Månad: december 2015

Ikväll kom min fina vän Linnéa på besök och hjälpte mig med julklappspaketeringen, jag brukar ändra tema på klapparna varje år. I år hade jag en klar bild av hur jag ville ha dem och nedan har ni resultaten. Älskar att paketera, älskar att ge bort gåvor, särskilt när man satt stor omsorg på att slå in dem också! 🙂 Nu fattas bara rimmen… undrar om jag orkar börja med dom överhuvudtaget.

I år firar vi vår första jul i ett alldeles eget hus. För mig är det en otroligt viktigt milstolpe. Det jag föll för när vi var och såg på huset för ganska exakt ett år sedan var känslan jag fick av det. Rum för rum kunde jag se hur vårt hem tog form, där nya minnen skulle skapas. Jag såg var granen skulle stå på julen, var våra framtida barn skulle ha sina rum och klätterträdet på gården de skulle få klänga i. Jag föreställde mig hur de på julmorgonen yrvakna och uppspelta skulle hoppa upp i sängen för att väcka mig och T, och var matbordet skulle stå och var pianot skulle ha sin plats. Idag är det exakt så och det är en enormt stor känsla.

För mig har julen alltid varit viktig. Vår familj har en otroligt ingrodd ”julrutin” som jag inte kunnat släppa trots att jag för länge sedan flugit ur huset. Allt handlar om känslan. Julen ska inte få vara en dag där du stressar mellan ställe och ställe för att klämma in så många möten som möjligt bara för att det är jul, hellre delar du upp människomötena på flera dagar. Men ingen ska heller behöva vara ensam på julen, och människorna kring julbordet hos mamma och pappa varierar ständigt från år till år. Det är underbart!

Här hemma har vi inte storsatsat på något pynt. Men några små detaljer fick åka fram. Nästa år blir det nog en fullstor gran, dock i plast, då Tony är allergisk. Konstaterade hur komiskt det egentligen är, att man köper ett stort plastträd, tillika är det ju tradition, och det är fin att alla kan ta del av den, oberoende allergi.

Haha, är det inte typiskt när man precis tänkt skriva ett långt inlägg med inledningen att lilla E gett mig och T en härlig mysmorgon på tumis… och så vaknar han!

Vi hörs senare!

Halloj! Hann inte skriva något idag då vi spenderat dagen hos mamma och pappa i Jakobstad. Min bror och hans flickvän var också där så vi gjorde god mat tillsammans, diggade till Pentatonics på full volym medan Elmer sov i ute i vagnen, lyfte in granen och gjorde fudge (syrran, vi saknade nog dig och Mike). Nu ska vi försöka lägga lilleman och sova igen men tänkte jag skulle våga mig på att publicera en sång jag sjöng in igår. Stämmorna har jag inte satt så mycket kärlek på då jag satt och matade Elmer samtidigt (ifall ni hör något smackande i bakgrunden), men jag var bara tvungen att sjunga in den efter att orden i låten träffade mig på ett helt annat sätt häromdagen. Adele sjunger säkert till någon lover, men jag insåg att orden passade bra att sjunga till sitt barn också, iallafall det mesta, så här kommer en version på hennes låt. Hoppas ni gillar! Och ursäkta i förväg för dålig dynamik! Ha en skön kväll!

Detta inlägg får ni helt och fullt skylla på min vän Jenna och min lillasyster Anna. De har länge föreslagit att jag ska pröva göra en videoblogg eftersom jag har sådan tidsbrist att blogga annars, men detta tog ju banne mig tid att klippa det också.. Men ja, jag babblar om allt och inget här. Varsågoda! Och som sagt, ger ni mig idéer så kanske det dyker upp något dylikt igen.. 🙂

Förresten, ni börjar vara en del som kikar in här nu, det är så roligt att känna att någon vill läsa om vår vardag!

Tänkte fråga er lite vad ni skulle vilja läsa om?  Skulle vara så kul att få skriva önskeinlägg så lämna gärna en kommentar om vad ni vill läsa om eller om ni undrar över något! Lovar att skriva om det inom december månad.

Ligger och funderar om jag borde försöka sova nu när E somnat efter maten, eller göra något vettigt en halvtimme. Elmer har nämligen börjat morgonskrika mellan halv 8 och 11, underbart gallskrik som skär i både öron och hjärta… Det borde alltså börja inom en halvtimme, så jag vet inte,  kanske bäst att låta sömnen vänta..

Igår fick jag hem vårt gråtlarm! Hade först tänkt klara mig utan, på grund av strålningen de avger, men så bestämde mamma att hon ville köpa oss ett till julklapp, kosta vad det kosta vill, så mitt drömlarm som avger minimalt med strålning fick komma hem till oss ändå. Redan på första användningen förstod T och jag hur det skulle underlätta för oss, så jag ångrar verkligen ingenting!

E som slocknade på soffan igår efter gårdagens zonterapi. Alltså känslan då babyn äntligen somnar. Aaah.

Vill sätta in ett stort, enormt, megatack för alla era fina kommentarer! Försöker svara på dem i den takt jag hinner, de senaste dagarna har jag inte hunnit något alls. Pumpandet håller på att gå åt skogen då jag har en liten klängapa intill mig hela tiden, brösten värker konstant och skriker efter uppmärksamhet. De tre senaste dagarna har varit rent ut sagt fruktansvärda. Han har sovit MAX 45 minuter på dagen, och det delat på korta snuttar. På natten har han inte somnat förrän långt efter tolv på nätterna, och då helt slut på grund av allt skrikande (orsak ännu okänd, han brukar bara vara pigg på nätterna, men inte skrika), och sen vaknar med 1-1,5 timmes mellanrum för att äta, eller bara krångla.. suck. Jag har verkligen inte varit på topp de senaste dagarna. Igår blev han 2 månader så tiden går ju framåt iallafall, vi går mot ljusare tider (om några dagar även bokstavligen.)

Bjuder på en bild på en trött och rufsig jag också, hann tvätta håret över handfatet då han otroligt nog ville sova kvar i vagnen i hela 20 minuter efter att vi gått ut på promenad för att rasta Rosa, nu är han nöjd i sittern för en stund ska vi tro, så länge jag vippar på den med foten. Idag ska jag iväg till Jakobstad på lite välförtjänt egentid. Elmer följer med men kommer stanna hos mormor och morfar under tiden jag och lillebror går och ser Star Wars. Någon annan SW-nörd därute?

När jag var gravid och närmade mig beräknat födelsedatum fick jag många gånger höra saker i stil med: ”Ååååh, njut av babybubblan, den är så underbar!” eller liknande. Men nu, med Elmer på utsidan, och jag diskuterat babytiden med andra mammor har jag mer och mer kommit till samma slutsats: Babybubblan innehåller en hel del vassa hörn också.

Ni vet, jag trodde babytiden skulle vara sockersöt och inbäddad i en massa bomull. Varför? Jo, för att det var det enda jag fick höra. I efterhand har man ju fått inse att så är det ju verkligen inte, i det flesta fall. Grejen är ju bara den att vi människor besitter en fantastisk förmåga – förnekelse. Vi har helt enkelt förträngt, eller glömt bort de jobbiga delarna av den första tiden med babyn (i vissa fall pågår ”den första tiden” i flera år). Helt ärligt tror jag att det är många barn som inte skulle finnas till om vi människor kom ihåg alla sömnlösa nätter, kolik, trots osv. Så tur är det ju att vi väljer att minnas de där härliga delarna och det är ju därför som babybubblan anses vara, just det, underbar.

Det som är tråkigt med det faktum att vi glömmer är däremot det att nyblivna mammor försätts i någon sorts falsk förhoppning om att allt kommer bli så underbart och sockersött. Jag kände många gånger, särskilt i början men även nu 2 månader senare, att jag borde klara allt själv. Envist gick jag omkring med en skrikande E över axeln, och tårarna brännande i ögonvrån och tänkte, att inte kan jag ju be om hjälp, alla andra har ju klarat det! När det sen slutligen brast för mig, och svärmor fick ta hand om Elmer en natt så att jag skulle få någon sömn den veckan, så hade jag sådan ångest. Jag kände mig totalt värdelös. Jag har ju bara ett barn, och jag klarar inte ens att ta hand om det! Vad är jag för sorts mamma egentligen?! Det krävdes många försäkringar och visdomsord från svärmor för att jag skulle förstå att det är så här man gör när man får barn – man ber om hjälp! (Annars också så är vi människor otroligt dåliga på det, barn eller ej.) Man behöver inte vara stolt och ensam om det, inget barn mår bra av en stressad, utpumpad och gråtmild mamma (eller pappa), och man blir inte automatiskt en supermänniska (ja, kanske lite nog ändå) bara för att man får barn. Vi är alla människor och vi har en smärtgräns, så är det bara.

Jag skriver ner detta för att påminna mig själv om hur jag kände mig första tiden. Och för att inte själv falla i gropen där jag berättar för blivande föräldrar om hur underbar den första tiden med bebis är. Okej, den är underbar, men samtidigt är den så ofantligt tung, och jag kan bara lyfta på hatten åt de som fått bekymmersfria barn, som sover gott om nätterna och inte behöver ha magknip. Ni förstår nog inte hurbra ni har det!

Samtidigt måste jag ju faktiskt säga att det ligger en liten sanning i det att folk säger att man ska njuta, för det går verkligen så otroligt snabbt, idag blir min lilla två månader, tid jag aldrig får tillbaka. Det har varit tungt, men de dagarna kommer aldrig tillbaka, det är jag både lite tacksam och sorgsen över. Knäppt nog.