Idag har en hel armada med folk varit på bygget efter att Tony farit till jobbet. Fick idén om att överraska honom genom att städa och flytta in så mycket som möjligt under tiden han var borta, eftersom han idag gav mig klartecken att börja städa och ”lyfta in det jag orkar”. Vi fick MASSOR gjort och jag är så tacksam över all hjälp jag fått idag! Tack alla! Har svårt att tro att T läser bloggen så här sent och eftersom vi ska dit tidigt i morgon bitti så postar jag detta nu inklusive en liten sneak peek på köket som inte är klart, men det börjar närma sig.
To be continued…

Och så var det mors dag. Morgonen började med att vi uppvaktade Tonys mor med brakfrukost och allt vad det innebar. Sen åkte vi till församlingshemmet med hans farföräldrar där det bjöds på morsdagslunch. Nu har vi landat proppmätta i soffan och vilar en stund innan det är dags att träffa hans farmorsmor. Tanken var att vi skulle ta oss till villan efter det för att fira min mamma, men dom lär vara på morsdagsgolf så ännu är allt rätt öppet. Sen återstår även Tonys mormor och min farmor. Det är många mödrar på en dag minsann!

Dagar som denna stannar jag ofta upp och tänker på min fina mormor som gick bort för lite mer än två år sedan. När jag var liten praktiskt taget bodde jag mormor och morfar på helgerna och jag minns hur hon brukade stoppa om mig och min moster och läsa lite ur någon bok och stryka en över ryggen innan man somnat. På morgonen fanns det alltid frukost framme vid långbordet. Hon stod mycket i köket, min mormor, och alla recept hon hade fanns i hennes huvud. Önskar att man hade skrivit ner några. Minnet är värdefullt.

Idag är jag själv nästan halvvägs till mor, många har gratulerat mig idag, men jag kan inte riktigt ta det till mig, jag är ju inte mor än. Och inte känner jag mig som en mor heller. Jag har svårt att tänka mig hur det är att vara någons mamma, det där kommer väl med tiden antar jag.

Nedan har ni min fina mamma och min vackra syster under småtimmarna på vårt bröllop, och på bild nummer två mamma och jag innan vigseln. Hon har alltid varit min klippa, den man ringt till när man tagit upp telefonen med känslan av att man ”bara vill ringa” någon. Den man bett om råd när något känts tungt, den som strukit mig över ryggen när jag inte kunnat sova, eller när jag haft mardrömmar eller killproblem. Hon har lärt mig hur man håller fast vid traditioner, både nya som gamla, för oss gäller frukost på sängen vid högtidsdagar, födelsedagar är viktiga oberoende om du är gammal eller ung, och jularna har hon alltid lyckats göra speciella, trots att våra krav med åldern höjts en smula. Hon har sett mig som svagast, hon har sett mig misslyckas och falla och gå sönder gång på gång på gång, och alltid haft kraften att lyfta upp mig. Men hon har också delat all min glädje, hon har lärt mig att se allt som är vackert, hon har lärt mig vad det innebär att ge kärlek villkorslöst, hon har lärt mig hur man bjuder på sig själv, hon finns bakom min sång, och hon har visat vad det innebär att ibland vara tvungen att sätta andra före sig själv.
Hon är så stark min mor!
Blir jag hälften så mycket mamma som henne får jag nog räkna mig till mamma-eliten! Mamma är bäst. Helt enkelt.

Lustigt det här med sömn. Jag somnar oftast väldigt sent numera, även om jag börjat skippa powernapsen på dagen. Däremot blir sömnkvalitén mycket bättre utan powernap har jag märkt. Vaknar ofta rätt tidigt (för att vara jag), runt 7, men då är jag i princip helt utvilad med massor av knepiga, knäppa drömmar i bagaget. Förr kunde jag sova till 10 och fortfarande vara dödstrött. Så jag är inte riktigt van med mitt nya morgonpigga jag.
Inatt drömde jag att jag var polare med Kurt Cobain, och tillsammans hoppade vi in och ut i olika arcadespel, hade hur skoj som helst, har dock ingen aning om varifrån Kurt kom mitt i allt, han var min stora idol som 13-åring, men det var ju över 10 år sedan.

Det bästa med mina morgnar är det är att T oftast stiger upp före mig, vilket innebär att jag får mysig väckning i form av pussar och kramar, så mycket lättare att vakna upp på det sättet! Sen har jag en hund som är ännu morgontröttare än jag, hon har minst bråttom upp av oss allihop och kan med lätthet sova till 10-11 innan det är dags för hennes första promenad, och inte skulle hon klaga om det tog ännu längre än det heller. Hon kryper oftast upp på Tonys kudde när han stigit upp, eller kurar ihop sig närmare intill en för att få lite krafsande bakom huvudet och på bröstkorgen.

Idag står finputsningar på bygget på schemat, nu återstår i princip bara installation av vattnet till kranen och diskmaskinen i köket, och lite elgrejer här och där, sen är det ”bara” att städa och så kan man börja bo in sig. Visst skulle vi redan kunna flytta, men jag tycker det är så viktigt med ett fungerande kök, man är så handikappad annars, och jag vill börja koka och baka direkt vi flyttat!
Senare ikväll har jag sminkklass för 4 tjejer, ska bli superskoj!

Såhär i vecka 18 (17+2) har man kommit till insikt med en del saker:

– Frågor som ”ser jag tjock ut i den här” existerar även som gravid, det är nämligen stor skillnad på kläder man tidigare burit, vissa smickrar bulan, vissa gör att bulan ”försvinner”, men gör i stället att man ser ut som om man levt på munkar de senaste månaderna.

– Man blir nog aldrig riktigt van med att något ”tar emot” när man böjer sig för att knyta skorna, kramas med mannen osv.

– Försök dig inte på att gå omkring och dra in magen – det blir inte snyggt alls, även om det funkade förr. 

– Man kan i princip bo i ett mamaband – alla borde ha ett mamaband, gravid eller ej! 

– De noppiga kläderna du i din nygravida iver fyndade på loppis, och praktiskt taget räknade dagar tills du skulle få fylla ut är plötsligt det sista du skulle sätta på dig – mammakläder eller ej, de var fula då, de är fula nu – du var bara lite hormonhög då. 

– Du vädjar till kroppen att hemoglobinet ska höjas – det sista du vill ha är dedär järntabletterna som enligt alla gör magen till en sten.

– Gravidkudden flyttas från oanvänd på golvet, till något som kompletterar sängen, och nattsömnen.  

Bilderna nedan, v.7-v.18. Jag saknar nästan min gamla kropp redan, den var mysig, och den gjorde det jag bad den om. Dagens kropp är också mycket mysig, men kommer i ett set av irriterande klianden på mage och bröst, rörelser(både härliga och mindre härliga sådana) från magen och framförallt, låååångsammare rörelser. 

Men nog är det ju härligt att vara gravid ändå! 
    

Jahapp, denna bula sportar jag på dagens Blossominhopp. Babyn är verkligen i sitt esse just nu och växer med racerbilsfart! Hjälp, kan jag tycka ibland, vart ska allt riktigt ta vägen? I morgon inleds vecka 18, jag är alltså inte ens halvvägs men har redan en riktig kalaskula kan jag tycka. Mysigt värre är det ju, men kan ändå inte låta bli att fundera över hur sommaren kommer bli om jag ska kånka omkring på en megamelon samt jobbväskor när jag är på klass och bland törstiga golfare när jag är på golfbanan. 

Nåja, finns inte så mycket man kan göra åt saken, a baby’s gotta eat helt enkelt, så det blir vad det blir. Det är nästan så jag redan längtar tills höstens svalare klimat och mysveckorna innan vi blir fyra (Rosa inräknat såklart). 
  

Har inte haft höga förhoppningar på det här med att känna rörelser från den lilla inkräktaren så tidigt som i vecka 17, eftersom barnmorskan på vår senaste ultra den första april sa att det kunde ta lite längre då min moderkaka sitter på främre väggen av livmodern. I söndags hade jag precis kommit in efter en promenad med Rosa, slängde upp fötterna på soffkanten och skrev söndagens blogginlägg – DÅ kände jag det!

Det var som om någon skulle petat på en inifrån med ett finger, och strax efter att jag hunnit hämta mig från förvåningen så hände det igen. Låg och skrattade högt av förtjusning och T tyckte ju att han också ville känna efter, men han kände inget, klart att de känns tydligt för mig då det är min mage, men resten av omvärlden får vänta några veckor ännu.

Efter söndagen har jag fått konstatera att det nog bor en liten vilding där inne, som dessutom tycker att bästa tiden att ”peta” är när jag vilar. Blir intressant att se hur mycket sömn jag får sen när sparkarna blir starkare i takt med att bebis växer. Huh! Men det är ju helt otroligt egentligen, hur nära men ändå så långt borta vi är från varandra, jag och den lilla. Papporna får verkligen vara avundsjuka på oss kvinnor – vi är ju riktiga livsfabriker!

En vanlig fråga har jag fått lära mig, är frågan om vi ska ta reda på könet eller inte.
Själv har jag lekt med tanken på att vänta på den stora överraskningen till själva förlossningen, men då igen är jag känd för att öppna paket en dag före julafton, så jag tror inte jag skulle klara det – dessutom har jag en man som är minst lika nyfiken som mig som bröt ut i vilda protester när jag lyfte fram förslaget om att vänta. Så svaret är Ja, vi kommer ta reda på könet.

Utöver min nyfikenhet har ju könet ingen som helst skillnad, något av det första vi gjorde när vi fick veta att vi väntade barn var att måla det tilltänkta gästrummet, som plötsligt uppgraderades till babyrum.
Jag var inget stort fan av rosa när jag var liten, och mitt första rum var, just det, rosa. Så när man tänker sådär i efterhand var jag kanske lite självisk när vi valde färgen till babyrummet. Det blev grönt, min favoritfärg sen jag var riktigt, riktigt liten. Men en liten en kan ju inte veta vilken färg han eller hon vill ha i sitt rum, så det är väl lika bra att välja något man själv tycker om.

Sen när det gäller oddsen så undrar jag hur stor roll generna har i det hela, Tonys familj och släkt är extremt mansdominerad. På min sida lutar det kanske lite mer mot tjejdominans, men det är nog rätt så jämnt skulle jag säga. Skulle vara intressant med någon statistik på det hela.

När det kommer till gissningar har vi redan en lista på över 20 personer som gissat på antingen tjej eller kille (janå, vad annat liksom?), och det är otroligt jämnt där också. Själv gissar jag på en kille, men magkänslan säger tjej, och Tony tror hårt på en kille. Han har redan haft en dröm om två pojkar och en liten lillasyster som sen lindar alla runt lillfingret, så vi får se…

Vad anser ni andra om att ta reda på könet innan födseln?
Och ni som är gravida, är det något ni själva tänker göra?

---

KEEP CALM
IT’S A
BABY BOY
OR A
BABY GIRL

---

I onsdags gick jag så plötsligt in i vecka 17. Hjälp! Vart flyger tiden?!
Magen har ploppat ut ordentligt de senaste två veckorna och jag börjar fundera om min viktuppgång är normal då jag ser på magar i vecka 30 som liknar min egen. Men så påminns jag om att varje graviditet är unik, jag äter hälsosamt, dricker kanske lite mycket juice, men har skurit ner ordentligt på sötsakerna och numera är det egentligen bara en sur eller salt karamell som slinker ner nu som då..

Mina cravings denna och förra vecka:
– Vattenmelon
– Körsbärstomater
– Apelsinjuice
– Isglass
– Tunn Snellmans medwurst (och jag som egentligen inte äter grisprodukter)
– Salmiak, ibland
– Pasta med mycket parmesan eller ost på!!!!!
– Mjölk, ibland

Tankar:
– Längtar efter att få känna första rörelserna.
– Längtar efter att få flytta och börja boa sig.
– Nyfiken på vad som riktigt finns därinne.. om 28 dagar får vi veta.
– Kommer naveln ploppa?
– Hur vänja sig vid att sova på sidan då jag i princip ALDRIG sover på sidan!!!???