Kategori: Okategoriserade

Gårdagen och natten åker upp på 5 i topp-listan över värsta kvällar under tiden med E. Det hela började väl egentligen från morgonen då han bara inte ville sova. Dagen före hade han sovit enormt bra och jag hade till och med börjat småhoppas på att allt börjat vända till det bättre nu. Så fel jag hade!

När Tony for till jobbet klockan 15 hade han inte sovit sen 8 så när som på några korta knyckar under dagen. Han somnade ungefär samtidigt som T for och jag andades ut och tänkte att ”äntligen får jag julpynta lite!”

Han vaknade en kvart senare – piggare än någonsin och med ännu mer magknip.

Min vän Linnéa skulle komma på besök på kvällen och när hon väl kom var E såklart fortfarande vaken och i ett såntdär stadie då man inte har en aning om vad han vill. Hade testat allt och hans lilla kropp blev bara ännu mer överansträngd. Han visade tecken på att han var hungrig, vilket jag först valde att tolka som sugbehov om han hade magknip. Men vid något skede började jag mata honom, i hopp om att söva honom lite. Hjälpte inget alls.

Det hela resulterade i att Linnéa bakade ut pepparkaksdegen jag hade förberett, och jag kämpade med E. Nu var klockan runt 19..

Sen tog Linnéa över och han somnade till några gånger i hennes famn, för att sedan piggna till.
Vid 22 lyckades hon till och med få honom att somna i hans säng, men han vaknade direkt.

Och sådär höll vi på. Vid 24 var han så gnällig, och troligen övertrött, att han bara skrek. Vid det här laget hade jag testat allt: pompa på pilatesboll, mata, massera, ha honom i sitter, gunga honom i bilstolen, ha honom på mage, bära honom på axeln.. You name it! Han somnade slutligen på Tonys axel efter att jagl börjat storböla över mina misslyckanden och över att jag själv var så trött  och vi pustade ut och ställde oss för sängen. När jag kom in i sovrummet vaknade han igen.

Då satte jag min skrikande son i bilstolen, och hoppade i bilen för att köra runt. Jag körde runt halva staden och en halvtimme senare var vi hemma.

Nu var klockan 1 och jag minns jag tänkte att vaknar han nu så ger jag upp, han får skrika och jag åker nånstans långt bort. Han knarrade till några gånger när jag packade ut honom och lade honom i sängen, men han somnade faktiskt!

Han ”belönade” mig med att sova till 4. Böt blöjan och matade och så sov han till halv 8, gnällde lite över att magen funkat så dåligt, och somnade om, och där ligger han ännu.

(bild från tidigare)

Nu sitter jag och pumpar, och sen tänker jag ta en välförtjänt sovmorgon, är så tacksam över att Tony har kvällsskift och är hemma dagtid. Skulle int överleva dagen annars tror jag!

Innan jag skriver vill jag bara säga att detta inte inlägg inte är gjort för att jämföra mig med andra eller för att andra ska jämföra sig med mig. Snarare är detta en hyllning till min egen kropp och ett sätt för mig att uttrycka min fascination över hur fantastisk kvinnokroppen är på att återhämta sig.

Bilden nedan är från min och Tonys bröllopsresa, November 2014, ganska exakt ett år sedan med andra ord. Minns att jag kände mig frisk och stark, kroppen gjorde det jag ville att den skulle göra och den orkade hänga med och återhämtade sig även relativt bra efter träning. Här vägde jag väl ungefär 53kg, vilket inte är relevant, men jag skriver ju för att själv kunna gå tillbaka och läsa också.

Bilden nedan har ni mig, 20kg tyngre, några dagar innan beräknad födelse, alltså lite mer än en månad sedan. Kände mig betydligt mindre fräsch här. Jag var så otroligt trött på att vara gravid, kände inte igen mig själv varken på utsidan eller insidan. Huden och håret var ständigt fett och i obalans, det gjorde ont lite här och där, en kort promenad med Rosa existerade inte utan att jag flåsade som ett ånglok och sammandragningar gjorde sig ständigt påminda. Helt ärligt, jag tyckte aldrig riktigt om att vara gravid. Sara försvann lite desto närmare bf vi kom och desto större man blev. Kunde sitta hemma och gråta av ångest i soffan när Tony skulle iväg till jobbet de sista veckorna, för att jag kände mig så tung, trött och orkeslös och ”i vägen”. Humöret sinade och känslorna löpte amok.

_____________________________________________________

Redan på BB minns jag hur jag redan samma kväll, trots att jag var så slut att jag knappt visste vad jag hette, började känna mig som mig själv igen. Ansiktet fick tillbaka lite av sina gamla drag då vätskan i kroppen började släppa nästan omedelbart. Tony sa att jag till och med började dofta som mitt gamla, icke-gravida jag igen, och att jag bara någon dag efter återfick glimten i ögat. Bara någon timme efter förlossningen hade livmodern dragit ihop sig avsevärt, magen såg fortfarande ut som om jag var gravid i sjätte månaden, men den var alldeles tom. Minns att det kändes obehagligt, och att ligga på mage – som jag längtat så efter – var inte att tänka på eftersom det kändes som att ryggraden sjönk igenom kroppen och in i madrassen.

När vi skrevs ut från BB föll byxorna jag haft på mig dit av mig, det var ett par pyjamasbyxor jag praktiskt taget bott i de sista veckorna innan förlossningen, och jag fick på mig en tröja med dragkedja i min gamla storlek, och den satt löst!

Bilden nedan är tagen 1 vecka efter förlossningen, här ser jag ju rätt gravid ut ännu. Magmusklerna ligger i princip på sidan av magen, och i mitten av magen kunde jag känna en rätt bred, lodrät springa som jag kunde trycka in fingrarna i. Tony vägrade pröva det, han tyckte det var så obehagligt att trycka på magen. Denna springa finns inte längre. Allt har börjat hitta sin plats igen. Här minns jag att jag kände mig så fri, och jag tyckte kroppen var så otroligt häftig! Och häftigast av allt, jag tyckte till och med jag var vacker, för efter att man fött ett barn har man plötsligt en helt nyfunnen kärlek till sin egen kropp.

Denna bild är tagen ca två veckor efter förlossningen. Hade inte vägt mig en gång ännu. Det kändes så onödigt, såg ju att kroppen förändrades för varje dag som gick. Dessutom är vikten det sista du ska tänka på när du ammar, hade jag hört. ”Äter du inte tillräckligt, märks det direkt på mjölkproduktionen också.” Så jag åt, och äter massor (så fort jag får chansen, vill säga.) Här bar jag ännu byxorna jag bar under graviditeten, det är inga gravidbyxor, men de sitter lågt och är så lösa att de funkade under hela graviditeten, här hade jag dock fått sätta i ett bälte för att de inte skulle falla av. Idag går det inte ens med bälte. Här hade jag precis fått bort mina stygn, det var en så enorm lättnad minns jag, och även om kroppen var svag och jag hade ont så kände jag igen mig själv igen!

Och här har ni mig idag. För skojs skull ställde jag mig på vågen idag och den visade +5kg från min startvikt, detta 5,5 veckor efter förlossningen. Kroppen är så otroligt fantastisk! Visst är magen ännu lite som en mjuk och mysig bulldeg och huden lite slappare, och brösten är ju överdimensionerade på grund av mjölkproduktionen (antar att det ligger något kilo där och myser), och några kilo försvann ju i muskler, men kroppen ändras nästan varje dag. Armar och axlar är dock betydligt starkare än förr tack vare allt bärande och vaggande. Och jag älskar min kropp så mycket mer än innan! Den har ju burit mitt barn, och nu har den förmågan att ge honom mat. Det i sig är så otroligt att jag blir lite gråtfärdig. När det kommer till kroppen och träning så tar jag det i den takt som kroppen vill. Och när den dagen väl kommer ser jag fram emot att få se hur den förändras och blir stark igen.

LÄNGE LEVE KVINNOKROPPEN!

 

 

 

I går fyllde min kära mor år, och eftersom vi inte träffar mamma och pappa lika ofta då vi bor i olika städer så firade vi med att spendera en hel dag där. Jag hade bakat en moussetårta och vi åkte iväg tidigt från morgonen för att äta brunch.

Men först var det såklart E som skulle ha sin brunch, det gjorde mormor inget alls.

Och vilket väder sen! Är så ledsen över att de lovat plusgrader igen till slutet av veckan, och regn. Såhär kunde det ju vara ända fram till jul nu!

Lät E kolla ut genom fönstret, här är även ett smakprov på några av hans ansiktsuttryck:

Nu börjar kvällsmagknipet, så better go!

Vet att det finns många som väntar på nästa del i förlossningsberättelsen, den finns ständigt bakom örat, men anledningen till att den inte kommit upp ännu är enkel; jag har bara inte tid.

E är inne i ett utvecklingssprång nu, femveckorssprånget gissar jag. Klängig som bara den och jag skojar inte när jag säger att jag inte sovit sen halv 3 inatt och att jag åt min första måltid (nästan en hel smörgås) klockan 15:30. Killen sov inte en gång idag, förutom 45 minuter i vagnen. Jag tror jag håller på bli galen, får man säga så? Det känns som att jag jobbar dygnet runt med en klimp som inte ens vet vad världen är för något ännu.

När man sitter mitt i natten och matar, så trött att man konstant nickar till, och det man tror ska bli en snabb matning förvandlas till 3 timmars nattande, och man står och gråter med ett piggt barn med guppande, nyfiket huvud hängandes över sin överansträngda axel. Då undrar man försiktigt om detta är något man skulle gjort om man i förväg vetat att det skulle medföra ca 5 timmars sömn i dygnet (om man har tur), att toabesöken kunde ske med en liten skrikande typ på armen, att allt som heter personlig hygien kommer få en helt annan innebörd, att hunger blir lättare och lättare att förskjuta osv osv..

Troligen hade man gjort det ändå. För sist och slutligen är barn en gåva. Men det är tungt, och man behöver få prata av sig åt någon, här funkar bloggen helt bra som ventilationssystem, förutsatt att man har tid att sätta sig ner. I bloggande stund ser det nämligen ut såhär:

Finner tröst i det att jag vet att allt är övergående. Och att det bara är att härda ut och ge så mycket kärlek man bara kan. Man kan inte älska sönder ett barn.

En månad har gått sin lilla E såg dagens ljus. Och vilken månad det varit sen! Intensiv, underbar och minst sagt omtumlande. Eftersom jag bokstavligen inte hunnit skriva så mycket om honom tänkte jag att jag i punktform skulle göra en liten uppdatering om honom, så länge han nu sover sött. Tony är första dagen i jobb idag och E ”firar” det med sovmorgon, tack och lov. Men han borde vakna så småningom.

– E skulle från början heta T. Men när han kom ut var E en självklarhet. Namnet avslöjas efter dopet den 29.11.
– Han är en väldigt lugn liten typ, förutom när magknipet sätter in på kvällarna, vi gissar att han har en släng av kolik, tyvärr, men det har förbättrats avsevärt sen vi började med Cuplatondroppar, bytte D-vitamindroppar och bytte ut glasflaskorna mot anti-kolik flaskor i plast. När han är hungrig så finns det dock inget tålamod alls i hans lilla kropp, precis som hans far med andra ord.
– Eftersom T knappt hade något hår när han föddes, och jag i min tur hade massor av svart hår, så hade E precis som jag gissat mörkblont hår när han kom. Detta har ljusnat lite och hans hår är lätt vågigt precis som Tonys.
– Hans första riktiga leende kom för ungefär en vecka sedan, före det hade han länge tagit stadigt tag med blicken redan, men nu ler han allt som oftast när han ser en också.
– Han är väldigt tidigt motorisk och stadig på nacken, och äääälskar att utforska världen över mammas och pappas axel, vilket också är hans favoritsätt att bli buren på eftersom det trycker skönt mot magen.
– E tycker det är roligare att vara vaken än att sova, så vi kämpar en del med att få honom att hållas i sängen en stund. Han har väldigt korta sovpass, ibland bara en halvtimme, på nätterna blir det ca 2 timmar, vilket  inte heller är något vidare. Det längsta sovpass han haft hittills var inatt – 4,5 timmar!
– E gillar vagnen och bilen och att ligga i allt som är trångt och som skakar eller rör sig. Han vaknar dock väldigt snabbt efter att vagnen stannat så vi har ännu inte haft någon nytta av att ha honom att sova ute.
– Han växer så det knakar, när han var strax under 3 veckor hade han gått upp över 500 gram sen födelsevikten, barnmorskan konstaterade snabbt att något nytt besök inte behövdes förrän i samband med min eftergranskning vid 6 veckors ålder.
– Får hicka då och då och tycker det är väldigt irriterande.
– Liknar mest mig från näsan uppåt och har Tonys mun och haka. Detta ändras dock från dag till dag! 🙂

Liten, men så oerhört älskad redan.

Har fått några kommentarer och undringar angående varför jag inte ammar, samt en hel del välmenande råd och tips på vad jag kan göra åt saken.

Något av det värsta som finns för de som verkligen vill amma är att få frågor som ”ammar du?” eller ”varför ammar du inte, har du försökt…(en lång lista på saker man redan försökt hundra gånger)?” eller ”du vet väl att modersmjölk är så viktig för barnet?” eller ”oj, det är så praktiskt att amma, du ska inte ge upp ännu!”. Det råder amningshysteri därute just nu.

Ända sedan BB-tiden har amningen varit krånglig. E har tagit bra grepp från första början, men allt eftersom tiden gått har han blivit mer flamsig och hektisk vid bröstet. Som om han inte haft tålamod och istället har han börjat hacka som en fågelunge och guppa och svepa med huvudet och munnen fram och tillbaka i stället för att ta tag och börja äta. Det har hållit på så till den grad att jag blivit så frustrerad och irriterad att jag med milt våld försökt hålla fast huvudet på honom i hopp om att han ska suga tag. Vilket har resulterat i ännu mer frenetiskt svepande med munnen över bröstet, en ännu mer irriterad mamma och en bebis som sist och slutligen börjat gråta för att han inte är nöjd, vilket slutat i att vi båda gråtit och Tony fått komma och lyfta bort honom från mig.

Jag har försökt ta reda på vad detta problem kunnat bero på, och det närmsta jag kommit är det att min mjölkproduktion varit så stor, att när han väl börjat äta så kommer allt så snabbt att han inte riktigt hinner med. Han har börjat hosta och storkna i samband med amningen och på kvällarna har han haft betydligt mer magknip än om vi matat ur anti-kolik flaskor.

För er som nu sitter och leker detektiver så kommer här en lista på det jag prövat:
– Amningshjälpen på nätet, har läst alla tips och artiklar som finns där.
– Har prövat amma efter att jag pumpat ut den värsta spänningen i bröstet.
– Har prövat tömma nästan hela bröstet med pump innan jag låtit honom amma.
– Har först flaskmata för att stilla den värsta hungern och för att lugna ner honom lite, han är nämligen en som går från 0 till 100 om han inte får mat direkt han blir hungrig.
– Har legat hud mot hud med honom i timmar och gjort allt för att ha en avslappnad stund med honom, och inte göra amningen till något tvång.
– Har försökt amma utan att känna någon stress och utan att ha några förhoppningar på att det ska lyckas – med flaskan till hands ifall han blir för gnällig.
– Såklart prövat en del olika amningsställningar…
– … och amningsgummi.

Det kan gå en stund, men sen släpper han och börjar gå bärsärk vid bröstet igen.

Från första början hade jag bestämt mig för att amma, varför inte liksom?
Praktisk förpackning, du behöver inte krångla med flaskor när du ska någon stans, massor med good stuff i bröstmjölken som skyddar mot en mängd sjukdomar och infektioner och ger ett superbra immunförsvar. Rena rama dunderdrycken med andra ord! Så förstå min stora sorg när amningen inte alls blev den dans på rosor jag hade hoppats på. 

Det tar ont i en, när ens barn inte vill ta bröstet. Man känner sig avvisad och oönskad och totalt värdelös. Jag vet att det inte är så det är och jag har jobbat bort det mesta av dessa känslor, men ibland kommer dom över en, och det sista man vill är att höra saker som det jag skrev i början.

Så nu pumpar jag, för brinnande livet, för jag vill att han ska få bröstmjölk, när det ändå finns så mycket, det är bra för honom, håller hans mage i balans på ett sätt som ersättning inte gör (nu pratar jag bara utifrån egen erfarenhet), även om det finns mycket bra ersättningar på marknaden också, och så är det ju som sagt rena rama dunderdrycken.

Nöjd liten E efter mysstund med flaskmatning.

Samma dag jag fick höra om Galan gick jag in på Hotels.com och bokade hotell åt mig, T och E som då fortfarande var i magen. De senaste veckorna gick det dock sakta upp för mig att det nog inte skulle bli någon gala för min del.

Idag när jag skulle avboka hotellet drog jag upp Galan en sista gång med T. Han hade inte någon större lust att åka till Vasa och sitta på hotell under tiden jag är på egna upptåg, men han föreslog snabbt att jag skulle åka själv.

Vi funderade ett tag hur det skulle gå ihop och konstaterade till slut att vi nog får det att funka. Så nu är jag i full färd med att boka biljett. Jag har många vänner som ska på galan, men de allra flesta har redan köpt sin biljett, och därav också fått sina sittplatser. Nu kommer alltså min fråga:
Känner jag någon eftersläntrare som är på väg på Galan men ännu inte köpt sin biljett, som vill köpa samtidigt som mig så vi sitter tillsammans?

Hojta till vettja!

I fredags åkte vi för första gången till Jako stad för att hälsapå mormor, morfar och morbror (moster är på vift i USA). Vi sov natten i gästhuset vilket gick riktigt bra och på dagen åkte jag och mamma till stan i två timmar för att hitta dopkläder. Första gången på stan med mamma på myyycket länge , och jag blev påmind om varför. Vi har inget vidare shoppinginflytande på varandra. Jag kom hem med en kjol i fuskmocca som jag kommer bära på dopet. Och så hittade vi ju såklart massor åt E. Typiskt. Ni kan ju riktigt tänka er hur mor och dotter står och kvider och ojjar sig vid barnavdelningarna på Kappahl och Lindex. 😀

E fick ligga i mobbos famn för första gången. De hade så mysigt. Kärlek vid första ögonkastet, djur och bebisar trivs bra runt min bror.

Och så lite nackträning på det, nu börjar de komma, de där små utvecklingsstegen; leenden, ögonkontakten, vakenheten… Man börjar få kontakt med honom, vilket för mig har varit en viktig milstolpe, hittills har jag haft svårt att knyta an till den lilla klimpen vi fick med oss hem från BB.

God morgon! Sitter och har egentid i form av bröstpumpning i badrummet. Min handpump gick sönder i måndags så nu har jag investerat i en elektronisk. Blir ju en hel del pumpande här hos oss och visst skulle det ju vara lättare med ersättning, men trots att jag redan ”berövats” möjligheten att amma, vilket skär i hjärtat lite ännu, så ska han banne mig inte bli berövad på bröstmjölken för det!

Visst är det mycket tyngre såhär, särskilt nattetid eftersom jag inte kan gå och lägga mig direkt efter att han somnat om då det ska pumpas ut ny mat. Och med elektriska pumpen känner man sig ännu mer som ett boskap. Men med vilja går allt.

Liten häromdagen i en av sina nya filtar som skickades ända från Colorado, där min morbror och hans familj bor. Bortskämd typ det här, flera gånger i veckan har han överösts med gåvor. Men det är så fint att veta att andra också tänker på ens barn.

Något jag kan sakna med att vara gravid är att få sova en hel natt. I och för sig har T kompenserat med att ge mig sovmorgon i stället, vilket är den lite lyxigare delen med flaskmatning. Men att sova på natten, i ett streck… åååh…

Ni minns kanske tävlingen jag satte igång innan liten kikade ut. Det var två personer som gissat på 15.10, men en var 3 timmar närmare! Så STORT grattis till …

familjenknas

!!!!

😊😊😊

Skicka ett mejl till sarajohannarasmus@gmail.com
med din adress, samt vilken nyans av de tre jag lottade ut som du vill ha! Så får du ett litet paket om några dagar!