Sara Rasmus

När blev du mamma?
Den 15.10.2015. Hade fyllt 25 tre månader tidigare.

Hur många barn har du?
Hittills har jag Elmer.

Var graviditeterna planerade?
Ja! Och efterlängtad!

När berättade du om graviditeterna?
Åt våra närmaste kunde vi inte hålla oss särskilt länge. Tog testet när vi bodde hos svärföräldrarna under renoveringen av vårt hus, så svärmor fick veta först då jag inte kunde dölja min glädje när jag kom ut ur badrummet. Sen ringde jag min moster, min mamma och pappa och så fick Tony veta när han kom hem från bygget.

Hur många barn vill du ha?
Tidigare tänkte vi oss 4, nu har vi gått ner till 2. Högst troligen stannar vi väl på 3 barn. 🙂

Tätt ihop eller långt isär?
Tätt! Så fort jag känner att kroppen orkar och är starkare skulle jag kunna tänka mig ett till barn. Det får gärna vara under 2 års skillnad mellan barn 1 och 2..

Har du oroat dig mycket under graviditeterna?
Inte något särskilt, nej. Han låg på tvären rätt länge och såklart han man oroa sig för att förlossningen skulle komma igång och det skulle bli komplikationer med tanke på läget han låg i. Annars oroade jag mig egentligen bara för att han skulle vara allergisk mot Rosa, eller att Rosa inte skulle acceptera honom. Men utöver det, inget avsevärt.

Hur var graviditeterna?
Tyckte inte alls om att vara gravid, och det är kanske det jag ser minst fram emot sen när vi funderar på nästa barn. Kände mig tung, olustig och som en fånge i min egen kropp så gott som hela tiden efter ca vecka 25. Gick upp över 20kg allt som allt och hamnade på sjukledigt en månad innan mammaeledigheten började på grund av att Elmer låg och spände ut sig i tvärläge.

Gillade du att vara gravid?
Svaret har ni ju ovan. 😉

Visste du vilket kön det skulle bli?
Jo, det var rätt så tydligt även för oss ovana ögon att se vem som gömde sig därinne. Men skulle vi inte sett det själva hade vi nog tagit reda på hursomhelst. Nästa barn skulle jag vilja hålla en överraskning, men Tony tror inte att det går.

Apropå förlossningar. Hur har de varit?
Rätt lång och utmattande, enligt mig traumatiserande, enligt pappren normal.
Läs om den här och här.

Hur var första bebistiden?
Har ju skrivit rätt mycket om det. Men rent ut sagt skittung! Elmer hade kolik och sov knappt något alls de första två månaderna. Amningen funkade aldrig och dagarna var fyllda med att mata, pumpa, vagga och byta blöja. Alla ens egna behovs sköts åt sidan och man gick omkring som en zombie med skuldkänslor dagarna i ända.

Hade ni bestämt namnen sedan innan?
Elmer skulle egentligen heta Tim, och före det var bland annat Wilton, Milner och Adam på listan. Men han blev en Elmer – efter att svärfar under hela tiden jag var gravid kallat typen i magen för Elmeri gick det inte att få bort. Tim Elmer Johannes.

Ett råd till blivande mödrar?
Förvänta dig inte en rosa babybubbla och en dans på rosor de första månaderna, högst troligen blir du besviken och frustrerad. Det realistiska är sömnskuld utan dess like, någon typ av magknip, eventuellt lite krångel med amningen och känslan av att inte räcka till. Eller så får du en bebis som äter, sover och skiter som Skalman, och som inte gråter förutom vid absoluta nödfall. Då får du bara skratta dig lycklig över att du hör till extremfallen och vara tacksam över det, tro mig, vi morsor som haft ovanstående problem kommer bara vara glada för din skull!
Våga be om hjälp och konstatera att du närmar dig bristningsgränsen (be alltså inte om hjälp när du nått den utan lite före, helst), och ta emot kloka råd när du får dem (folk vill så gärna hjälpa och komma med sina tips) men förstå att du får stänga öronen när du anser att du vet vad som är bäst för ditt barn, för det vet du, alla gånger.

Nu behöver jag hjälp av er som använder Wordpress, skulle vilja ha följande saker till höger om min blogg, men LYCKAS inte för något få det att funka!:

– Länk till Bloggtoppen.fi och Finlandssvenska bloggare (japp, har fått länkar av båda sidorna redan.)
– En bild med kort information om bloggen under.
– En bild som länkar till min Facebooksida
– Gärna synligt instagramflöde också..
– … och att ”populära inlägg”-kategorin skulle funka som den ska!

Anyone? Blir tokig!

Läste Nadias senaste inlägg, och precis som inläggets syfte var så sved det ordentligt, särskilt delen där 12 flyktingbarn drunknat. Jag måste vara helt ärlig, skulle detta vara en tid innan Elmer, så skulle det varit mycket lättare att bläddra förbi en sådan nyhet än vad det var nu. Här sitter vi i våra varma hem, kylen innehåller oftast lite mer mat än vi hinner äta upp, allt som oftast glömmer vi kolla den överfulla frysen, vår säng är 160cm bred och Elmer har ett alldeles eget rum som väntar på att tas i bruk – till och med Rosa, vår hund har 2 sängar och en säck full med relativt dyr hundmat eftersom vi vill ge henne det bästa. Dagarna går förbi utan att vi något desto mer ger flyktingkrisen en endaste tanke. Här i Finland är flyktingförläggningarna överfulla, men det är inget emot det som händer längre söderut, där folk mister livet varje dag, varje timme.

Här ligger vår egen lilla skatt och sover som en prins, ovetandes om det hemska som sker, alldeles utanför dörren, för det är ju precis så det är, så länge ingen gör något och så länge vi frenetiskt blundar så är det precis där all denna hemskhet kommer förbli, precis utanför dörren!

I mitt huvud surrar nu ”hur kan man hjälpa, vad kan man göra?”. Jag och Tony har några gånger bollat med tanken på att ta in en flyktingfamilj under vårt tak, resonemanget var att varför ska vi ha ett så stort hem när de inte har något alls. Men här är jag ärlig igen – jag tror inte det någon gång kommer hända, för vi är som de flesta nordbor, rätt reserverade av oss, och trots att man tänker tanken, så är det svårt att komma till skott. Men vill ni göra något så hade Nadja också ett bra svar på det, här nedan delar jag hennes text:

”Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt!”

Efter gospelövningen idag gick en av medköristerna förbi mig på vägen ut och tackade samtidigt för en välskriven blogg. Du anar nog inte hur glad jag blev över dina ord, och nu efter det mötet blir jag såklart sugen på att veta vem resten av ni 200+ människor som kikar in här dagligen är!

Vill verkligen anstränga mig för att det ska finnas något att läsa här varje dag, men lyckas inte alla gånger. Det är väl så det är med en liten, han kommer alltid, alltid, alltid först, såklart. Men jag hoppas ni kikar in ändå, lämnar ett fotspår i kommentarsfälten så jag har något att läsa eller svara på när jag loggar in.

Så nu får ni gärna berätta för mig här:
Vem är ni?
och
Vad skulle ni vilja läsa om?

Idag blev en riktig slappardag, ingen av oss ät riktigt i skick och det snoras och snörvlas i kapp här hemma. Huvudet har bultat sen inatt, så jag får återkomma när jag har något vettigare att skriva om. Tack för all fin respons för mitt långa inlägg igår. Värmde verkligen hjärtat att så många gillade och kommenterade på Facebook. Känns som att man skriver för någon och inte bara för sig själv, ni gör verkligen att jag vill skriva ännu mer och ännu bättre, och idag kom en vän till mig med en snilleblixt, mer kan jag inte säga.  Godnatt på er! Vi hoppas på en frisk söndag!

Idag vet ni, idag har jag stigit upp tidigare för att få chansen att planera min dag. Elmer sover sin första tupplur för dagen och jag har beslagtagit soffan och har precis gjort en noggrann utredning för vad som måste bli gjort idag.

Nu sitter jag och funderar på att slänga hela den listan.

Det är nämligen så, att jag ska få min första Sara-kväll sen Elmer kom. Jag ska få vara ensam hemma! Min första tanke var direkt att OJ VAD HÄR SKA STÄDAS, SKURAS OCH TORKAS! Och min andra tanke var just den där listan där bland annat bokföring och bokslut, posten, sortera babykläder och städa kontoret samsades på min agenda. Men så slog det mig, att det är min lediga stund. Det betyder ju inte att jag ska städa så fingrarna blöder. Nej, i stället tänker jag bada i jacuzzin, sätta ansiktsmask och spela in en cover. Är så inspirerad! Elmer har varit extra klängig denna vecka, så det är nog inte en dag för sent  jag får denna möjlighet. Nu slopar jag min ”måste-lista” och skriver en till ”njutnings-lista” i stället! Hej hopp!
Och så en gammal bild på en hårfärg jag saknar…

Konstaterade igår når jag nattade Elmer att det faktiskt ligger en hel del sanning bakom uttrycket Supermom. Den här mammigheten vi har tas ofta lätt lite för given,  och vid närmaste eftertanke förstår man ju det, för vi skulle inte kunna vara på något annat sätt i våra mammaroller än just de vi är, eller har blivit.

För när mammaförvandlingen sker, om det så är genom adoption eller efter förlossningen, när du för första gången håller ditt barn i dina armar, eller som för mig, någon månad efter att Elmer kommit till världen, då får du plötsligt några helt nya superkrafter att sätta på ditt CV. Mitt CV skulle troligen se ut lite så här:

”Befattning: Supermamma
Utbildning: Självlärd

Egenskaper:
– Superhörsel – hör barnskrik genom duschar, dammsugarbuller, biltrafik, människosorl, tv-ljud m.m. OBS! Ibland ej helt tillförlitligt då jag tenderar höra i syne.
– Förmåga att se (och höra) in i framtiden, också kallad superinstinkt – Vet när babyn vaknar, är hungrig osv innan gråten ens börjat.
– Supertröstare – har en magisk famn som lugnar på några sekunder. (funkar oftast)
– Förmåga att helt stänga ute egna behov som hunger, trötthet, toalettbesök…
– Klarar oftast av att hålla fokus även under nattskift (se punkt ovan) och kan jobba även under extrema sömnförhållanden.
– Napphållare – trollar alltid fram en napp, var man än befinner sig.
– Förmågan att bortprioritera sig själv gång på gång utan att ta större skada.

Bonus: Även expert på att diska, laga mat, vika kläder, tvätta tvätt, sminka sig, klä på sig m.m. med endast en hand.

Erfarenheter:
Elmer 3,5 månader.”

Sen kommer ju en hel del seriösa svagheter med mammajobbet också. Under riktigt dåliga dagar har jag lätt att ta till gråten när det blir för jobbigt, när E gråtit otröstligt någon timme av känd eller mindre känd orsak, då blir jag en grå skugga av dendär Supermamman som sakta, sakta tynar bort mot Värdelöshetens Land, dit bara riktigt dåliga mammor är välkomna. Lite som med Peter Pans Landet Ingenstans försöker jag intala mig själv att Värdelöshetens Land inte existerar, men i mitt huvud är det verkligare än något annat och många gånger har jag fått besök av dess väktare; Herr Skuldkänsla och Fru Nederlag.

Allt oftare klarar jag ändå av att skjuta dom ifrån mig när de knackar på, jag tillåter mig inte ens att öppna dörren på glänt för att be dem gå, för det händer så lätt att dom drar iväg med mig. Istället går jag till garderoben i mitt huvud och plockar fram min superdräkt.

För det är ju lite så ändå, som mamma är du både den starkaste och svagaste människan som finns, när barnet är ledset får du dra fram Superstyrkan inom dig för att kunna trösta och vara ett starkt och tryggt stöd, du skjuter bort allt annat för stunden bara för att finnas till. Samtidigt är du så skör, så skör. Oron gör sig påmind om nätterna när han sover intill dig, ditt hjärta bränner till av kärlek när han skrattar till i sömnen, men i nattens tystnad kan hjärnspöken som andningsstopp och PSD ta över hela ditt sinne, göra dig näst intill galen och ge dig tårar som bränner i ögonvrån. Men så är det ju, att det är en styrka i sig att våga vara svag.

Det är något otroligt, obegripbart och ENORMT att få vara mamma. Och i det hela finns det så många nyanser. Jag trodde aldrig, aldrig, aldrig i min vildaste fantasi att det skulle vara så här, att få vara hela världen för ett barn, och samtidigt få hela sin värld omkullkastad och beslagtagen av en liten en som i början inte ens medvetet kan kommunicera med dig. Du kommer aldrig ur det med vettet i behåll, men allt är så värt det, för ger du efter för det, så sker det små mirakel varje dag.

Hade tänkt skriva ett långt inlägg om mina bröståsikter osv. Men konstaterade sedan att jag helt enkelt inte orkar blanda mig, precis som Julia har jag också oftast åsikter om det mesta. Men den här gången låter jag min åsikt förbli osagd, det finns så många kloka, och mindre kloka typer där ute redan som sagt sitt.

Istället tänker jag fokusera på annat, har egentligen massor att skriva om, men samtidigt torkar idéerna till inlägg innan jag får dem nerskrivna. Det är väl fas antar jag. Vi kan skylla på vädret.

Har haft så mycket annat i huvudet den senaste veckan också. Ingenting jag njuter av för jag drömmer mardrömmar varje natt, livliga, detaljrika och obehagliga sådana, glömmer bort saker stup i kvarten – glömmer vad jag nyss gjort eller vad jag höll på att göra, på nätterna är jag glad att jag stoppar färdiga flaskor med mat i kylen åt Elmer, för jag håller inte koll på hur länge sedan det är han ätit utan jag vaknar för minsta lilla och har många gånger värmt mat för att komma tillbaka till en lugnt sovande liten kille. Och dagligen går jag omkring med en känsla av att något hemskt kommer att hända. Stressar onödigt mycket över PSD (plötslig spädbarnsdöd) och kollar ständigt till E då han sover i rädsla över att han ska kväva sig med kramdjuret eller täcket.
Fram till nyligen har jag varit kolugn som mamma, aldrig stressat upp mig över något eller direkt tänkt det värsta utan hittat logiska förklaringar och lösningar på det mesta… Men så svängde det med en gång och ungefär samtidigt fick jag välkomna symptomen ovan. Någon som känner igen sig? Är jag helt enkelt en normal mamma?