Kategori: Okategoriserade

Haha, är det inte typiskt när man precis tänkt skriva ett långt inlägg med inledningen att lilla E gett mig och T en härlig mysmorgon på tumis… och så vaknar han!

Vi hörs senare!

Halloj! Hann inte skriva något idag då vi spenderat dagen hos mamma och pappa i Jakobstad. Min bror och hans flickvän var också där så vi gjorde god mat tillsammans, diggade till Pentatonics på full volym medan Elmer sov i ute i vagnen, lyfte in granen och gjorde fudge (syrran, vi saknade nog dig och Mike). Nu ska vi försöka lägga lilleman och sova igen men tänkte jag skulle våga mig på att publicera en sång jag sjöng in igår. Stämmorna har jag inte satt så mycket kärlek på då jag satt och matade Elmer samtidigt (ifall ni hör något smackande i bakgrunden), men jag var bara tvungen att sjunga in den efter att orden i låten träffade mig på ett helt annat sätt häromdagen. Adele sjunger säkert till någon lover, men jag insåg att orden passade bra att sjunga till sitt barn också, iallafall det mesta, så här kommer en version på hennes låt. Hoppas ni gillar! Och ursäkta i förväg för dålig dynamik! Ha en skön kväll!

 

Detta inlägg får ni helt och fullt skylla på min vän Jenna och min lillasyster Anna. De har länge föreslagit att jag ska pröva göra en videoblogg eftersom jag har sådan tidsbrist att blogga annars, men detta tog ju banne mig tid att klippa det också.. Men ja, jag babblar om allt och inget här. Varsågoda! Och som sagt, ger ni mig idéer så kanske det dyker upp något dylikt igen.. 🙂

 

Förresten, ni börjar vara en del som kikar in här nu, det är så roligt att känna att någon vill läsa om vår vardag!

Tänkte fråga er lite vad ni skulle vilja läsa om?  Skulle vara så kul att få skriva önskeinlägg så lämna gärna en kommentar om vad ni vill läsa om eller om ni undrar över något! Lovar att skriva om det inom december månad.

Ligger och funderar om jag borde försöka sova nu när E somnat efter maten, eller göra något vettigt en halvtimme. Elmer har nämligen börjat morgonskrika mellan halv 8 och 11, underbart gallskrik som skär i både öron och hjärta… Det borde alltså börja inom en halvtimme, så jag vet inte,  kanske bäst att låta sömnen vänta..

Igår fick jag hem vårt gråtlarm! Hade först tänkt klara mig utan, på grund av strålningen de avger, men så bestämde mamma att hon ville köpa oss ett till julklapp, kosta vad det kosta vill, så mitt drömlarm som avger minimalt med strålning fick komma hem till oss ändå. Redan på första användningen förstod T och jag hur det skulle underlätta för oss, så jag ångrar verkligen ingenting!

E som slocknade på soffan igår efter gårdagens zonterapi. Alltså känslan då babyn äntligen somnar. Aaah.

Vill sätta in ett stort, enormt, megatack för alla era fina kommentarer! Försöker svara på dem i den takt jag hinner, de senaste dagarna har jag inte hunnit något alls. Pumpandet håller på att gå åt skogen då jag har en liten klängapa intill mig hela tiden, brösten värker konstant och skriker efter uppmärksamhet. De tre senaste dagarna har varit rent ut sagt fruktansvärda. Han har sovit MAX 45 minuter på dagen, och det delat på korta snuttar. På natten har han inte somnat förrän långt efter tolv på nätterna, och då helt slut på grund av allt skrikande (orsak ännu okänd, han brukar bara vara pigg på nätterna, men inte skrika), och sen vaknar med 1-1,5 timmes mellanrum för att äta, eller bara krångla.. suck. Jag har verkligen inte varit på topp de senaste dagarna. Igår blev han 2 månader så tiden går ju framåt iallafall, vi går mot ljusare tider (om några dagar även bokstavligen.)

Bjuder på en bild på en trött och rufsig jag också, hann tvätta håret över handfatet då han otroligt nog ville sova kvar i vagnen i hela 20 minuter efter att vi gått ut på promenad för att rasta Rosa, nu är han nöjd i sittern för en stund ska vi tro, så länge jag vippar på den med foten. Idag ska jag iväg till Jakobstad på lite välförtjänt egentid. Elmer följer med men kommer stanna hos mormor och morfar under tiden jag och lillebror går och ser Star Wars. Någon annan SW-nörd därute?

När jag var gravid och närmade mig beräknat födelsedatum fick jag många gånger höra saker i stil med: ”Ååååh, njut av babybubblan, den är så underbar!” eller liknande. Men nu, med Elmer på utsidan, och jag diskuterat babytiden med andra mammor har jag mer och mer kommit till samma slutsats: Babybubblan innehåller en hel del vassa hörn också.

Ni vet, jag trodde babytiden skulle vara sockersöt och inbäddad i en massa bomull. Varför? Jo, för att det var det enda jag fick höra. I efterhand har man ju fått inse att så är det ju verkligen inte, i det flesta fall. Grejen är ju bara den att vi människor besitter en fantastisk förmåga – förnekelse. Vi har helt enkelt förträngt, eller glömt bort de jobbiga delarna av den första tiden med babyn (i vissa fall pågår ”den första tiden” i flera år). Helt ärligt tror jag att det är många barn som inte skulle finnas till om vi människor kom ihåg alla sömnlösa nätter, kolik, trots osv. Så tur är det ju att vi väljer att minnas de där härliga delarna och det är ju därför som babybubblan anses vara, just det, underbar.

Det som är tråkigt med det faktum att vi glömmer är däremot det att nyblivna mammor försätts i någon sorts falsk förhoppning om att allt kommer bli så underbart och sockersött. Jag kände många gånger, särskilt i början men även nu 2 månader senare, att jag borde klara allt själv. Envist gick jag omkring med en skrikande E över axeln, och tårarna brännande i ögonvrån och tänkte, att inte kan jag ju be om hjälp, alla andra har ju klarat det! När det sen slutligen brast för mig, och svärmor fick ta hand om Elmer en natt så att jag skulle få någon sömn den veckan, så hade jag sådan ångest. Jag kände mig totalt värdelös. Jag har ju bara ett barn, och jag klarar inte ens att ta hand om det! Vad är jag för sorts mamma egentligen?! Det krävdes många försäkringar och visdomsord från svärmor för att jag skulle förstå att det är så här man gör när man får barn – man ber om hjälp! (Annars också så är vi människor otroligt dåliga på det, barn eller ej.) Man behöver inte vara stolt och ensam om det, inget barn mår bra av en stressad, utpumpad och gråtmild mamma (eller pappa), och man blir inte automatiskt en supermänniska (ja, kanske lite nog ändå) bara för att man får barn. Vi är alla människor och vi har en smärtgräns, så är det bara.

Jag skriver ner detta för att påminna mig själv om hur jag kände mig första tiden. Och för att inte själv falla i gropen där jag berättar för blivande föräldrar om hur underbar den första tiden med bebis är. Okej, den är underbar, men samtidigt är den så ofantligt tung, och jag kan bara lyfta på hatten åt de som fått bekymmersfria barn, som sover gott om nätterna och inte behöver ha magknip. Ni förstår nog inte hurbra ni har det!

Samtidigt måste jag ju faktiskt säga att det ligger en liten sanning i det att folk säger att man ska njuta, för det går verkligen så otroligt snabbt, idag blir min lilla två månader, tid jag aldrig får tillbaka. Det har varit tungt, men de dagarna kommer aldrig tillbaka, det är jag både lite tacksam och sorgsen över. Knäppt nog.

Vi hade en zonterapeut här igår som gick igenom Elmer från topp till tå. Hon behövde bara känna på honom lite för att konstatera hur spänd han var och hon var inte alls förvånad över att han hade så trög mage.

Det vi märkte så gott som direkt efter att hon gått var att något började hända i Elmers mage. Gråten var annorlunda, ännu har det inte kommit ut något, men jag hoppas att det sker något under dagen, och om det inte lossnar ännu skulle hon komma en andra gång. Dessutom har han sovit betydligt bättre inatt, det kan ju bara vara en slump också, men vi ska hoppas att det håller i sig. Zonterapeuten sa att det oftast brukar räcka med 1-2 gånger för att besvären ska gå om, ibland 3 gånger ifall babyn är riktigt spänd. Fick även lite självhjälpsråd så att jag senare kan massera Elmer vid behov.

Man såg verkligen att han njöt av behandlingen, vissa gör det, vissa ej, sa terapeuten. Men jag hoppas att det här kommer ändra lite på hur vi har det här hemma.

Idag fick vi lite välbehövd hjälp här hos oss. Min mamma och pappa kom hit efter sina jobb och hjälpte till med att hänga upp stjärnor, julstäda, och så klart sköta Elmer.

De gnabbades som två femåringar över en favoritleksak! Mamma hade hållit på med att skura badrumsgolvet då Elmer vaknat och hon rusat till undsättning med matflaskan i högsta hugg. Samtidigt hade jag och pappa precis avslutat upphängningen av stjärnorna i vardagsrummet så jag hade sagt åt honom att jag inte hade så många fler arbetsuppgifter åt honom och att jag tänkt att han skulle få mysa med E så länge mamma och jag städade. Sagt och gjort stampade han iväg och ställde sig framför mamma med händerna i fickorna och sa att ”Sara sa att jag skulle få ha Elmer när du städar….” med en sån där barnslig besserwisser-röst. Mamma blev ju sådär skämtsamt stött i kanten och proklamerade att hon minsann också ville sköta Elmer. Antar att det är så det blir, med morföräldrar som bor på annan ort.

Men fint har det blivit här, det tar sig, och det är så otroooooligt skönt med ett nystädat hem!

Elmer tycker också om när det är julfint.. 😉

Såhär i babytider får man klart konstatera att andra saker får bortprioriteras lite. Inte helt förstås, men annars vardagliga saker som att äta, sova, duscha, ja, till och med betala räkningarna i tid kan vara svåra att lyckas med, i alla fall inom rimlig tid. Men man överlever, för att man måste, man tvingar sig orka trots att sömnsaldot för länge sen åkt på minus. Man förskjuter hungern tills den knappt märks av längre, och kompenserar allt för ofta med något snabbt och sött, är man klok har man lärt sig och hamstrar i stället nötter eller liknande, för att få upp energin snabbt. Duschandet måste jag medge att jag själv haft problem med, kombinationen av fett hår, unkna armhålor och för lite sömn är ingen hit, alls.

Det finns dock en sak som enligt mig aldrig ska bortprioriteras, trots att alla ovanstående behov inte tillfredsställts på alltför lång tid – relationen till din partner. Visst, det finns inte nära på samma tid för mys och gos och långa samtal och djupa diskussioner. Tvärtom kan diskussionerna väldigt lätt gå till korta meningar som ”när åt han?”, ”har han bajsat?” och i värsta fall ”ssschh!”. Men det fina är, att eftersom vi lärt oss att åsidosätta våra behov lite, så kommer man långt på ett ”tack” eller en varm hand på axeln, eller en kram mellan blöjbytena. Jag minns den fantastiska känslan då jag och Tony fick se en hel film innan Elmer vaknade.   Man lär sig uppskatta allt smått, och plötsligt blir alla mysiga stunder något man värdesätter högt, och absolut inget man tar för givet.
Så fast det är tungt, och man ibland bränner av på varandra och snäser till, uppskatta varandra, beröm, uppmuntra. Den där lilla babyn kommer växa upp, och fast han/hon alltid kommer finnas i ditt liv, så kommer han/hon så småningom flytta ut, även om den dagen känns långt borta nu.
Men din partner är du fast med hela livet ut, så ta hand om varandra.

jag och min fina man, morgonen efter vårt bröllop 2014