Författare: sararasmus

Den här veckan har vi hunnit med feber, utelekar, dagis, mycket mys och några besök till far- och mor föräldrar.

Elmer är en riktig bokmal och ibland när det är knäpptyst på hans rum, så hittar man honom begravd i en hög med böcker.

Barnens Bibel är något svårläst åt en 1,5-åring ännu, men det är hans absoluta favoritbok att bläddra i. Klara, starka och detaljrika bilder på varje blad.

Tony snickrade ihop en väldigt ergonomisk sandlåda förra veckan, det bästa han kunde göra då vi har en riktig sand- och vattenälskare här hemma. Nu hålls han äntligen en stund på gården iallfall!

Tony har varit ledig sen onsdag, och i onsdags tog han med sig en stor grävmaskin från jobbet som han grävt upp diverse saker med på gården de senaste dagarna. Elmer var alldeles lyrisk, han älskar ”eennoiine”, som han så fint kallar den och när vi lät honom sitta i den under första kvällen tänkte vi aldrig få ner honom.

I måndags hämtade jag hem en riktigt dålig Elmer från dagis. Han var ängslig och seg, och när vi väl kom hem skulle han bara ligga i famnen och jag hann med nöd och näppe få i honom febernedsättande innan han hade slocknat och jag fick förflytta honom till soffan. Rosa skötte. Elmer kokade verkligen men repade sig som tur ganska fort tack vare att han ändå förstod att sova och dricka mycket. På torsdagen var han helt feberfri igen.

Hon är minsann lyxig, den här hunden. Sover längst av oss alla på morgonen, hatar att gå ut när det är blött, och följer väldigt långt vår aktivitetsnivå. Det enda jag kan sakna är någon form av arbete eller träningsform som hon och jag hade en gång i veckan. Men när babyn väl är ute ska vi testa på agility, och se hur hennes höfter klarar det.

Fick städhjälp i torsdags och det var verkligen alldeles underbart att vara här hemma, de kommande timmarna vill säga, sen såg det likadant ut igen.

Hb 90 sätter sina spår, och i onsdags när Tony och Elmer tupplurade i soffan gick jag till Elmers rum för att städa, men det hela slutade i stället i att jag somnade i hans säng.

Ja, och såhär ser för tillfället Elmers rum ut, eller såg ut. Nu är det ju såklart mer likt bilden två steg upp igen. Men vi smög in lite mer färg nu i form av sängen, och ballonglampan från IKEA. Längtar dock efter någon fondvägg av något slag, och vill inget hellre än att byta golv till något mer neutralt. Men Elmer trivs ju, och det är ju det allra viktigaste.

Tillägg: Ber om ursäkt till känsliga läsare för att innehållet kan vara lite väl beskrivande. Men jag är så trött på alla tabun kring förlossning, kroppen efter förlossning, förlossningsskador osv. Det faktum att så många kvinnor mår dåligt efter förlossningen beror så mycket på det att vi inte pratar om sånthär! 

Igår var jag vid rådgivningen, kan nog inte hålla med om det där dom säger att andra graviditeten har färre rdg-besök, för jag tycker mina blir allt fler. Hemoglobinet skulle såklart kollas och vi skulle diskutera lite kring mitt besök vid mödrapolikliniken.

Viktökningen har inte varit särskilt stor de senaste veckorna, då min aptit varit minimal och min diet mest bestått av isbitar och frukt, och kurvan hade stabiliserats lite, nu är den precis på linjen med ett sf-mått på 30.

Och så var det ju det där sjuttons hemoglobinet, som såklart bestämt sig för att smyga ner till 91 igen. Fortsätter vi såhär så lutar det nog mot att ta emot lite blod trots allt.

Vi diskuterade även lite mina känslor kring besöket på mödrapoli förra veckan, och jag berättade att jag nog kommit fram till att jag vill försöka mig på vaginal förlossning, men med en låg ribba för kejsarsnitt, möjlighet till igångsättning någon vecka tidigare med ballong ifall jag är ”mogen” och det ens finns lite misstankar om en stor bebis, och att man tar extra hänsyn till att allt ”där nere” hålls intakt, eller, om det ser ut att kunna brista – klipp. Förlossningsbrev ska skrivas även denna gång även om allt finns i journalen, förhoppningsvis finns det tid att läsa det.

Bakslaget kom innan läggdags igår kväll. När jag drog av mig mina mjukisbyxor kände jag samtidigt på insidan av låret, rätt högt upp, i anslutning till de ”nedre regionerna” en konstig utbuktning. och med lite undersökning, ännu fler av de streckliknande venerna som jag visste att inte var något annat än åderbråck. Jag sprang iväg till badrummet och drog fram en spegel som bekräftade det, åderbråck på insidan av låret och till och med upp mot rumpan, men allra värst – jag fick en sällan skådad blick på en av orsakerna till tennisbollskänslan mellan benen som infinner sig varje eftermiddag – jag kände inte igen mig själv. Där ”jag” tidigare varit fanns nu mest bara ett nätverk av uppsvällda vener och blå hud, allt var så extremt svullet och jag hann inte ens tänka förrän tårarna vällde fram och jag sjönk ihop på badrumsgolvet och bara grät. Den här graviditeten bjuder på överraskning efter överraskning, och jag är så trött på min kropp, på att känna mig så otymplig och förstörd. Jag vill ha min kropp efteråt också och jag är så rädd att jag inte kommer känna igen mig i den.

Hade såklart senare en diskussion med min kära vän/fiende Google (Google är aldrig en bra idé), där jag, i hopp om att finna tröst och att försäkra mig om att det inte är farligt att föda med åderbråck, fann ett gäng kvinnor som med massiva åderbråck i samband med lågt hemoglobin i stället antingen blivit direkt ordinerade ett kejsarsnitt, eller fått en så stor blodförlust i samband med förlossningen, då någon av dessa marodörvener brustit, att läget blivit riktigt kritiskt – fort. Jahapp, dit for det lugnet inför vaginal förlossning, och i stället för att vara tillbaka på ruta ett så känns det som att jag ligger efter och inte har den blekaste aning om vad jag ska göra för att få ut den här babyn.

I vecka 36, när jag har läkarbesök och förlossningsbedömning, kommer jag be dem göra allt för att bedöma riskerna med vaginal förlossning. Och finns det en liten tillstymmelse till fundering kring hur stort barnet riktigt är, då tänker jag kämpa för snitt.

Jag går snart sönder, både bokstavligen och mentalt känns det som.

I vecka 36 med Elmer. Kände mig ändå frisk och stark. Gravidjaget med tvåan är en betydligt mer nedbruten variant som tycker det mesta är tungt och helst inte syns så mycket i bild.

Vi har vagnkval här hemma för tillfället. Det är inte lätt att försöka bestämma sig för vilken vagn man ska behålla och vilken man ska säga farväl till i och med att en ny vagn ska flytta in. För att inte tala om att bestämma sig vilken vagn som ska bli ens nya syskonvagn, det finns ju så många alternativ! Hursomhelst, vi äger för tillfället tre vagnar, varav två kommer få flytta, och en får fara till mina föräldrar som extravagn där. Här kommer en kort introduktion till våra vagnar, och är det så att man är intresserad av någon av dessa så får man såklart ta kontakt på sarajohannarasmus@gmail.com

OBS! Emmaljungavagnen såld! Phil and Ted-vagnen reserverad!

Phil and Teds Explorer, denna köpte jag i andrahand av en tjej som verkligen tagit väl hand om den. Med sin rymliga sittdel i enkelläget blev den fort en favorit för Elmer och jag har verkligen varit i valet och kvalet med denna, men har nu ändå konstaterat att jag vill ha en syskonvagn där barnen sitter bredvid varandra, vår baklucka tillåter ändå det och vi är väldigt sällan och går i affärer med vagnen, särskilt nu med en ettochenhalvåring som inte alls har ro för det. På alla andra sätt är detta en väldigt praktisk vagn med stora lufthjul som rullar lätt. Med kommer en sittdel som klickas på när sätet väl fälls bakåt till babyläge, suffletter till båda delarna, båge, stänkskydd till hjulen och regn- och myggskydd. All-in-all, en väldigt smidig vagn!

Här kommer ni till introduktionsvideon! 🙂

SÅLD! 

Emmaljunga Nitro City, vår älskade första vagn. Denna är från 2013, använd av ett barn före Elmer och även den väldigt välskött när den kom till oss. Liggdelen är i suveränt skick, eftersom Elmer rätt fort kom upp till 9kg och vi därav bytte till sittdel. Sittdelen däremot har vid något skede skadats så att metallbågen till suffletten gått av vid ena sidan, vilket gör att suffletten rasar ner väldigt lätt. Sittdelen är precis som Phil and Teds vagnen, i rymligaste laget, och vi har varit väldigt nöjda med den. Denna är väldigt lättstyrd och smidig tack vare sina svängbara framhjul, ej lufthjul vilket är tacksamt med tanke på att man inte behöver oroa sig över punkteringsrisken, däremot är den pga detta lite mer svårstyrd i slasksnö, har jag fått konstatera. (Kan dock tänka mig att det underlättar att inte ha en hund i ena handen när man manövrerar den i dåligt före) 😀

Chassit är ej vitt utan svart. Pga av den söndriga sufflettbågen säljer jag den förhållandevis billigt. Egna bilder finns, men förstås krånglade det nu när jag skulle föra över bilder från mobilen till datorn.

Har haft så jobbigt att bestämma mig för huruvida älskade Bumblebee (a.k.a. Bebetto Murano) ska få bo kvar, det är trots allt en enbarnsvagn och jag är i behov av en smidig dubbelvagn, men jag verkligen ÄLSKAR den här vagnen! Liggdelen är helt oanvänd, sittdelen felfri och bara använd några månader. Att köra denna vagn är ren och skär LYX, den rullar så smidigt tack vare stora lufthjul och svängbara framhjul! Superenkelt system när man vill byta mellan ligg- och sittdel, världens enklaste att fälla ihop och blir riktigt liten, särskilt när man tar bort hjulen också. Stor, rymlig varukorg med extra väska, skötväska, regnskydd, hjulskydd, myggskydd och massor med fina finesser på såväl ligg- som sittdel. Gråter nog en tår eller två när/om denna flyttar, men jag måste ju bara prioritera. Denna är så gott som ny, och listan skulle bli hur lång som helst om jag började skriva ner allt om den, så har man frågor så mejla, så berättar jag mer.

Lite kort appinfo:
– 48(!!!!) dagar kvar till bf!
– 82,9% av graviditeten har passerat

Babyn:
– Ca 42 cm från huvud till fot och väger ca 2,35kg vid veckans slut

Ursäkta den skitiga spegeln, Elmer har varit framme och jag orkar inte städa… 

Egna funderingar:
Lilla M rör sig nästan konstant i magen, hon tycks inte ha fixerat sig ännu och stundvis är det riktigt tungt att sitta då hon trycker på lungorna. Minns att allt kändes så mycket lättare när Elmer äntligen svängde sig från tvärläge i vecka 36, så jag hoppas att även hon hittar rätt snart. Just nu hittar jag armar och ben och fötter lite här och var över hela magen, och jag har inte den blekaste aning om hur hon egentligen ligger. Ibland funderar jag om det inte är en bläckfisk därinne…

Eget mående:
Rent psykiskt mår jag lite bättre. Har varit till pelkopoli (berättar mer i ett annat inlägg) och rett ut några trådar och en vaginal förlossnings känns lite mer överkomlig.
Börjar dock bli riktigt tungt att fungera.. är trött konstant, sover flera timmar om dagen, typ hela Elmers dagisvistelse så här hemma dansar dammråttorna och svartmyror har dessutom flyttat in… suck. Har sammandragningar så gott som konstant och det börjar kännas som att jag inte kan bli större, vilket jag ju av erfarenhet vet att jag kan. Ingen svullnad ännu och viktuppgången ligger på ca 13kg so far. Känns knäppt att tänka att graviditeten är fullgången om 4 veckor! Mindre än en månad! Underbart!

Ååh vilken glädje det är att få måla med Vintage Paint! Det blir ju så snyggt!
Förra veckan tog jag äntligen tag i målandet av Elmers nya säng, som vi hittade på en loppisgrupp på Facebook. Blev genast mer motiverad när madrass och lakan anlände från IKEA. Hela sängen blir målad i färgen Vintage Turqoise, var först lite tveksam men när vi renoverade Elmers rum pga vattenläcka så försvann hans vackra gröna vägg, och det behövs definitivt mer färg i det rummet, så det fick bli en turkos säng.
Visar slutresultatet sen när jag möblerat om i rummet. Det känns verkligen mer som ett rum när en säng kommer in i bilden. 🙂

Som ni ju läst har Elmer varit en riktig morgonfågel (minus kvittret) de senaste veckorna. Han har vaknat klockan 5 och varit gnällig fram till lunch där han nästan somnat med ansiktet i maten. Det har tärt en hel del på oss föräldrar också och orken till något skrivande har inte funnits den senaste veckan, då vi mest fokuserat på överlevnad.

En dag fick jag nog, och bestämde mig för att försöka kasta om Elmers rytm helt och hållet, eller snarare, kasta tillbaka den, för det var alldeles uppenbart att hans lilla kropp inte var i balans. Som om kroppen tvingade upp honom klockan 5, ibland redan 4:30, men psyket inte orkade följa med. Det första jag gjorde var att jag helt kallt tog bort nappen från den stund hans fötter nådde golvet, han blev såklart jätteledsen och otröstlig, varpå jag frågade om han ville komma tillbaka och sova en stund, och berättade att nappen väntade på kudden, att man bara behöver den när man sover. De första morgnarna kom han upp i sängen och låg vanligtvis kvar en kvart eller så. Sen började han helt enkelt ligga kvar längre från första början. Under dagarna varierade jag med att låta honom sova tills han själv vaknade, det var till och med att det började närma sig tupplurar på 4 timmar, och det kändes ju sådär lagom bra, men de gånger jag väckte honom tidigare satt han i famnen och stirrade en lång stund, innan han somnade om eller självmant lade sig ner i soffan och somnade.

Jag började hålla honom vaken längre på kvällarna, vilket inte gav några vidare resultat, han vaknade samma tid trots att han somnat klockan 22, alltså två timmar senare än vanlig läggdags, vilket resulterade i sömnskuld dagen därpå i stället. Så började jag helt kallt väcka honom efter 1,5h dagssömn, och på dagis sov han ju sen också kortare pass än han gjort under helgen här hemma. Och jag har faktiskt inte en aning om vad som hände, men de senaste tre dagarna har han sovit till kvart före 6 (morsdag), kvart över 6, och i morse steg han upp kvart före 7. Jag tänker inte ta ut något i förväg, men det känns som att de vi de tre senaste dagarna upprätthållit någon form av rutin, där han sovit max två timmar på dagen, varpå han själv vaknat och faktiskt varit riktigt pigg, för att sedan somna mellan halv 8 och 8 på kvällen, där han självmant gått till sängen med nallen under armen och förkunnat att han vill ”toota” (sova).

Idag somnade guldgossen i bilen på vägen hem från fammos och faffas, som tur är det inga problem att flytta över honom på kvällarna, när han väl bestämt sig för att sova så sover han.

Håller tummarna för en ”fjärde gången gilt” i morgon bitti!
Sovmorgon till halv 7 känns som rena lyxen!

Min man besitter den där fantastiska DIY-genen som jag så många gånger önskat att jag själv burit på. Många är de gånger jag lagt fram ett önskemål på något jag skulle vilja bättra på eller på något som skulle behövas i hemmet, och ibland är det som om man hade tryckt på en knapp, för vips har han gjort något helt eget, snyggt och funktionellt.
Nu står han där ute och kliar sig i håret samtidigt som han inspekterar något som i princip är en färdig sandlåda till Elmer. Är så himla glad över denna egenskap, och över sandlådan såklart – Elmer storälskar att leka i sandlådan!

Själv har jag legat/suttit/stått inomhus i princip hela dagen. Svärmor hörde av sig igår kväll och frågade om Elmer ville komma och sova natten hos dem, och jag tackade och tog emot. Han vaknar klockan 5 nu, utan undantag, och både mina och Tonys krafter och tålamod har börjat sina. Jag sov till halv 11 och kände mig för en gångs skull riktigt utvilad. Problemet är bara det att verkar som att lillan lagt sig på tvären, precis som Elmer gjorde. Jag har ett huvud under höger revben vilket gör det till en plåga att sitta, såväl som halvsitta och de flesta liggpositioner går helt bort de med. Ryggläge vore såklart bäst, men det ska man ju undvika och magen är ändå så pass stor att jag börjar må illa nästan direkt när jag ligger på rygg. Står jag upp får jag sammandragningar och andningen är väldigt ansträngd just nu. Jag har så uruselt samvete gentemot Elmer nu då till och med bokläsning är otroligt påfrestande då Elmer helst vill sitt i famnen och hur jag än gör så sitter jag en smula framåtlutad och allt trycker på och blir obehagligt.

Just nu är jag så oerhört tacksam över att vi valt att hålla kvar Elmers dagisplats, trots att jag är sjukledig. Det känns hemskt att säga, men just nu känner jag inte att jag duger som mamma. Jag känner mig halv och väldigt dysfunktionell, jag orkar knappt något alls och med en typ som behöver extremt mycket stimuli kommer jag inte ens nära mållinjen, vilket leder till att vi bara klättrar på varandra här hemma och nöter på varandras nerver. När Elmer väl hämtats från dagis har jag sovit några timmar till, och oftast bara legat på soffan, om det är en bra dag där jag kunnat ligga ner, vissa dagar går inte ens det. Nu finns det säkert många som höjer på ögonbrynen och tycker att jag gör fel, men det här gör jag för att orka, och för att få vardagen att fungera när Tony är på jobb, det kallas väl avlastning.

Nu råkar det ju vara en sån fantastisk tur att Elmer älskar dagis, han har haft lätt att komma in i gruppen, kommer fint överens med både yngre och äldre, och tar för sig av allt som erbjuds. Hans pedagoger är alla tre otroligt duktiga och sätter sig in i barnens utveckling och han springer mer än gärna i famnen på den första han ser av dem när vi väl kommer till dagis. Jag fick kämpa länge med mina skuldkänslor när jag förde dit honom, kände mig värdelös och dålig, men nu vet jag bättre. Elmer är i dagis hela maj och juni ännu, sen är han ledig juli och augusti, då även Tony tar pappaledigt och semester på det. Hela sju veckor får vi ha Tony hemma. Från september fortsätter Elmers dagis med 20h/veckan, troligen blir det mindre än så, och känns det som att jag har allt på klart här hemma så kan det hända att vi väljer att ta honom ur dagis helt och hållet, men när vi fyllde i ansökan om fortsatt vård kändes det på något sätt tryggt att fortsätta med ett hittills fungerande system, eftersom ett till barn ändå alltid är väldigt omvälvande, och jag redan nu förberett mig på kolik, förlossningsdepression och allt annat mellan himmel och jord som gör första bebistiden tung. De första tre-fyra månaderna med Elmer var en pärs, jag trodde jag skulle gå under, så någon bebisbubbla har jag inte förväntat mig med denna gullunge heller.

Hur har ni gjort med dagisplats när ni fått tillökning?

I onsdags kom beskedet jag den senaste tiden faktiskt väntat på snarare än varit rädd för; jag blev sjukskriven fram till mammaledighetens start. Jag minns att jag de första veckorna som sjukskriven kände mig så urusel, urusel över att lite sammandragningar faktiskt kunde tvinga mig att stanna hemma, urusel över min oförmåga att få något gjort på hemmaplan, urusel över att skjutsa Elmer till dagis om morgnarna för att sedan åka hem igen och bara ”ligga och slappa”. Nu vet jag bättre.

Idag är jag tacksam, tacksam över att sjukledighet existerar, tacksam att det finns dagis med duktiga, kompetenta människor som tar hand om ens barn när man själv inte har krafterna, och som gör sitt allra yttersta för att barnen ska trivas, tacksam över den sjukvård vi har, som gett mig svar på så många frågetecken. Självklart kan allt inte vara till hundra procent, men vad är nu det? Det är ett fint land vi lever i!

Oj, alla de gånger man frågat sig: ”kan man ens bli mycket större?”, svaret är minsann JA! Lite på 8 veckor kvar och nu börjar en riktigt växtspurt för lillan i magen. Gäller att passa sig med sötsaksintaget… Perfekt timing då Tony tog med sig en enorm Toblerone från flygplatsen…

I morse vaknade jag mer utvilad än på vad som känns som flera månader. Tanken var att Tony, som är hemma efter 5 dagars golfresa i Tjeckien skulle skjutsa Elmer till dagis samtidigt som han åkte till jobbet, så att jag skulle få sova ut för en gångs skull, men när jag vaknade klockan 6 trodde jag att klockan var 8 och jag kände nästan att vi skulle skippa dagis helt och hållet idag. Elmer hade huruvida andra planer och pratade om ”kaagi” från att han vaknade, dessutom visste jag att den där vilan skulle betala tillbaka i helg – mycket roligare med en pigg mamma än en trött en, för omväxlings skull.

Myrkrypningarna och benkramperna, som jag också hade i slutet av förra graviditeten har börjat göra sig påminda, och med handen på hjärtat tycker jag att dessa är de absolut värsta graviditetskrämporna man kan ha! Ingenting känns roligt, eftersom du vet att så fort du sätter dig eller lägger dig ner så börjar det krypa och dra i musklerna i benen, och det är så otroligt obehagligt att det går inte att tänka på annat! Natten då Tony kom hem sov jag två timmar, och när klockan var halv 2 låg jag redan och väntade på att det skulle bli morgon! Inatt däremot, sov vi alla fyra helt fantastiskt, jag har inte vaknat en endaste gång innan klockan halv 6, då Elmer tyckte att han villa komma mellan oss i stället.
Helt sjukt! Inte ens ett toalettbesök har jag gjort!

Igår, när Tony kom hem från jobbet åt vi först hemmagjorda köttbullar innan jag och Rosa vaggade iväg mot Citymarket. Körde två flugor i en smäll, hon fick sin promenad, och så mötte Tony och Elmer oss när vi väl var framme. Rosa fick vänta i bilen så länge vi gick in för att köpa en ny lastbil åt Elmer, då hans förra gått sönder. Alla som känner Elmer vet att typ det bästa man kan köpa åt honom är någon typ av fordon, gärna modell större så han kan springa omkring och skjuta det framför sig. Det här med att handla med barn är inte alltid särskilt skoj, men när man gör det på deras villkor, utan någon stress, då är det hur roligt som helst! Elmer fann fort bilkärran han åkte i rätt tråkig och hittade i stället en liten vagn, varpå han gjorde shoppingvagnsdebut. Det var helfestligt, tyckte han! Tony ska bygga en sandlåda vid något skede då Elmer så gott som bor i sandlådan när han är på dagis, så vi passade på att inhandla lite spadar och hinkar samtidigt, dessutom hade de alla normalprissatta skor på -30% med Plussakortet, så det blev ett par välbehövda sommarsandaler åt Elmer också.

Idag har man lovat +15 grader här i Österbotten. Fullt så varmt betvivlar jag att det blir, men vem bryr sig, det är plusgrader, maj är här och vi går mot sommaren. Det är nu vi ska börja njuta, inte när första sommardagen kommer. Satt och tittade igenom bilder från förra sommaren och fick dra på smilbanden många gånger. Elmer var så liten då, det var tunga tider då han skulle vara överallt och ingenstans, allt skulle utforskas och stoppas i munnen och man höll på att bli lite småtokig, samtidigt var de en alldeles underbar tid då han lärde sig så mycket nytt och man riktigt såg världen genom hans ögon. Nedan kommer ett litet bildregn, tror dom blir större om man klickar på dem.. 🙂

Sommaren då Elmer lärde sig gå, Pieksämäkilägret bara han och jag och en hel massa människor som var så snälla och hjälpsamma – 100 poäng! Midsommar med SUP-brädor och trevliga Jarospelare som fick ta del av den, en förvånansvärt varm midsommar för en gångs skull. Min födelsedag och finbesök av mamma och Jenna, och det runda, gula bordet som bodde här inne en stund, och en överraskning i form av ett brev från Linnéa, där hon berättade att vi skulle ut på äventyr (vilket visade sig vara en weekendresa till Umeå för henne och mig). Joggingturer med cykelvagnen från North som jag fick i ett samarbete med Jollyroom (på rea nu!). Mysiga stunder på våffelcafét här i stan som har sommaröppet, i regel oftast med Jenna eller Linnéa, och Elmer såklart 🙂 Mys med gubben, tidigare sommarmorgnar och sena, ljusa kvällar. Fy så jag älskar den finska sommaren! Jag har en känsla av att denna blir ännu bättre.