ibland inte ens det. Sen börjar gråten. Först är det gnällgråt, som så småningom eskalerar i hysterisk ”jag ska få som jag vill”-gråt. Ibland gråter vi tillsammans,  han och jag. Igår stämde jag in i fulgråten inte en, utan tre gånger. Det känns som om jag håller på att gå under, och skulle inte nätterna funka så bra som de gör så skulle jag nog (nästan, troligtvis) göra det också.

Högst på önskelistan just nu är att få sätta sig i ett hörn och inte göra någonting förutom att stirra in i tomma intet, eventuellt dregla lite. Efter det kommer väl vårstädning, och kanske göra något för mig själv, duscha gjorde jag igår – hur skönt som helst!

Elmer tycker dock att all tid och uppmärksamhet varenda vaken sekund ska avsättas till honom, ibland räcker inte ens det. Han gråter sig till sömns i vagnen, vaknar upp gråtande, gråter på golvet, på mage och rygg, gråter i gymmet, gråter till och med sittandes i famnen för att han vill ner på golvet, men sätter jag ner honom gråter han igen. Igår grät han till och med när han fick sin favoritmat – batat, för varje sked grät han. Har han växtvärk, tandsprickning? Är han irriterad och frustrerad för att han inte kan ta sig framåt?! Jag blir galen. Och mantrat fortsätter i huvudet: det är bara en fas det är bara en fas det är bara en fas…

När man vill införa något nytt till babygymmet så är det ju perfekt med en av tröjorna som svägerskan gett åt Elmer att ärva av sina kusiner. Den är så färgglad så han kan inte sluta stirra.

Ja, ni ser ju hur bra det går vid blöj- och klädbyten, hinner bara se bort en kvarts sekund så är han runt, avklädd eller ej.

För att inte tala om blöjbyten! Hjälp vad det är svårt nu då han ska vrida sig åt alla håll på en och samma gång, och förstås när den gamla blöjan åkt av och allt får ”fladdra fritt” så att säga. Måste alltid dubbelkolla nattblöjorna så att de inte har tendens att läcka på grund av allt sprattel… 

Idag blir han 5 månader, den här lilla! Och oj så han äter duktigt redan, både sött och beskt, men nästan så han föredrar grönsaker framför bär och frukt. Han är ett riktigt matvrak!

Nu får vi börja plocka in gröt eller eventuellt kött, fisk eller fågel i hans kost. Men hur har ni gjort? Har ni bra purérecept på puréer med kött (och fisk och kyckling) i, är det nödvändigt att börja ge det ännu eller räcker det bra med gröt?

Och förresten, hur mycket ska en femmånaders riktigt äta?! Han äter nästan med lätthet en hel Pilttiburk om han får välja, och så lite mjölk på det! Han är redan en klimp på 8,5kg och 0,5kg kom väldigt snabbt efter att fast mat introducerades. Inget fel med det, det är ju suveränt att han äter och växer! Undrade mest bara vad som hör till det vanliga när det kommer till matmängder…

Det råder gnäll i detta hus just nu, liksom de senast dagarna, sen Elmer började svänga sig har det varit allt annat än lugn och ro i stugan. Det räknade jag såklart inte med heller, men jag räknade inte med gnället som skulle följa. Frustrationsgnäll, det måste det ju vara? Men hur länge ska det pågå? Nu börjar gnället bara sekunder efter att han rullat över på mage, vilket han gör för jämnan, trots att jag svängt tillbaka honom då han gråtit så att han haft näsan i marken. I famnen orkar han inte sitta länge heller, han böjer sig som en banan och tippar hela kroppen bakåt för att komma ner på golvet igen, och väl nere – gnäll igen.
Kommer detta faktiskt pågå tills han börjar ta sig framåt på egen hand?! Suck i så fall!

Har stött på ett litet problem hörni, vanligtvis när jag lägger Elmer att sova i sängen så sätter jag honom på sidan, för det har för honom indikerat att det är dags att sova – tills han började rulla vill säga. Nu svänger han sig direkt på mage ifall jag sätter honom på sidan, och somnar även på det sättet också, vilket jag inte känner mig helt redo för ännu i och med att han sover i babynästet ännu och därav inte har så mycket utrymme att han med enkelhet kan svänga tillbaka. Ibland har han till och med svängt sig till magläge i sömnen, och det gör att jag sover oroligt.

Lägger jag honom på rygg så vänder han alltid ansiktet åt höger numera, vilket ju inte heller är så bra. Hur gör jag för att han ska börja ha huvudet till vänster lite nu som då också??

Måste bara tipsa! Efter att Elmer tagit ytterligare ett utvecklingssprång märkte vi hur uttråkad han började bli av sina leksaker, han har ju inte särskilt många, men de som dinglar i gymmet och så några mjukisdjur, de flesta har inte varit särskilt pedagogiska eller haft någon vidare funktion, men den lilla pingvinen i mitten köpte vi där innan jul, då han ännu var rätt liten och inte särskilt intresserad i annat än planschen man fick med sig från rdg.

Föll för hur skaftet på pingvinleksaker tutar till när man klämmer på det, och nu har även Elmer fallit för det! Hittade fler Lamazeleksaker på Prisma och konstaterade att de är S.V.I.N.D.Y.R.A. Men snigeln fick ändå följa med mig hem. När man trycker på spegeln börjar den spela olika melodier, samtidigt som lampor med djurmotiv i spegeln  rör sig i takt med musiken.

Väl hemma konstaterade jag att Lamazeprodukterna verkligen var en hit, de nästan galet färgglada figurerna med sina stora, snälla ögon fångade lillkillens uppmärksamhet DIREKT! Började med andra ord direkt drömma om fler…

Senare samma dag gick jag ett varv på loppis efter att jag postat några produkter i samma byggnad. Och till min stora glädje finner jag 3 stycket fina leksaker i samma hylla! Allt som behövdes var en tvätt och så var det plötsligt som nya! Alla tre är fina tillskott till samlingen med olika funktion för varje leksak, blomman pinglar i bilstolen, ugglan i vagnen eller används som bitleksak då den inte bara skallrar och prasslar, utan även har en gummidel som är skön att bita i för kliande tandkött, och den utvecklingsbara boken kan man också hänga i vagnen eller i spjälsängen. Allt gick lös på under tiolappen, så nöjd, och Elmer också, såklart.

När man får barn händer det ju som vi alla vet en del med kroppen, först såklart under själva graviditeten men sen också efter att babyn kommit så får man räkna med en hel del förändringar.

För mig har förändringarna varit rätt jobbiga, många gånger har jag tvekat då jag ska iväg nånstans, eller då jag ska få besök, för att jag känt mig så obekväm i min egen kropp. Byxorna spänner och t-shirts, behåar och tighta tröjor sitter inte längre som de brukade, tvärtom ser det mesta man drar på sig konstigt ut, kroppen ser förvriden ut i det mesta, man känner inte igen sig själv, magen putar på kvällen som om man var i vecka 18 och helst av allt håller man ännu brösten i dom mjuka, tighta amningsbehåarna, för att dom ska hållas just det – på plats.

Och så kommer de där gångerna då man för en gångs skull faktiskt orkar satsa lite, man har fixat till sig lite extra, borstat håret, satt en snygg makeup, byxorna sitter faktiskt helt okej eftersom magen ännu inte är så full, och blusen man valt ut är rätt smickrande, eller döljande, hur man nu ser det. Och när man väl träffar de man ska träffa, så får man höra saker som ”Sidu, du ser ju faktiskt riktigt fräsch ut, hade tänkt mig att du skulle ha säckiga kläder, mörka ringar under ögonen och håret i en knut.” eller ”Värst va du ha satsa, hinner du nog sminka dig med babyn i huset?”

Sånthär.gör.mig.så.ledsen. För det är ju precis så som verkligheten ser ut till vardags, då man inte har tagit sig tid eller har tid att göra något åt håret som står på ända osv.
Som om pressen inte var nog redan, som om det inte räckte med att känna sig dålig, med ett självförtroende som tryter, nu får man alltså bekräftat att det är precis så man borde känna sig också. Det är som att bli satt i en låda, mammalådan, inte den full med saker från FPA, utan den full med dåligt samvete, mjölkfläckar, babyskrik och sömnbrist. Att man som mamma endast har en uppgift – ta hand om ditt barn, och sluta bry sig om sig själv i samma veva. Ja visst, det är såklart huvuduppgiften, men det betyder väl inte att jag ska glömma bort mig själv?
Mår jag dåligt så mår mitt barn dålig, så enkelt är det.

Ni måste komma ihåg att detta inte är en må-bra blogg i den benämningen att jag bara skriver om sånt som räknas som ”feelgood”. Men kanske någon mår bättre av att veta att de inte är de enda därute som mår dåligt i sina ”nya” kroppar.  Jag har sagt det förr, jag älskar the outcome of it, och jag skulle aldrig, aldrig, aldrig ändra på hur saker och ting är, Elmer är mitt allt, men ibland blir det så mycket så man blir överväldigad.

Men allvarligt nu, överreagerar jag? Har flera av er stött på liknande kommentarer och tagit illa upp eller blivit sårade över det?

– Trött, stirrig, nybliven mamma med mörka ringar och hängbröst. Lyckligare än någonsin, men önskar i tystnad att generaliseringen kunde få ett slut.