När man får barn händer det ju som vi alla vet en del med kroppen, först såklart under själva graviditeten men sen också efter att babyn kommit så får man räkna med en hel del förändringar.
För mig har förändringarna varit rätt jobbiga, många gånger har jag tvekat då jag ska iväg nånstans, eller då jag ska få besök, för att jag känt mig så obekväm i min egen kropp. Byxorna spänner och t-shirts, behåar och tighta tröjor sitter inte längre som de brukade, tvärtom ser det mesta man drar på sig konstigt ut, kroppen ser förvriden ut i det mesta, man känner inte igen sig själv, magen putar på kvällen som om man var i vecka 18 och helst av allt håller man ännu brösten i dom mjuka, tighta amningsbehåarna, för att dom ska hållas just det – på plats.
Och så kommer de där gångerna då man för en gångs skull faktiskt orkar satsa lite, man har fixat till sig lite extra, borstat håret, satt en snygg makeup, byxorna sitter faktiskt helt okej eftersom magen ännu inte är så full, och blusen man valt ut är rätt smickrande, eller döljande, hur man nu ser det. Och när man väl träffar de man ska träffa, så får man höra saker som ”Sidu, du ser ju faktiskt riktigt fräsch ut, hade tänkt mig att du skulle ha säckiga kläder, mörka ringar under ögonen och håret i en knut.” eller ”Värst va du ha satsa, hinner du nog sminka dig med babyn i huset?”
Sånthär.gör.mig.så.ledsen. För det är ju precis så som verkligheten ser ut till vardags, då man inte har tagit sig tid eller har tid att göra något åt håret som står på ända osv.
Som om pressen inte var nog redan, som om det inte räckte med att känna sig dålig, med ett självförtroende som tryter, nu får man alltså bekräftat att det är precis så man borde känna sig också. Det är som att bli satt i en låda, mammalådan, inte den full med saker från FPA, utan den full med dåligt samvete, mjölkfläckar, babyskrik och sömnbrist. Att man som mamma endast har en uppgift – ta hand om ditt barn, och sluta bry sig om sig själv i samma veva. Ja visst, det är såklart huvuduppgiften, men det betyder väl inte att jag ska glömma bort mig själv?
Mår jag dåligt så mår mitt barn dålig, så enkelt är det.
Ni måste komma ihåg att detta inte är en må-bra blogg i den benämningen att jag bara skriver om sånt som räknas som ”feelgood”. Men kanske någon mår bättre av att veta att de inte är de enda därute som mår dåligt i sina ”nya” kroppar. Jag har sagt det förr, jag älskar the outcome of it, och jag skulle aldrig, aldrig, aldrig ändra på hur saker och ting är, Elmer är mitt allt, men ibland blir det så mycket så man blir överväldigad.
Men allvarligt nu, överreagerar jag? Har flera av er stött på liknande kommentarer och tagit illa upp eller blivit sårade över det?
– Trött, stirrig, nybliven mamma med mörka ringar och hängbröst. Lyckligare än någonsin, men önskar i tystnad att generaliseringen kunde få ett slut.
Sara Rasmus 