Såhär i vecka 18 (17+2) har man kommit till insikt med en del saker:

– Frågor som ”ser jag tjock ut i den här” existerar även som gravid, det är nämligen stor skillnad på kläder man tidigare burit, vissa smickrar bulan, vissa gör att bulan ”försvinner”, men gör i stället att man ser ut som om man levt på munkar de senaste månaderna.

– Man blir nog aldrig riktigt van med att något ”tar emot” när man böjer sig för att knyta skorna, kramas med mannen osv.

– Försök dig inte på att gå omkring och dra in magen – det blir inte snyggt alls, även om det funkade förr. 

– Man kan i princip bo i ett mamaband – alla borde ha ett mamaband, gravid eller ej! 

– De noppiga kläderna du i din nygravida iver fyndade på loppis, och praktiskt taget räknade dagar tills du skulle få fylla ut är plötsligt det sista du skulle sätta på dig – mammakläder eller ej, de var fula då, de är fula nu – du var bara lite hormonhög då. 

– Du vädjar till kroppen att hemoglobinet ska höjas – det sista du vill ha är dedär järntabletterna som enligt alla gör magen till en sten.

– Gravidkudden flyttas från oanvänd på golvet, till något som kompletterar sängen, och nattsömnen.  

Bilderna nedan, v.7-v.18. Jag saknar nästan min gamla kropp redan, den var mysig, och den gjorde det jag bad den om. Dagens kropp är också mycket mysig, men kommer i ett set av irriterande klianden på mage och bröst, rörelser(både härliga och mindre härliga sådana) från magen och framförallt, låååångsammare rörelser. 

Men nog är det ju härligt att vara gravid ändå! 
    

Jahapp, denna bula sportar jag på dagens Blossominhopp. Babyn är verkligen i sitt esse just nu och växer med racerbilsfart! Hjälp, kan jag tycka ibland, vart ska allt riktigt ta vägen? I morgon inleds vecka 18, jag är alltså inte ens halvvägs men har redan en riktig kalaskula kan jag tycka. Mysigt värre är det ju, men kan ändå inte låta bli att fundera över hur sommaren kommer bli om jag ska kånka omkring på en megamelon samt jobbväskor när jag är på klass och bland törstiga golfare när jag är på golfbanan. 

Nåja, finns inte så mycket man kan göra åt saken, a baby’s gotta eat helt enkelt, så det blir vad det blir. Det är nästan så jag redan längtar tills höstens svalare klimat och mysveckorna innan vi blir fyra (Rosa inräknat såklart). 
  

Har inte haft höga förhoppningar på det här med att känna rörelser från den lilla inkräktaren så tidigt som i vecka 17, eftersom barnmorskan på vår senaste ultra den första april sa att det kunde ta lite längre då min moderkaka sitter på främre väggen av livmodern. I söndags hade jag precis kommit in efter en promenad med Rosa, slängde upp fötterna på soffkanten och skrev söndagens blogginlägg – DÅ kände jag det!

Det var som om någon skulle petat på en inifrån med ett finger, och strax efter att jag hunnit hämta mig från förvåningen så hände det igen. Låg och skrattade högt av förtjusning och T tyckte ju att han också ville känna efter, men han kände inget, klart att de känns tydligt för mig då det är min mage, men resten av omvärlden får vänta några veckor ännu.

Efter söndagen har jag fått konstatera att det nog bor en liten vilding där inne, som dessutom tycker att bästa tiden att ”peta” är när jag vilar. Blir intressant att se hur mycket sömn jag får sen när sparkarna blir starkare i takt med att bebis växer. Huh! Men det är ju helt otroligt egentligen, hur nära men ändå så långt borta vi är från varandra, jag och den lilla. Papporna får verkligen vara avundsjuka på oss kvinnor – vi är ju riktiga livsfabriker!

En vanlig fråga har jag fått lära mig, är frågan om vi ska ta reda på könet eller inte.
Själv har jag lekt med tanken på att vänta på den stora överraskningen till själva förlossningen, men då igen är jag känd för att öppna paket en dag före julafton, så jag tror inte jag skulle klara det – dessutom har jag en man som är minst lika nyfiken som mig som bröt ut i vilda protester när jag lyfte fram förslaget om att vänta. Så svaret är Ja, vi kommer ta reda på könet.

Utöver min nyfikenhet har ju könet ingen som helst skillnad, något av det första vi gjorde när vi fick veta att vi väntade barn var att måla det tilltänkta gästrummet, som plötsligt uppgraderades till babyrum.
Jag var inget stort fan av rosa när jag var liten, och mitt första rum var, just det, rosa. Så när man tänker sådär i efterhand var jag kanske lite självisk när vi valde färgen till babyrummet. Det blev grönt, min favoritfärg sen jag var riktigt, riktigt liten. Men en liten en kan ju inte veta vilken färg han eller hon vill ha i sitt rum, så det är väl lika bra att välja något man själv tycker om.

Sen när det gäller oddsen så undrar jag hur stor roll generna har i det hela, Tonys familj och släkt är extremt mansdominerad. På min sida lutar det kanske lite mer mot tjejdominans, men det är nog rätt så jämnt skulle jag säga. Skulle vara intressant med någon statistik på det hela.

När det kommer till gissningar har vi redan en lista på över 20 personer som gissat på antingen tjej eller kille (janå, vad annat liksom?), och det är otroligt jämnt där också. Själv gissar jag på en kille, men magkänslan säger tjej, och Tony tror hårt på en kille. Han har redan haft en dröm om två pojkar och en liten lillasyster som sen lindar alla runt lillfingret, så vi får se…

Vad anser ni andra om att ta reda på könet innan födseln?
Och ni som är gravida, är det något ni själva tänker göra?

---

KEEP CALM
IT’S A
BABY BOY
OR A
BABY GIRL

---

I onsdags gick jag så plötsligt in i vecka 17. Hjälp! Vart flyger tiden?!
Magen har ploppat ut ordentligt de senaste två veckorna och jag börjar fundera om min viktuppgång är normal då jag ser på magar i vecka 30 som liknar min egen. Men så påminns jag om att varje graviditet är unik, jag äter hälsosamt, dricker kanske lite mycket juice, men har skurit ner ordentligt på sötsakerna och numera är det egentligen bara en sur eller salt karamell som slinker ner nu som då..

Mina cravings denna och förra vecka:
– Vattenmelon
– Körsbärstomater
– Apelsinjuice
– Isglass
– Tunn Snellmans medwurst (och jag som egentligen inte äter grisprodukter)
– Salmiak, ibland
– Pasta med mycket parmesan eller ost på!!!!!
– Mjölk, ibland

Tankar:
– Längtar efter att få känna första rörelserna.
– Längtar efter att få flytta och börja boa sig.
– Nyfiken på vad som riktigt finns därinne.. om 28 dagar får vi veta.
– Kommer naveln ploppa?
– Hur vänja sig vid att sova på sidan då jag i princip ALDRIG sover på sidan!!!???

Idag väntar datenight med min fina man. Jag och några andra konsulter, däribland finaste Linnéavännen åker iväg på skolning till Stockholm tidigt i morgon bitti, och eftersom vi knappt haft någon tid för varandra mitt i all bygg-, jobb- och parent-to-be-stress så känns en date mer än nödvändig! Klockan 18 har T planerat vår kväll, har själv ingen aning om vart vi ska men jag skulle inte kunna bry mig mindre, trots att jag har svårt med överraskningar – jag har LÄNGTAT efter en kväll på två!

Kan verkligen rekommendera åt alla, både nya som ”gamla” par. Unna varandra en datenight minst en gång i månaden. Det behöver inte vara något speciellt så länge det bara är NI TVÅ. Det lönar sig, tro mig! 🙂

Bilderna kommer från förra sommaren och hösten. Vilken lycklig tjej jag är, som får ha en så fin man!

Hej på er!

Kom hem från bygget för någon timme sedan och har inte sluppit upp ur soffan sen dess. Den stora ”stormen” vi hade i början av februari (minns det för det var strax innan jag fick veta att jag var gravid, och samtidigt som jag hade maginfluensa) hade blåst ner en massa ris och skräp från bl.a. pilträdet som står på vår gård. Det fanns en hel del att göra! Det värsta med mig är bara det att när jag väl börjar med något kan jag inte bara göra det till 70% utan det måste göras åtminstone 105%. Så jag räfsade som om jag fick betalt och fick hejda mig när jag började känna en svag värk i nedre delen av buken. Huvudvärken var inte sen att hänga på den heller, så jag blev hemskickad med buller och bång, och väl hemma hos svärisarna somnade jag på två sekunder efter att jag lagt mig på soffan.
Det är påfrestande att vara gravid, mentalt mer än något, man är van med att kroppen orkar springa, hoppa, skutta, busa, klättra, träna, ja ni vet, allt det där. Men plötsligt gör några enstaka löpsteg eller en uppförsbacke, eller i mitt fall – 2 timmars krattande en andfådd som sjutton. Jag är otroligt ovan i min ”nya” kropp ännu. Jag tycker inte om att känna mig orkeslös. Vissa dagar orkar jag inte göra mycket mer än bara ligga, kolla serier – ibland inte ens det och då stirrar jag in i en vägg i stället. Jag tror vi alla skulle må bra av att få dela med oss av hur vi känner, inte bara allt underbart (för tro mig, bara tanken på något som växer i din mage är rätt underbar) kretsande graviditeten utan även ”the downsides”, ni får hemskt gärna skriva era tankar i kommentarsfältet om ni känner för det!
Magmyset har börjat. I morgon går jag in i vecka 16, och det känns verkligen som att bulan växer så den knakar, bokstavligen, för ibland är växtvärken riktigt påtaglig!

Satt igår och bläddrade igenom de sjuttielvatusen bilder som tagits från vårt bröllop, första gången sen månaderna efter den stora dagen. Vilken skatt man har i att ha bilder alltså. Minnen tar en långt, men under en så mäktig dag är det lätt att minnena blir lite suddiga i kanterna på grund av euforin man är så starkt påverkad av. Det var nog absolut den bästa dagen i mitt liv, hittills. Jag tror jag börjar med bilder, sen får man gärna ställa frågor om man vill, så kan jag berätta mer utifrån det, om man är intresserad av att veta mer. Det är så svårt att veta var man ska börja. Och det finns bilder från så många olika skeden; förberedelsen, photoshooten, kyrkan, efter kyrkan, ankomst till festplatsen, efter festen, dekorationer, gäster… ojoj. Här kommer ett bildregn med en salig blandning som inte har någon bestämd ordning heller. Håll till godo!