Månad: maj 2016

Elmer vaknar med två timmars mellanrum om nätterna och gnäller just nu. Samtidigt som det är så himla tungt att vakna så tycker man ju så sjuttons synd om honom. Ibland kan han vakna med ett vrål och så ligger han och håller händerna i munnen. Först kom de två små gaddarna där nere, sen började huggtänderna där uppe komma fram och nu är de värsta – framtänder på väg ut. Hela tandköttet ser alldeles massakrerat ut.

Det som hjälpt en smula är frysta bitningar om dagen och panadol till natten. Annars är det nog bara att härda ut.. Lilla krigaren min.

Idag är jag borta i princip hela dagen, jag är en av artisterna på Lions välgörenhetskonsert så ikväll klockan 18 kommer jag befinna mig i Malax Kyrka (av alla ställen) och sjunga. Välkomna dit, ni som bor i närheten!

Det är så sant det dom säger att små barn dyrkar sina pappor. Läste någonstans att det faktiskt är ett faktum att pappor är ”bättre” på att leka än mammor – de hittar lättare på nya saker, tar med dem på olika äventyr, och busar kanske lite vildare än vad vi mammor gör. Detta gäller ju såklart inte alla, men nog minns jag ju själv den härliga känslan när pappa kom hem efter en lång arbetsdag.

Idag ska Elmer få spendera så gott som hela dagen med Tony. På babysim fick jag stå på sidan om idag, för att spara lite tid eftersom jag ska iväg mot Malax snart, och resten av dagen fortsätter såklart i samma tecken. Tror det är första gången de är så länge på två, men det går ju såklart hur bra som helst. Nu ska jag borsta på lite mascara, och sen bär det iväg över Risksåttan.

Han är överallt, den här lilla typen. Jag hinner bara blinka så är han någonstans han inte borde vara! Idag drog han upp sig på knäna gång på gång på gång på gång. Det går framåt i en sån racerfart att man inte hinner med, och inte gör han det själv heller för den delen.

Extra gnällig har han varit också. Jag gissar att det är frustration varvat med tandsprickning. Han har 6 tänder på gång redan och det märks på både sömn, humör och blöjåtgång. Men det gör inte så mycket – har ju börjat lära mig att alla hans faser är övergående. Det är bara himla tungt att vara mitt i en fas. Han är ju så hiskeligt intensiv den här typen! När jag tänker efter så har det aldrig riktigt känts som att man haft en såndär liten mysbebis, för han har alltid varit intensiv, antingen med kolik eller från den stunden han fick bråttom att börja röra på sig. Dessutom är ju allt så nytt med en första bebis, jag gissar att man förstår hur man ska njuta på ett helt annat sätt med nummer 2. 🙂

Men det är så roligt att se hur han går framåt! Varje dag händer något nytt! Idag tränade han sig upp på knäna, och i många intervaller drog han sig upp och stod på knäna länge, länge innan han skulle ner igen. Mammas älskling! Du får nog sakta ner lite om du vill, ingenting är bråttom!

Don’t grow up! It’s a trap!

Med två bilder på mitt blonda lilla busfrö slänger jag mig på soffan och hoppas få sova åtminstone 5 minuter!

Måste bara påminna om kimonotävlingen som ännu pågår 3 timmar. Ni hittar inlägget lite längre ner här på sidan!

Jag vet inte hur det är men jag finner det otroligt lustigt hur vi inreder babyrummen långt innan någon ens bor där, eller leker där för den delen. Elmer är ju så liten, men han har nog redan husets finaste rum skulle jag tro! Dessa godingar fotade jag i halvdassigt kvällsljus, men jag måste bara visa dessa nya, söta detaljer som fått flytta in.

(Lampan är köpt på Blossoms lagertömning någon gång i tiden, tavlan är från IKEA, grisen är en gåva, hästarna Maileg.)

Into the Woods träfigurer av Helen Dardik – underbara, glada färger som passar ett barnrum perfekt!

Förvaringspåse från Bag-All, med ett E på såklart!

Detta förtjusande lilla moln från Little Lovely Company är jag alldeles nerkärad i! Perfekt som nattlampa och går på batterier! Finns i två storlekar och färger.

Och till slut något jag såååå länge dreglat efter! En liten Lightbox i storlek A5. Någon dag ska jag ha en ännu större.

Allt detta hittar ni på Minime.fi. De har MASSOR med fina saker och bra urval!

Vid ett skede, när Elmer vaknade konstant med korta intervaller för att äta och gnälla, så var jag riktigt arg. Jag var så bitter över att just vårt kommer barn skulle krångla, men nu har jag förstått att det finns de som har det trippelt så jobbigt, och jag har sådär smått accepterat att det finns tider i livet man springer mer nattetid än andra.

Det som stör mig mest just nu är ju vetskapen om att man i princip ställt det så här för sig själv. Elmer är inte hungrig om nätterna, men han vaknar som en klocka med 2,5-3 timmars mellanrum. På senast har det varit 2 timmar. Från allra första början har vi styrts till att han måste matas med 3 timmars intervaller. Och att man till och med kan väcka honom om han inte vaknar själv ifall det är matdags. Jag förstår att det systemet finns för det finns faktiskt barn som från början sover hela nätter eller som ”glömmer äta” (helt otroligt). Men så har fallet aldrig varit med Elmer utan hans hunger har naturligt funnits där med rätt normal intervall. Vi har dock styrt den till att bli en så stark rutin att den inte ens kan brytas nattetid, utan Elmer kan bara inte somna om om han inte får mat!

så frågan är: Hur knäcker man upp en rutin som varat hela ens liv?!?

Idag var en sån där fantastisk kväll då man lyckades tajma kvällsgröten så Elmer inte hann bli gnällig och krångla (hatar grötkrångel), och när man väl lade ner honom för natten så somnade han rätt snällt utan gråt och skrik. Han svepte med armarna en stund och så var det där. Duktig pojke! När Tony sen gick för att titta till honom hade han tydligen kravlat sig ner till fotändan var han sen somnat tvärs över sängen… Men han sov ju iallafall.

Med Nighty Night Owl har det blivit så lätt för honom att förstå att nu ska man sova.

Kvällssolen i kontoret var alldeles fantastisk! Kan knappt vänta tills trädet utanför börjar slå ut sina rosa blommor, förra året matchade de Kalklitirväggarna perfekt!

Det vackra skärbrädet är det vi fick i goodiebagen från eventet i helg, och kakelplattan med  de mjuka anti-skrap kuddarna under har blivit en ny favorit på köksbordet. Även den kommer från Elsa Möbel.

Vi hade en mäklare här ikväll som värderade vårt hem. Mest för att vi var intresserade av att se om huset stigit i pris efter att vi renoverat det. Vi blev nöjda med domen!

Rosa njuter av kvällssolen från sin favoritplats, och jag ska snart bänka mig i soffan med Tony för att se det senaste av snittet av Game of Thrones. Livet.

I morgon ska ni få se lite på några nya detaljer i Elmers rum..

När saker och ting sakta men säkert går mot det bättre vad beträffar vår lilla linlugg smyger de där tankarna om ett till barn sakta men säkert sig på.

Innan Elmer, bara något år innan faktiskt, så skulle jag inte ha några barn alls. Dels ville jag bara inte, trodde jag. Dels visste jag inte hur jag skulle klara av att ta beslutet om att nu försöker vi få barn. Jag var dessutom så naiv då att jag trodde att barn får man i en handvändning, vi fick vänta lite på 8 månader innan vi ens fick börja vänta på honom, men vissa väntar bra mycket längre än så, vissa slutar aldrig vänta.

Nu har vi ju fått ett barn, så jag kan bara anta att jag borde kunna bära på ett till. Men nu när jag i varje cell av min kropp vet det enorma ansvar (och vilken uppsjö av andra spännande känslor) som kommer nära man får barn så tycker jag beslutet att ”välja” ett till barn är ännu svårare. Varför vill vi ha barn? Är det så att vi helt enkelt älskar känslan av att se små, underbara minikopior av oss växa upp och ärva vårt utseende och våra personlighetsdrag – på gott och ont. Är det kanske vårt eget minne av barnatiden, eller känslan av att som liten höra till en familj, en syskonskara, eller är det för att vi helt enkelt oförklarligt älskar barn, som vi skaffar barn. Är det en blandning av allt?

Jag vet inte hur det är med er. Men för mig så kom den där känslan till mig bara, mognade och växte fram. När jag såg på min man, och desto mer jag älskade honom, var det bara en känsla i mig, en känsla som tog upp hela mig, som visste att honom vill jag ha barn med, han ska vara pappa till mina barn, han och ingen annan.

Det var en känsla som inte träffade fel på en endaste punkt.

När jag tänker på att ge ett syskon åt Elmer fylls jag utav en obeskrivlig värme. En som nästan går att ta på. Om vi bara kan hade vi gärna haft två barn väldigt tätt. Just för att jag vet vilken enorm glädje de skulle ha av varandra under sin uppväxt. Tänker man sådär rent själviskt så rotar sig mycket av det som hindrar oss i det faktum att jag hatade att vara gravid. (Eller hata är väl ganska stark, men jag vantrivdes verkligen.) Men det är ju faktiskt bara 9 månader.

Jag ser ingen större glädje (och rädsla) än den i att få se ett barn, ens eget barn,
växa upp och bli till den individ man format den till.
Dessa sköra, starka små människor kommer bli till det vi lär dem bli.
Förvalta det med varsamhet och största försiktighet,
och se det som den största äran du någonsin kommer bli tilldelad i detta liv. 

 

Och så fick vi bara inse att vi har en ganska stor pojke nuförtiden. Han hade nästan somnat när jag kom hem från träningarna, och när jag så bytte av Tony så slog lillchefen upp sina små blå och log sitt mjukaste, mest triumferande leende. Inte skulle han sova inte. Jag pratade inte med honom alls utan la honom vänligt och bestämt att ligga ner igen och slänger mig på vår säng bredvid för att vänta. Det tog inte längre förrän jag plötsligt ser några små fingrar ta tag i spjälsängsskyddet för att sedan skymta ett ögonpar med något spjuveraktigt i blicken. Här han ni honom nu alltså, det jag hann fånga av honom. Nu sover han dock äntligen och det är hög tid att jag gör det med!
…. och ja, i morgon sänker vi ner honom till golvnivå!

Ni för ursäkta alla målarinlägg här, men jag har fått vårkänslor och nu ska allting plötsligt få sig ett ansiktslyft eller en uppfräschning, allra mest gäller det såklart våra terasstolar.
Nu har jag två stycken bruna, gamla trästolar som tidigare funnits i mina föräldrars kök, visade ju er hur de såg ut här tidigare redan, men jag tänkte att jag skulle låta en följa förvandlingen från början till slut…

 

Detta är alltså den bruna stolen innan jag gjort något åt den. En gång i tiden har den  varit rätt mörk på grund av lacket, men lacket är i dessa dagar avskavt och nött på många ställen. Började med att buffa ytan lite, lite, trots att det inte krävs så mycket förarbete med Vintage Paint ville jag ändå sandpappra lite eftersom det är gammalt lack på som annars börjar flaga.

Här är stolen efter ett varv målfärg. Färger jag använder heter French Grey. Målade inte sittytan eftersom jag inte riktigt visste hur jag ville ha den… Den hade gamla målfläckar på sig sen tidigare så något skulle nog göras åt den…

Andra varvet mål på, sen fick jag för mig att sandpappra fram några slitningar på stolen – så då gjorde jag det också! Sen bestämde jag mig för att sandpappra bort det gamla lacket, så långt det bara gick, och göra hörnen på sittytan mjukare och slätare. Sagt och gjort, och en vacker träfärg började titta fram.
Här kom då dilemmat, vad skulle jag göra med sittdelen. Ville så gärna behålla lite av det naturliga i den, men eftersom den nu var sandpapprad kände jag att den måste behandlas med något. Övervägde att sätta bara Vintage Paint-wax, men…

… så kom jag på att jag nyss målat lite med en av mina favoriet – Vintage Tea, och eftersom jag vet att färgerna kan blandas ut med vatten och blandas sinsemellan hur mycket man vill så bestämde jag mig för att göra en bets av lite av färgen. Jag blandade alltså ut lite färg med ca 5-6 delar vatten i en liten burk och använde en svamp för att dra ut betsen jämnt över sittytan.

När allting torkat (inom en timme), tog jag fram wax i färgen Clear, som funkar till alla färger och som ger en intensitet till färgen samtidigt som den skyddar ytan. Vaxade in hela stolen et voilá!

Här har ni vår ”nya” stol!

Är så jättenöjd med resultatet! Vad tycks?