Sara Rasmus

Ni som följt bloggen har nog säkert inte missat att vi har en hund, och vissa kanske till och med tycker att det blir lite väl mycket bilder på henne ibland.
Personligen tycker jag att hon tar upp för stor del av vardagen för att inte synas i bloggen, så tyvärr får ni dras med dessa bilder.

Jag har alltid varit djurtokig. Mamma har många gånger sagt att skulle ingen stoppat mig hade jag nog haft mitt eget zoo hemma som liten, fullt av bortsprungna, övergivna eller upphittade djur som enligt mig behövde kärlek och tak över huvudet. Måste säga att det nog är samma sak ännu idag, jag har aldrig varit någon realist när det kommer till djur, två av de tre katter vi har hemma hos mamma och pappa just nu har jag släpat hem, och fler har dom varit. Nu har jag däremot en man som stoppar mig, men jag kan ibland fundera hur han lyckats hålla mig från att skaffa iallafall EN lekkamrat till Rosa så pass länge.

Nu var det ju redan på gång det här med att skaffa en till hund, tanken var ju att avla på Rosa, men på grund av chockerande sneda höfter blev det inget tal om avel utan i stället sterilisering på hårbollen. Men en vacker dag kommer det nog en till shiba till detta hem. Speciellare ras får man leta efter…

En sak jag gått och varit lite nojig över sen jag blev gravid är faktiskt något så sjukt (enligt många) som det att kommer jag kunna älska babyn lika mycket som jag älskar Rosa? Vissa kanske läser detta nu, rynkar på näsan och tänker ”men det är ju bara en hund, har hon fel i huvu?”, men faktum är att jag aldrig varit en ”barnmänniska”, jag har alltid tyckt mer om djur än om barn, jag skulle kunna kasta mig framför en bil för Rosa, hon har alltid varit som mitt barn, och det finns egentligen ingenting jag inte skulle göra för henne.

Känner någon igen sig eller har jag problem?

Med tiden har jag ju insett att jag kommer älska det här barnet precis lika mycket som jag älskar Rosa, men detta är nu en tanke jag kände att jag måste dela med mig av. Kanske är det fler djurgalningar därute som kände samma sak innan de fick sitt första barn? Hur var det för er?

Passar på att slänga in följdfrågor som:
– Hur gjorde ni när ni introducerade babyn för hunden?
– Hur reagerade hunden?
– Hur hittar man balansen mellan baby/hund?

Godmorgon på er!
Sitter här och väntar kaffebesök och har nyss fått inpräntat i skallen att idag är det 39+0. Vecka 40 är här. Som vi längtat! När jag tänker på det så har tiden från februari och hit gått både supersnabbt och megalångsamt. Man är ju gravid största delen av ett år, det är en ganska lång tid. Hela mitt 2015 kommer jag minnas som året då jag var gravid, inte så mycket annat egentligen, ja där före hade jag en släng av mitt livs första magsjuka, men det är väl typ det. När lillen väl är ute så har vi (med tur) lite på två månader kvar till jul, jag älskar julen! Har redan bestämt var vi ska placera granen, nynnar på julsånger stup i kvarten och har börjat planera julpyssel och julgåvor. Denna jul skulle jag i så stora drag som möjligt vilja göra alla julklappar själv. Vi människor behöver omtanke, inte saker. Vill man prompt ge saker kan man gå igenom sitt eget förråd av saker och dela med sig till de som saker inte har, t.ex. flyktingarna som nyss anlänt, eller familjer som har det sämre ställt. Förra året gjorde min mor en sånhär grej, men mer om det i ett annat inlägg!

Här nedan ser har ni en färsk och sömnig bild av mig och magen. Bland de sista magbilderna får man ju hoppas. Skulle vilja be Tony ta några finare bilder av magen när den ännu finns kvar.

Man kan i princip säga att jag gått upp exakt 20kg under denna graviditet. Min kropp behövde tydligen det. Har motionerat i den mån min kropp orkat, ätit rätt och regelbundet största delen av tiden och såklart har det slunkit ner en och annan sötsak, lite mer nu i slutet då aptiten varit låg men jag varit tvungen att knapra på något för att hålla energin uppe, främst då choklad. Men så levde jag ju innan också, kroppen tar det den behöver helt enkelt. Är mest taggad över att se vad jag kan göra med den efteråt, men jag hetsar inte med något.
Stretchmärken slapp jag denna graviditet, har fått två små tigerränder på ena bröstet, är stolt över dom, som två små minnesmärken efter nio månader av bärandet på ett litet liv. Naveln ploppade aldrig ut, fast hur jag än längtade. Den har lämnat platt och utsträckt, men något ”plopp” blev det aldrig tal om. Linea Negra-randen kom först efter vecka 25 någon gång. Den är inte så tydlig, men vacker på ett sätt. Nu så här i slutet uppskattar jag min gravida kropp mer än jag gjort under hela resten av tiden, kanske just för att jag vet att det börjar dra ihop sig.

Det har varit en fin resa. Och en ännu finare står vid dörren.

Nepp, inget plopp här ännu. Sista dagen på vecka 39 går mot sitt slut (38+6), i morgon har vi fulla 39 veckor och går alltså in i vecka 40.

Hur många gånger redan har jag inte sagt åt Tony att ”nu händer det, nu är det på g”! Jag letar tecken som som en mästerdetektiv och det tog några dagar innan jag insåg att jag måste sluta för att inte bli helt knäpp. Det där datumet som dom sätter, det är ju bara en indikation, en riktlinje, nånting att gå efter. Jag om någon borde fatta att inte följa det datumet, så oregelbunden som jag var innan vi plussade!

Men jag antar att längtan efter att få se vem som gömt sig därinne, blandat med hur otroligt färdig man är med alla sina krämpor, sömnbristen osv. gör att man blir lite hysterisk. Den sista månaden är den längsta, jag förstår det, helt naturligt egentligen. Man blir plötslig officiellt mammaledig, utan bil sitter man dessutom hemma om dagarna, vilket inte stör så hemskt mycket eftersom man ändå inte riktigt orkar träffa någon och vara social. Jag har i princip varit hemma sen början av augusti. Det är klart man klättrar på väggarna!

Oj, vad jag kommer njuta av den där första promenaden med Rosa i
”normalt” tempo, det där första glädjeskuttet, vet inte när mina fötter senast skulle lämnat markytan samtidigt, de lekfulla brottningsmatcherna med Tony, och att få bära omkring på en liten en, utan en stor mage som är i vägen. Det är så nära nu. Antingen En dag-nära, eller Tre veckor-nära. Men nära är det oberoende. Det har aldrig varit så nära förrut som det är idag!

Wow! Vilket blåsväder vi har här i Karleby idag. Har ni det lika blåsigt? Och ikväll har dom lovat riktigt stormigt… Mysigt förstås att sitta inne och bara sy och dricka te, men inte så skoj för T som är på nattskift.

Berättade ju häromdagen att jag sydde min egen version av vagnskyddet Dooky, så jag tänkte att jag kunde visa upp den här också. Perfekt som insynsskydd och solskydd, skyddar från duggregn och går lätt att vika upp ifall bebis vill kika ut. 🙂
Är jättenöjd över det då jag nyss börjat utforska symaskinen igen och för en månad sen hade jag nog inte trott att jag skulle kunna sy ett sånt här själv. 🙂

Idag hälsade jag min rådgivningstant (hon är ingen tant, men man säger ju så) att vi inte ses på nästa veckas kontroll, utan först på hembesöket. Han är ute innan nästa vecka har jag bestämt. Idag gick jag en räd här hemma, drog loss alla kuddfodral, tog ut alla mattor, filtar och fårskinn, dammade och tvättade. Den sista av alla tvättar lyckades jag såklart färga ljust babygul.. Suck. Alltid lyckas man.

Nu har jag packat mina sista leveranser och ikväll har jag tänkt baka äppelkaka och frysa ner. Fick hem en ny ögonskugga och en eyeliner idag som jag inte kunde låta bli att testa. Här nedan ser ni resultatet. Färgerna jag använt är Mary Kays Mineral Eye Shadow i Peacock Blue och den ljusa i ögonvrån heter Crystalline, sen har jag toppat med Mary Kay Eyeliner i Dark Denim och volymgivande Ultimate Mascara. Det blev ett snabbt arbete då jag mest var sugen på att testa, och jag använde inte ens primer under, men ni ser ju hur bra pigmentet är ändå. 🙂

Första oktober och vecka 39 har officiellt börjat. Vi säger såklart samma sak som tidigare veckor – han skulle nog få börja komma ut nu. Några stora förändringar har väl inte riktigt skett heller, enligt andra tycks magen ha sjunkit, jag vet inte vad jag ska tro. I övrigt har jag såklart känt mig extra tung och klumpig, stiger inte upp lika många gånger om nätterna, konstigt nog, utan sover faktiskt riktigt bra. Myrkrypningarna har försvunnit och svullnaderna har till och med avtagit lite, förutom om man stått mycket. Huden går bananas igen på grund av alla hormoner, tur då man har bra produkter iallafall, och håret blir väldigt snabbt fett.  Här är en bild på mig från i förrgår, dagen före vecka 39, så den får duga. Vad tycker ni? Har den sjunkit?

Har en mamma låda proppfull med kläder som jag köpt på loppis, jag började så tidigt med att köpa barnkläder att jag nu insett att jag kanske gått lite överstyr. Därför spenderades gårdagen i soffan med att rensa bort över en 1/3 av allt jag har, för att sedan ordnas i storleksordning och eventuellt gallra bort lite mer. Mamma var här i måndags och när hon såg byrån med babykläder utbrast hon att hon nog aldrig vetat en bebis som haft så många kläder innan han ens är född. ”Men det är ju sån du är, du går all-in.” Tror nog inte det beror på det denna gång utan jag gissar att det är fler som känner igen sig därute. Man blir lite crazy med första barnet…

Sen har jag sytt en del också, sydde en egen dooky till vagnen häromdagen, kan visa i ett annat inlägg, nu är jag inne på en babyfilt, lite fler dregglisar, en mössa till BB och så syr jag kanter på tvättlappar och spytrasor. Rosa är med överallt numera, går mig hack i häl, vilket inte är likt henne på något sätt.

Hon har gått från självständig till famnhund på bara några dagar. Nära magen ska hon vara, i soffan och i sängen, och har hon inte möjlighet till det så håller hon sig nära på annat sätt.

Det är så häftigt att vi är inne i oktober. Oktober känns så symboliskt, minns hur jag tänkte när vi ännu bodde hos svärföräldrarna under husrenoveringen, att oktober var sååå långt borta. Och visst känns februari långt borta nu när man tänker tillbaka, vi har renoverat, flyttat, jobbat, firat diverse bröllop och högtider och haft en usel sommar emellan, och nu är det oktober. Eftersom vi har beräknad födelse 14.10 är det näst intill osannolikt att han kommer ut i november, vilket känns skönt att förlita sig på, men visst, nog kan det kännas länge och tungt för det. Vi håller tummarna att han brås på mig och mina syskon, som alla kom ut några dagar för tidigt.

Hej på er! Har mått konstigt hela helgen och därav har inte mycket blivit nerplitat. Under energirusen har jag däremot hittat på både det ena och det andra. Tony blev 29 i lördags och det firades väldigt småskaligt med glass och kaffe med hans bröder och brorsöner då födelsedagsbarnet inte önskat några större utsvängningar, dessutom befann sig både mina och hans föräldrar antingen ca 400km norr respektive söder om oss på minisemester, snacka om timing och gissa om de var nervösa för att förlossningen skulle starta under tiden de var borta.

På lördag kväll hade jag lovat hemgjorda hamburgare, detta projekt påbörjades redan på dagen i form av tillverkning av hamburgerbröd.
Jag följde ett recept som var helt nytt för mig, men som skulle ge mjuka fina bullar utan skorpa och med ett inkråm som lämpar sig perfekt för burgare, inte för luftigt men inte heller för kompakt, med andra ord. Jag äger ingen hushållsassistent eller degblandare så jag är alltid lite extra skakig när det kommer till bröd och bullar, för jag vet ju hur viktigt det är att degen körs tillräckligt länge för att glutennätet ska bli optimalt. Allt hänger ju på hur du behandlar degen INNAN  du väl börjar göra något av den! Men bröd skulle det bli så jag gjorde som jag hittills gjort – använde mig av handvispen och degkrokarna som följde med där. Detta funkar bara för små degar, måste jag ju tillägga. Sen var det bara att köra igång!

Brödbullarna, rundrivna och strax innan de sätts på lite vila..

På plåten, lätt formade och tillplattade, dags för jäsning…

… Och här har de nyss tittat ut ur ugnen! De skulle gräddas lågt ner i ugnen men fick flytta upp dem lite i slutet då jag vill ha lite färg på ytan också, här fick man akta så de inte var för länge och den där typiska brödskorpan bildades! Jag lyckades!

Bullarna skulle , så fort de svalnat tillräckligt, sättas i påsar. Sen skulle de helst vara i påsen minst 2 timmar innan förtäring, och ville man frysa dem gick det ypperligt eftersom de sades smaka ännu bättre upptinade. 6 stycken brödbullar är alltså nedfrysta i väntan på något lyckligt middagssällskap.

Tony, som är mästerkocken i huset, fick sedan lov att göra biffarna, och jag fixade ”franskisar”. Det blev, utan att skryta, något av det godaste vi hittills gjort tillsammans i matväg! Är så himla nöjd! Gick omkring hela kvällen och var helt lyrisk över bröden, det är så roligt att baka!

Idag har jag mått riktigt illa. Började egentligen inatt redan och nu under dagen har jag haft en såndär brännande känsla i halsen hela tiden. Inget vidare.

Rosa fick också för sig att bete sig konstigt idag och sprang rakt in i ett fönster i full galopp under en av hennes mer IQ-befriade räder i huset, fönstret är helt och resultatet blev en lätt skamsen hund med lite hälta på framtassen tills hon insåg att det nog inte var något att tycka synd om sig själv för. Hon är en riktig dramaqueen.

Nu har T slutat för dagen och lata som vi är hämtar vi pizza idag. Bra att ladda upp med kolhydrater nu den sista tiden…

Igår drog fram 3 jästpaket ur kylen, 2 slängde jag eftersom jag flera gånger tänkt ställa till med bullbak men det helt enkelt inte blivit av. Men igår hände det! Fick ett såntdär plötsligt energirus och då vet ni, då ska man passa på!

Jag älskar att baka, vissa saker mer än andra, bullar är alltid något man behöver tid för och därför ger man dem alltid lite extra omsorg. När man sen är färdig doftar det underbart i huset, oftast i några dagar. Bullar är sånt som man vill bjuda hela världen på när dom väl ligger där, färdiggräddade på plåten. Igår kväll när jag äntligen var klar en sisådär halv 11 tyckte jag att vi kunde köra ut bullar åt alla vi kände, för det är ju nästan slöseri att slänga dem i frysen direkt! Det blev dock frysen denna gång eftersom bullarna hade ett syfte…

Det blev både det ena och det andra, men fokuserade framförallt på bullarna och experimenterade lite…
Först blev det riktiga klassiker! Mycket fyllning ska det va, mycket smör också. Dessa är helt utan kardemumma eftersom svärmor är allergisk, men goda blev dom ändå! Brukar nypa ihop bullarna i botten när jag skurit upp dem och innan jag sätter dom på jäsning. På det sättet öppnas dom upp mer och fyllningen rinner heller inte ut i botten, men kommer desto mer ovanpå bullen vilket ger en sån där härligt krispig, nästan knäckig yta och smak!

Dessa snurror ovan blev väldigt lika Café Skorpans bullar till smak och konsistens, i stället för att sätta kardemumma i själva degen satte jag i det tillsammans med resten av fyllningen som bestod av kanelsocker, massor med smör och vaniljsocker. De blev helt perfekta! Är så tacksam över det där ena året jag hade möjligt att studera till bagare innan migränen satte stop för studierna, troligen på grund av mjöldammet.  Mjölmängden i hemmamiljö funkar oftast fint.
 Blev ju såklart provsmakning mellan gräddningarna också. T gav dem MVG och slukade 3 stycken. Och här har ni Muminmamman i egen hög person. Ja alltså seriöst, jag känner mig som henne. Inte på grund av allt bakande, men på grund av den där magen.

Nu är bullarna i frysen och väntar på att få tas upp inför alla besök man kommer få sen när skrutten kommit till världen. Det gäller att bulla upp sig vet ni! Man ska inte göra det svårt för sig.. 🙂

Något som varit bland det tuffaste för mig under graviditeten är sättet kroppen ändrats på. Visst, magen hade man ju i räknat med, och sett fram emot, och den är ju nog rätt mysig om man bortser från att allt man sätter på sig numera endast når en till naveln.

Det jag inte förberett mig på var däremot hur resten av kroppen skulle ändras. Under graviditeten har jag hittills ökat 18,5kg, och let’s face it, all den vikten kan inte gå direkt till magen.

Jag har gått från linslus till kameraskygg och flyr varje gång någon fiskar upp telefonen eller kameran för att ta en bild. Bilden ovan är tagen idag, och den nedan för kanske en månad sedan, jag har samlat på mig mycket vätska och säkert mycket annat också, men det är inte där den största skillnaden ligger, ögonen saknar dendär glimten och utstrålningen är som bortblåst. Det syns helt enkelt att detta är en kvinna som inte trivs med sig själv.

De två följande bilderna är från karriärkonferensen i februari, jag var i vecka 9, mådde pyton, men jag finns där. Minns att jag var så lycklig över att jag klarat resan ner till Helsingfors utan att spy.

Och slutligen, bild från ett bröllop dagar efter vår bröllopsresa, och den nederst är tagen under en av resans sista dagar. Jag minns att vi hade börjat försöka här, faktum är att vi väntat på det där plusset några månader redan.

Det är lustigt vad utseendet kan göra med självförtroendet, självkänslan har inte farit någonstans, men visst tynar en del av den man är bort när man inte mår bra i sin egen kropp. Jag saknar att få hoppa, springa, brottas och ha kuddkrig med min man, jag saknar allt min kropp kunde göra. Nu är att vända sig i sängen ett helt projekt i sig, för att inte tala om alla toalettbesök om natten, att gå till posten med en leverans är ett heldagsprojekt och en promenad är nästan att glömma numera.

Jag kan knappt vänta tills vätskan försvunnit ur kroppen och jag får börja känna mig lite mer som mig själv, en bättre, uppgraderad version av mig själv, en som burit ett barn. Behöver inte moralpredikningarna om att jag ska vara lycklig över att jag ens kan bli gravid, det är inte det det handlar om. Jag är så evigt tacksam över att min kropp fungerar, trots allt jag utsatt den för i form av självsvält och matmissbruk och träningshysteri. Jag känner mig kvinnlig och ibland även vacker i min gravida kropp, men jag känner inte igen mig själv, och det är det jag saknar så mycket. Många kvinnor älskar att vara gravida, älskar hur dom mår och ser ut, älskar sparkarna och till och med illamåendet, jag hör inte till kategorin som älskar att vara gravid. Men jag vet att jag kommer älska tiden efteråt, när vi har vår lilla hos oss, och då kommer allt jag sagt nu vara som bortblåst.