Författare: sararasmus

Igår hade Elmer lyxen att spendera dagen i Rödsö, jag hade stort behov av att få upp mjölkproduktionen igen då jag känt att den sinat lite på senast då jag inte hunnit pumpa så ofta som jag skulle behöva, så igår har jag minsann jobbat på det.

Som med så mycket annat så blir ju huvudet även lite rensat när du har tid att andas, och allteftersom jag drog mina djupa andetag fick jag lust att göra om i Elmers rum lite. Här kommer en liten titt…

Från att ha haft sängen i bortre hörnet fick den igår flytta till vänster i stället. Vet att sängen borde vara det första du ser när du stiger in i ett sovrum, men eftersom vänster vägg upptogs i så stor mån av dörren när den öppnades, och på så vid gjorde att man inte kunde ha lekyta där, så fick sängen flytta dit istället, nu blev rummet mycket mer öppet.

Vid fotändan av sängen rymdes Elmers leksakskök. Använde en S-krok och hakade fast den i sängen och satte dit en korg för att han ska ha enkel tillgång till sina frukter.

Sängen, som jag köpt begagnad och målat upp med vintage paint gör sig perfekt med dessa lakan. Mighettotavlan fullbordar cirkuskänslan. 😊

Intill sängen finns en korg med de mjukisdjur han oftast vill sova med förutom hans favoritnalle, och en tygpåse dit jag gömt några godnattsagor som jag kommer variera allt eftersom.

Här i hörnet, där sängen nyss stod, vill jag ha en myshörna. Någon stor fluffig kudde eller en myspöl att sitta och läsa böcker i, en sänghimmel vore inte helt fel heller, skulle vara SÅ SNYGGT!

Hyllan fungerar som lekdaksslukare. I de grönvita korgarna ligger Duplo, samt en låda fylld med lite det ena och det andra som inte har en exakt plats. Uppe till höger är Little People-figurer i en korg och hans älskade Cars-bilar (”Kajsbilar”) står fint uppradade. På vägghyllan finns hans fylla-i-bok, och lite annan utfyllnad. Vill så desperat få in mer färg i hans rum att jag tog en rulle Marimekkos presentpapper och gjorde en tavla av det.

Elmers rum är rätt så liten, så jag drömmer om praktisk, mångfunktionell och smart förvaring som skulle underlätta hans lekstunder. T.ex. utdragbara lådor under sängen med förvaring och som sen kunde användas som lekunderlag. En ny matta skulle också vara på sin plats, känner att denna faller så platt i ett annars väldigt kontrastrikt rum. Ena väggen skulle jag vilka tapetsera eller måla i passande tivoli-tema. Och så en myshörna där i hörnet med en sänghimmel och något mjukt att sitta på.. Men allt har sin tid, vi har ju kommit en bit redan.

Finns här annars någon som vill sälja sina Cars-prylar åt mig? Elmers födelsedag närmar sig, och Cars hör verkligen till favoriterna. 😊

Det är något med hösten som gör mig så lugn, samtidigt som jag blir fylld av ny energi och inspiration!

Antar att det är för att den är så kravlös, hösten. Ingen förväntar sig något av den utan man tar det som det den är, höst. Om våren undrar vi ständigt varför snön aldrig kan smälta, och varför det inte ännu är varmt. Om sommaren tänker man bara på att dendär varma veckan måste komma när man har semester, och vi stressar över att dendär värmen aldrig kommer. Och om vintern så kan det aldrig börja snöa när man nu ändå dragit fram vinterjackan.

Men häst, aaah höst. Den bara är.

Något jag fått lära mig, om än den hårda vägen, och som är något av ett mantra under vissa dagar är att inte döma ut en dag bara för att den har en pissig start. Många är de morgnar jag slitit mitt (med den här farten) snart gråa hår, och gråtit stora mammatårar redan klockan tjugo över 6 över att jag är så sjukt trött, över att Elmer plötsligt förvandlats till en liten ligist vars enda mission tycks vara att göra livet surt för mig, och över att Miriam har magknip och gråter like there’s no tomorrow. Inget klickar, barnen sover i olika skift, ingen är nöjd, jag är så trött att jag inte vågar sitta ner av rädsla för att slockna, det ösregnar och Rosa är kissnödig. Allt.på.en.gång.

Men härdar man ut är det som med allt annat annat som har två sidor, det kan vända. Plötsligt marathonsover Miriam ute i vagnen, Elmer samarbetar och äter maten utan gnäll och krångel, och somnar fortare innan man hinner säga ”tupplur”. Rosa skiter vid första diket, långt nere dessutom så man inte ens behöver fundera på att plocka upp efter henne, och när Miriam väl vaknar är hon en liten tandlös ängel som bara vill le och prata och umgås, och som länge och väl kan ligga i sitt gym så länge mamma tar en kaffekopp. Det är de dagarna jag vet att kommer, och det är även de som håller mig flytande just nu.

Och visst kommer det också dagar, och nätter, då barnen inte vill sova alls. Då det faktiskt är gnäll från morgon till kväll, utan vila och utan paus, och den där egentiden är något man kan se sig i stjärnorna efter. Det är mycket enkelt att tappa förståndet dagar som dessa, men lever man efter inställningen att ”allt vänder” hela dagen, och det ändå inte blir så förrän båda barnet somnat om kvällen, då är det ju bara att gå och lägga sig och ladda om inför en ny dag, med eller utan vändpunkter.

Amen.

Lugnet har lagt sig i detta hus, åtminstone för några timmar, sen börjar nattrumban.

Elmer krånglar med dagslurerna nu. Men han är långt ifrån redo att ta bort dem helt. (När slutade ni med dem? Antar att det är olika från barn till barn). Miriam sover bara korta knyckar dagtid och de är så totalt olika i rutinerna på dagen. När ena vaknar, somnar den andra osv. Vilket ger mig ca noll minuter egentid om dagen, eller ja, där ljög jag ju faktiskt, när Tony är hemma väljer jag att gå in på badrummet för att pumpa, och då njuter jag i 30 minuter av min egen lilla stund, innan rumban fortsätter igen.

Visst är det som alla säger, ”man kommer in i det”. Man kommer in i rollen som förälder, och efter en stunds övning kommer man också in i rollen och rutinerna som en tvåbarnsförälder för med sig. Men tiden där innan.. det går nog inte att beskriva kaos på ett bättre sätt än en nybliven tvåbarnsmor hemma med ett barn under två år ett spädbarn och en hund.

Och det här med sömnen sedan, detta nattvakande, som ändå är HUNDRA gånger bättre än med storebror, och dagsrutinerna barnen har som omöjliggör någon form av tupplur. Den enda trösten man har är vetskapen om att this too shall pass, men det är föga tröstande när man sitter med sonen i soffan och läser en bok, och huvudet guppar upp och ner när man gång på gång nickar till, känslan av att man borde aktivera honom, utmana honom, ge honom tid, ge honom nya upplevelser, och så orkar man inte, och i stället tar man ut tröttheten på honom, och han har inte en aning om varför man bränner av som man gör.

Jag tror det finns få människor utan barn som faktiskt förstår graden av trötthet de flesta småbarnsföräldrar upplever. Jag förminskar verkligen inte de barnlösas trötthet, men det är väl en annan sorts trötthet, att ha mycket jobb, deadlines, skolarbeten osv. När man inte har barn finns ändå vetskapen om en hel natts sömn (förutsatt att man är frisk och mår bra), en tupplur kan vänta runt hörnet, man får bestämma över sin tid, redan vetskapen om att jag skulle få bestämma över min tid skulle göra mig piggare, helt seriöst!

Det jag önskar mig mest av allt i hela världen?

En.hel.natts.sömn.

Oj, vet ni vad jag har mycket att berätta för er! Men de senaste dagarna och nätterna har varit en riktig pärs! Vi jobbar på andning och överlevnad just nu. Ni vet väl att ni hittar mig på instagram på rasmusara? När jag är mindre aktiv här så är jag desto mer aktiv där, så välkomna in och följ med. 🙂

Om ni vill hålla er uppdaterade om nya inlägg får ni jättegärna gilla min bloggsida på Facebook också. Den hittas här!

Här kommer det allra senaste ur vår lilla bubbla…

Det händer i Kokkola i helg! Mitt absoluta favoritloppis, Mammornas Välgörenhetsloppis som arrangeras två gånger/år går av stapeln inkommande söndag i Storby här i Karleby. Vanligtvis brukar det ordnas i Idrottsgården men denna gång blir det i lyxiga, nya och fräscha utrymmen. Kommer bli suveränt! Loppiset har jag för mig är det största mamma- och barninriktade loppiset i Österbotten och Norra Finland har jag för mig.

Själv kommer jag sälja bort Miriams kläder, storlek 50-56. Det mesta Newbie, Lindex och PoP. Men även störreflickkläder jag samlat på mig och konstaterat att jag inte kommer hinna använda. Där finns även större storlekar som Elmer använt och som inte kommer ärvas vidare, gravid- och amningskläder i suveränt skick, och lite annat smått och gott. 😊

Välkomna!

Här är länken till deras Facebooksida.

Om nästan exakt en månad bli han 2 år, vår förstfödde. Ooh hjälp så många känslor det ryms i en så relativt liten kropp. Det är upp som en sol och ner på en pannkaka inom loppet av sekunder. Trots det vågar jag med lätthet påstå att den bästa tiden är just nu, en nästan-tvååring upptåg och funderingar vet nog inga gränser.

Elmer gick lite bakåt efter att Miriam kom; han började vakna tidigt om morgnarna igen, nappen vill han ha kvar så länge som möjligt efter att han vaknat, och så blev han en betydligt känsligare liten grabb. Men det var nog bra för oss att han visade det på det sättet, då kunde vi snabbt se hans behov, och att han måste få vara liten ännu, för det är ju precis det han är, men med ett spädbarn hemma glömmer man så lätt att man har två väldigt små barn, inte bara ett.

Elmer har varit väldigt tidig med såväl tal som motoriskt, därför har det varit ganska enkelt för honom att berätta när något är fel, och framför allt vad som är fel. Han suger åt sig nya ord och färdigheter varje dag, ibland tycks det inte veta några gränser och när jag går bakåt i arkivet och ser på gamla videos på instagram från några månader tillbaka får jag bara konstatera att hans utveckling skett i racerfart.

Så klok och finurlig, vår lilla pojke. Ibland säger han just det ”mammas lilla, lilla pojke”, och så kommer han och ”krraamar” med en stor betoning på RRRR som ju är så roligt att säga. Och trots att nej, och neeeej, och nejnej nog är favoritorden just nu, så kommer det så mycket annat spännande ur hans mun hela tiden, långa meningar och räknar gör han i princip till 20 redan. Han gör lååånga utläggningar om bilar, moffor, faffor, och jaaa.. främst bilar just nu ändå, och om, och det är så spännande att lyssna för att sedan ge honom nya verktyg för att utvecklas ännu mer.

Trots att det är så hemskt tungt ibland är jag glad att jag tog beslutet att ge det en chans, det här med att båda barnen är hemma. Så här prövar vi fram till årsskiftet, och så tar vi ett nytt beslut då utifrån Elmers behov.

Med lite sorg i hjärtat men samtidigt en barnslig nyfikenhet över vad som händer härnäst får jag bara konstatera att vi inte längre har någon liten fågelunge här i huset.

Lilla M, eller Miriam som hennes namn ju faktiskt är, har gått från en liten plutt på 50cm och 3525g, till en liten klimp på 58,5cm och 5735g på två månader – det ni!

Hennes hår som först var nästintill svart har betydligt ljusare och glesare, allteftersom huvudet vuxit. Hon är fortfarande väldigt lik mig som baby, men vi har börjat se många drag från pappa också. Hon är väldigt stark i kroppen och trivs inte längre att ligga som en bebis i famnen utan vill helst vara upprätt och se världen.

Hon började le medvetet redan vid 4 veckor och nu strålar hon som en sol och pratar så fort man tar kontakt. Magknipet har också börjat släppa, och hon sover något bättre om dagarna. Om nätterna har hon fattat att man ska sova en dag ett, vanligtvis sover hon 5+3+3, men rekordet kom förra veckan då hon sov 8,5h i ett streck. Ni kan ju gissa om mina bröst värkte! Somnar gör hon även ungefär samtidigt varje kväll, mellan 8 och 9, precis som storebror. Hon är en total motsats till Elmer när han var i hennes ålder!

Vi har fått byta upp till storlek 62 redan, hon ser ut att bli en sån där mjuk och gosig liten sak och har redan fått de där underbara babyvalkarna på låren. Tony skämtar om att det finns åtminstone 200g i vardera kind, och även om det inte är helt sant så ligger det nog något i det. 🙂

En av de nöjdare små liv jag träffat på, med ett leende som lyser upp vilken grå höstdag som helst. Vår Miriam.

*Inlägget innehåller reklam.*

En av de skönare höstdagarna hittills lider mot sitt slut. Tur är nu det, för jag har sovit ynka 2 timmar inatt. Det här med att vaka hör inte till favoritsysslorna och hela kroppen känns som om den körts några varv genom en köttkvarn. Kan finna mig i det faktum att vår två månader gamla, hittills exemplariska nattsovare kan få för sig att visa sig på styva linan, men att vår nästan tvååring börjar vakna mellan 4 och 5 på morgonen igen, det är ett bakslag jag helst hade sluppit. Han var ju liksom vårt safe card.

Hursomhelst, Tony har kvällsvecka denna vecka och det betyder att jag är ensam med barnen från 15 framåt. Jag var mitt inne i en kamp med Elmer om huruvida byxor behövdes när man skulle ut eller ej, när min farmor kikar in som en räddare i nöden. Gladeligen tog hon båda barnen med sig för en promenad, varpå jag själv fick 40 minuter värdefull tid att komma på rätt köl igen.

Gick sen ut för att möta dem och samtidigt ta Rosa på ett varv runt kvarteret. Passade på att knäppa några bilder på Elmer och nya vagnen. Här ser ni den i monoläge. Gillar hur högt upp Miriam kommer i det här läget. 😊 Är så otroligt nöjd med den här vagnen!

Bäddat med Nordlys Light Mini åkpåse, hittas till pangpris på Jollyroom!

Ni hittar vagnen på Jollyroom, modellen heter Petit Cherie Excellence double 2017 och finns i tre olika färger.

Vad har ni gjort en vacker dag som denna?

M’s dop var i helgen och efter att ha jagat dopoutfit (åt mig, inte henne) i 6 butiker i Karleby är jag så hemskt trött på en sak. Inte för att affärerna här skulle vara utan valalternativ

(okej, vissa hade verkligen noll att erbjuda också), utan på det faktum att vi förväntas vara så nöjda över våra kroppar efter förlossningen!

Otaliga är de gånger jag hört att ”Men det spelar ju ingen roll, den här kroppen har burit och fött ett barn.”, ”De här brösten har försett ett barn med mat.” osv, osv. I grund och botten är det så klart viktigt att lära sig älska sig själv och sin kropp, men när det kommer till diskussioner om kroppen efter graviditeten blir jag så himla trött! Det är som att man inte har rätt till missnöje eller att känna sig berövad sin tidigare kropp, utan man ska helt enkelt stänga in sådana tankar i garderoben, för gott.

Jag skulle inte kunna bry mig mindre om huruvida kilona rasar, eller inte rasar av mig. Det är känslan av att inte känna igen sig i spegeln som gör mest ont. Faktumet att byxor, och de flesta andra nedredelar inte går på en, av en påse på magen som bara ”är där”, som en vetedeg som jäst och sedan sjunkit ihop en aning, det är både frustrerande och jobbigt. Att konstatera att man de senaste två månaderna vandrat omkring i mjukisbyxor och hittills varit rätt tillfreds med det, för faktum är ju att det är himla bekvämt. Men sen, när man väl vill känna sig lite mer anständig, då går det helt enkelt inte, det är tufft att konstatera.

Kvinnokroppen är fantastisk! Det har jag ju själv dedikerat ett helt inlägg åt att kungörelse tidigare! Vad jag menar är bara det att jag tycker det är helt okej, rentav självklart, att man ska få vara lite ledsen över sin nya kropp, utan att någon kommer med ”älskadigsjälvochdinkroppnomatterwhat”-pekpinnar. Här har man haft sin kropp hela livet, och så kommer en underbar liten typ och bor i den och förändrar allt du tidigare känt innan och utan.

Or am I the only one?!