Kategori: Okategoriserade

Hej på er! Har tydligen blivit något av en veckoblogg detta, inget medvetet beslut utan det har väl bara ”blivit så”. Ska försöka bättra mig! Sitter som bäst i soffan och har gjort mitt bästa för att förbereda inför morgondagens hemmaklasser, det blir tre stycken på raken hemma hos mig, testar ett lite nytt koncept som jag hoppas kunna fortsätta med på söndagarna under mammaledigt också, ska bli spännande att se hur det funkar! Mitt i allt städande blev jag dock helt spak och nu sitter jag bara och stirrar med pulsen uppe bland molnen och svettas gör jag som en liten gris. Måste lära mig pausa… 

I fredags var jag på rådgivning där domen om förlängd sjukskrivning skulle komma. Visste egentligen hela tiden att den skulle förlängas – ingenting hade ju förändrats förutom att bebis i magen blivit större och magen blivit ännu knöligare och mer spänd, annars var det samma gamla tvärläge som gällde, tyvärr.

Allt annat såg jättebra ut, hemoglobinet var påväg uppåt, blodtrycket bra, ingen svullnad, vikten hade dock inte förändrats avsevärt, ynka 200 gram hade jag gått upp, men vi konstaterade att bebis nog växer som han ska, men på grund av att han ligger och trycker på så högt så har jag heller ingen vidare aptit = viktnedgång för min del med andra ord.

Sjukskrivning var det ingen tvekan om, så nu skrevs den från fredag fram till 8.9.
Sen börjar mammaledigheten 9.9. Har aldrig varit sjukskriven förr och plötsligt är jag det över en månad, känslan är konstig. Särskilt då energin ändå är på topp, jag har inga brutna ben, men däremot en mage som är konstant spänd eller i sammandragningar, det är bara att vila och göra sånt man sen orkar, känns nästan kriminellt!

Börjar vara riktigt klar med att vara gravid nu, särskilt på kvällarna märks det tydligt, det finns egentligen inget ultimat sitt- eller liggläge för min del, jag står helst för annat trycker det så mycket på revbenen, eller så blir jag illamående. På rådgivningen vi bokade in om två veckor bokar vi sen in den sista läkarundersökningen + vändningsförsök. Väl på plats avgörs sen om det överhuvudtaget är möjligt att vända på lillkillen, ifall han nu inte på något mirakulöst sätt svängt sig själv. Det i sig lär vara en rätt speciell upplevelse i så pass sena veckor, allt från kräkningar till otroliga smärtor och obehag kan man förvänta sig med andra ord. Men visst skulle det vara suveränt det ändå! 

Magen i vecka 32+6, klippte bort mina bikiniklädda bröst, vill inte skrämma någon! 😀

Hejsan hoppsan! Dags att damma bort spindelväven från bloggen lite! Är varken inlagd på sjukhus eller upptagen med att amma bebis – ännu. Har dock varit något upptagen de senaste dagarna – med att göra ingenting.
Sjukledigheten blev förlängd, ingen stor överraskning där, men mer om det i nästa inlägg. Tony har börjat jobba igen och jag har fått passa på och njuta av det underbara väder vi fått. Vilken värmebölja! Fick dock nog av att ligga som en slaktad säl på gården hemma hos oss, så i stället tog vi vårt pick och pack och drog iväg till Kackur och villan.

Win-win för oss alla, Rosa njuuuuter av att få vara lös och utforska skogen som omger oss, hon är dock ingen simmare så vattnet låter hon bli. Största delen av tiden ligger hon ändå och spanar ut över parkeringen i hopp om att få besök..

Här ser ni en liten glimt av min utsikt därifrån jag sitter, detta är då huvudvillan som mamma och pappa gjort till sitt lilla paradis, till höger är parkeringen, till vänster slingrar sig en låååång träaltan ner genom skogen, till gästhuset och bastun. Rakt fram har pappa nyss byggt ut med ännu mer brädor….

... där jag sitter just nu och njuter i skuggan. Så otroligt att tänka att när dom köpte detta ställe så var villan bara ett hus, inget annat, sen var det bara stenar, mossa och skog överallt. Kan visa mer bilder nån annan gång om ni vill?

Här kommer vi nu vara några dagar, på fredag är det efterlängtad Juthbacka-marknad som vi ”missade” förra året då vi gifte oss. Och på lördag är det Tonys yngsta bror som gifter sig. Ska bli så härligt!

Idag är en såndär dag då man egentligen skulle ha massor att göra. Men man är sådär konstigt matt och utpumpad att ens stiga upp från soffan känns som en enorm prestation. Man borde tillåta sig själv att ha max 6 borden på en dag, verkligen MAX. För man blir så slut av att tänka på allt som ska göras. Inom företaget har vi något vi kallar en ”6 most important-list”, följer man den  regelrätt så ska man varje kväll skriva ner de 6 viktigaste sakerna du ska ha gjort nästa dag. Detta gäller jobbrelaterade saker, men varför inte införliva den i vardagen också? Sååå mycket mer struktur och så mycket bättre samvete har man när man ser hur saker och ting bockas av och blir gjorda. Som små delmål. För det kommer ALLTID komma nya saker som ska göras, varje dag. Så klart man kan skjuta upp saker, men då ska de finnas på följande dags 6 most important. Jag ska pröva!

För övrigt är vi nu inne i vecka 32. Inga stora förändringar från de två senaste veckorna, förutom att man är något mer trött och illamående och ja, man börjar faktiskt känna sig rätt stor. Lillpojken ligger fortfarande på tvären och är inte sen att berätta om det. Allt som oftast får jag pilla på hans lilla rumpa, fot eller knä strax till vänster om naveln, och hans huvud som envist sitter fast under revbenen. Ibland har jag till och med trott att han svängt sig, då det plötsligt varit så ”tomt”, där hans huvud vanligtvis brukar vara, men nog är han där minsann! Skulle vara bra intressant att kunna se igenom magen och se exakt hur han ligger! Det kan ju inte vara bekvämt någonstans!

Random bild på mitt sommarberoende..

Hej på er!
Vilket augustiväder vi fått hörni! Helt underbart ju! Dagarna har spenderats på villan och hemma på gräsmattan med vatten och is i mängder. Inget nytt på bebisfronten, inatt trodde jag faktiskt att pysen vänt sig då jag var extra kissnödig hela natten, men i morse hittade jag hans huvud där under revbenen igen, så nog är han kvar på tvären alltid.

Tony har återgått till jobbet efter 3 sköna veckor hemma, synd bara att det perfekta semestervädret kom först nu, men nog har vi njutit för det! Och det är ju trots allt inte allt för länge tills han blir ledig igen.

Angående föräldraledigt har vi ännu inte riktigt funderat hur vi vill ha det. I början är jag såklart hemma med lillen, och planerar sen på att återgå till jobbet i etapper, t.ex. att ännu under mammaledigheten hålla 2-3 klasser varje söndag. Tror jag är en sån som lätt kommer börja klättra på väggarna om jag inte slipper att göra något annat, så på sättet det skulle ju det vara en perfekt lösning, iallafall till en början. Vill så klart försöka vara hemma med babyn så länge det bara går, och så länge man ekonomiskt klarar det. Men jag antar att det där är något man tar lite efterhand.

Idag är det så otroligt hett så jag och Rosa ligger på gräsmattan och latar oss, finns inte ork till så mycket mer än det helt enkelt.

Igår blev jag mer eller mindre bannlyst från vårt hem då det skulle hållas svensexa här för Tonys lillebror. Inget jag led av eftersom vädret var strålande och villan kallade, så jag och Rosa tog vårt pick och pack och åkte till Kackur. Där bjöds det på god mat och gott umgänge, och ännu bättre blev det när syrran kom, vi hade ju inget annat för oss så vi passade på att gå ner i solnedgången och fotografera varandra lite. Håller på och redigerar de vackra bilderna på syrran, men här kommer några av mina favoriter från min preggofotografering… 
 

Nu börjar jag få riktigt färdigt! Vecka 31 lämnade in sitt CV i onsdags med några nya meriter på sin lista. Nu är myrkypningar i benen varje kväll ett faktum, promenader längre än några 100 meter inte att tänka på, sovställningarna så begränsade att jag lika gärna kunde sova stående, aptiten bortblåst samtidigt som man känner sig som en knölval på två ben.

Det spänner ordentligt i magen nu, hittade en instagrambild från vecka cirkagurka 23 där jag tyckte det spände, då låg han redan på tvären ibland så ni kan ju tänka er när en bebis på nästan 40cm och 1,8kg stretchar ut sig med hela sin längd vågrätt över magen.
Kan inte annat än sova på sidorna, men inatt gick inte ens det, vänder jag mig på vänster sida kommer en hemsk smärta som strålar ner mot ljumsken, första gången det hände var inatt och jag blev skitskraj, fast det troligen är ligamenten som börjar bli lite trötta, och sover jag på höger sida har jag ett litet babyhuvud som jag trycker in i madrassen, och ni kan ju förstå att det inte känns sådär särskilt mysigt.

Ååh! Han skulle ju ha det så mycket bättre om han skulle ligga lodrätt! Till och med sätesbjudning är att föredra jämfört med det här! Bläh! Nedan har ni en bild på en liten babyrumpa, det här är inte så farligt ännu, men nog kan grabben konsten att göra det riktigt obehagligt vill jag lova!

Kom ut till mamma och pappa snart! Vi vill lära känna dig som något annat än en liten rumpa. ❤

Häromdagen skulle det vara palaver hemma hos oss, Tony och några av hans fotbollsgrabbar skulle slå ihop sina kloka huvuden för att ta viktiga beslut angående deras älskade lags kommande säsong. Vi hade spenderat hela dagen på villan och parkerade snabbt vid ABC för att T skulle köpa förnödenheter i form av korv och tilltugg. Jag vill vänta i bilen så som vanligt kom ju frågan: ”Ska du ha något?”. Mitt direkta svar var ”en låda jordgubbar”, vilka jag ätit tonvis av denna sommar, samma gäller sockerärtor för den delen. Listan utökades senare med mjölk och banan, vilket går väl åt det också tack vare att min nya morgonmålsrutin inkluderar just banan, all-bran, jordgubbar och mjölk.
T hade inte lätt att hålla sig allvarlig när han, med ett skratt och ett snabbt svep över håret på mig konstaterade att ”vet du att vi nog denna sommar spenderat mer pengar på dina jordgubbar och ärtor än på riktig mat?!”, varpå han frustande kliver ur bilen för att göra sina uppköp.

Där och då slog det mig hur bra vi har det. Inte över det faktum att vi faktiskt har råd att bokstavligen hälla i oss jordgubbar, om vi så ville, men över att en sån liten sak kan starta en argumentation. På en väldigt lekfull nivå dessutom.

T och jag har alltid haft ett rätt lekfullt sätt att argumentera småsaker på, nästintill skämtsamt, när vi väl menar allvar så brinner det dock nästan i knutarna, men det finns väl en fin balans i det också antar jag. Men gemensam nämnare för dessa argument är trots allt det att det aldrig är stora saker vi bråkar om, bråkar gör vi snarare för att vi tycker olika och för att den ena kanske känner att den inte blir tagen på fullt så stort allvar som man kanske skulle önska.

Är så himla tacksam över det liv jag fått, och över den man jag fått att dela detta liv med. Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för bara vi öppnade ögonen. Det är dags att vi gör det med andra ord.

Inte en gång under hela denna sommar har jag känt någon desto större lust att lägga mig på gården och sola. Vädret har varit så usselt att när det väl kommit en bra dag har man använt den till något vettigare än att, ja, bara sola. Dessutom har jag inte haft någon solstol vilket är betydligt viktigare än man kan tro för preggoladies. Det har varit så otroligt känsligt på lutningen av stolen, särskilt den senaste månaden, eftersom jag så lätt börjat må illa annars.

Nu var dock Tony och grävde i förrådet där de förra ägarna lämnat en hel del grejor. Och vad hittade han inte om två skamfilade solstolar. Så idag när solen för andra dagen i sträck sken sådär härligt och vinden är obefintlig, så slängde jag en filt över stolen och här ligger jag nu. Det enda som fattas är en minipool att svalka sig själv och Rosa i. Hoppas ni alla får en suverän dag! Glöm inte solskyddet, solen bränner nog trots att det är augusti!

Det kom några svajiga dagar här i slutet av veckan. I onsdags på jobbet kände jag hur allt var extra tungt, det spände så fort jag steg upp och kroppen värkte. Så på torsdag morgon var jag på sockerbelastningsprov, vilket gick bra och jag varken svimmade av sprutor eller näringsbrist. Efter det åkte vi till Tonys föräldrar som dukat upp en riktig brakfrukost åt oss. Natten till torsdag hade det spänt extra mycket i magen och jag hade liksom en skärande smärta i sidorna av magen och även mitt på. Min svärmor tyckte jag skulle ringa rådgivningen och kolla och sagt och gjort – min kommande rådgivningstid flyttades från nästa måndag till igår, fredag, så jag skulle få komma in på kontroll och eventuell sjukskrivning.

Så igår var jag alltså på hälsokontroll, lite mer ingående än vanligt, hemoglobinet var fortfarande på låga sidan, men var högre än senast, sockerbelastningsresultaten var goda, vilket var så skönt att höra! Blodtrycket var som vanligt bra, ingen svullnad i kroppen, hon tyckte jag ökat en hel del i vikt, min totala viktuppgång nu är 15,5kg med 10 veckor kvar, men ”det är så olika på ämnesomsättningen, vissa får kämpa lite mer sen bara”, sa hon.

Sen var det magens tur att få sig en koll, förra gången var bebisen ännu så liten så det var svårt att säga hur han låg, tvärläge, stod det i anteckningarna, efter några sekunder med händerna på min mage konstaterade hon att så var fallet även idag, varpå hon frågade om han länge legat så. Mitt svar var , utan att behöva tänka efter mycket, ”så länge jag kan minnas”. Detta alltså nästan 2 månader. I nästan två månader har han alltså kilat fast sig med huvudet under revbenet, och rumpan/ryggen på vänster sida om naveln, varje gång magen spänt sig har man tydligt märkt hur huvudet stuckit ut på sidan och den lilla rumpan putat ut så magen blivit helt knölig. Han ligger i princip nästan på tvären, med rumpan lägre ner än huvudet, och vill inte för något flytta sig eller vända huvudet neråt.

Barnmorskan ringde därefter till mödrapolikliniken för råd, kunde man göra vändningsförsök redan nu, med tanke på hur länge han legat där? Det är ju ingen fara för honom så länge inte vattnet går, han har det bra, men med tanke på att han ju inte blir mindre, så innebär det ju ett ”visst” obehag för mig, då magen tänjs ut på bredden. Nej, tyckte de, det är ingen vits att göra vändningsförsök i vecka 30, då babyn förmodligen direkt vänder sig tillbaka med tanke på hur gott om plats det ännu finns i livmodern.
Nu fick jag ju också en förklaring på varför jag ser så stor ut, magen späns ju ut på ett annat sätt med lillkillen på tvären – ja, ni har säkert gissat det redan men det är en liten pojke därinne 😊 – så trots att det inte finns annat än fostervatten både under och över honom, så ser det ju ut som att hela magen var full med bebis redan.
Sen hade jag ju tänkt mig ett tredagars sjukledigt, men det var det inte tal om, efter att hon pratat med läkaren var det självklart, två veckor skulle det bli, till att börja med, för inte blir det precis lättare för mig med en bebis som växer på tvären. Mitt livs första sjukledighet skrevs alltså ut igår. Har svårt att acceptera det, det är ju inget ”fel”, på mig, men nu är vi två, och jag vill inte riskera ännu mer sammandragningar och obehag, så nu hoppas vi som bara den att han vänder sig neråt inom två veckor, så att jag får jobba augusti till slut.

Igår kväll åkte vi dessutom in strax före midnatt, sammandragningarna hade ändrat karaktär och kändes nu från ryggen och nere i magen, jag var såklart orolig efter allt som vi fått veta under dagen, så där gjordes ännu en koll. Allt var OK, vi fick se vår inte längre så lilla T, han uppskattades väga runt 1,7kg redan, det konstaterades också att jag hade rätt mycket fostervatten, så han har mycket att simma runt i (så varför nöja sig med att kila sig fast under armhålan på mig kan man ju undra). Allt var bra med mig, jag var inte öppen nånstans och efter en bra stund i kurvan var det OK där också, så vi fick till vår lättnad åka hem tillbaks.

Nu har jag då så klart läst lite om det här med tvärläge, enligt många kan det till och med vara svårare att göra en tvärlägesvändning än när bebisen ligger i sätesbjudning. Det står rätt lite om detta på nätet då det tydligen inte är helt vanligt, men vad jag förstod så rekommenderas det dessutom att man gör kejsarsnitt på bebisar i tvärläge, utan vändningsförsök. Jag önskar ju verkligen att jag skulle få föda vaginalt, men det är ju viktigast att bebis mår bra!
Dessutom ska det vara farligt om vattnet går med ett barn i tvärläge, då navelsträngen kan följa med ner i kanalen sen så att den kommer i kläm och stryper av näringstillförseln till barnet, händer det ska man bara lägga sig ner och ringa ambulansen.

Usch, man ska inte läsa allt för mycket har jag konstaterat, men därför frågar jag nu er. Jag vill ha alla era erfarenheter kring allt mellan tvärläge, vändningsförsök, kejsarsnitt och allt annat ni kan tänka er jag behöver höra. Jag är inställd på allt och är främst ute efter att få all info jag kan tänkas behöva, så shoot!