Sara Rasmus

Jag som i princip aldrig är sjuk kom hem från jobbet igår och var helt däckad. På kvällen mätte jag feber, och Tony, som också tyckt att det varit nästintill skrattretande hur många förkylningar och feberdagar han och Elmer avverkat utan att jag ens haft lite snuva, tyckte nästan att det var på tiden. Vet inte riktigt om jag kan hålla med honom, men konstaterade nog idag att det minsann var skönt att stanna hemma och vila upp sig. Läkaren jag gick till tyckte inte det var någon fråga om saken, så det kändes bra att få det bekräftat.

Bild från en annan dag, men typ det vi gjort idag…

Sjukledigt har definitivt en annan innebörd sen Elmer kommit. Inte ligger man längre i sängen och vilar upp sig med värmedynor, varmt te och Netflix. Nej, det är nog fullt ös morgon till kväll oavsett om feberglaset antyder att man borde göra något helt annat.
Fick dock chansen att sova under tiden Elmer sov idag, och som jag sov sen! Var totalt ovetandes om resten av omvärlden.

Just idag är det extra skönt när han somnar för natten. Vi har haft några bättre nätter nu igen där han i princip sovit genom hela natten, så vi hoppas på ytterligare en sådan inatt.

Det börjar ta emot att stiga upp tidigt nu. Kan nog inte skylla min frånvaro på annat än Elmers nya vana att vakna och gallskrika om nätterna. Inatt höll han på i närmare en och en halvtimme oavbrutet, andra nätter kan han sova hela natten igenom. Det är lustigt och det värsta är ju det där att inte veta vad man borde göra för att göra det bättre. Inatt satt jag först och vaggade honom för att sedan lägga honom i sängen mellan oss. Där lugnade det ner sig en stund, tills han vaknade tio i fem, troligen för att han hade varmt mellan oss och duntäcket. Tony flyttade tillbaka honom och nu sover båda gossarna, inklusive hund sött. Själv har jag vaknat och gjort mig redo för jobbet. Sörplar grönt citronte och känner hur varje cell i kroppen protesterar med illamående, trötthet och en påtaglig huvudvärk.

Helgen har jag ledigt. Då är det Galan. Just nu känner jag mig för trött för att vara taggad för den, men vi bestämde så att jag går ensam dit, men för att få lite familjetid, och kickstarta inför sista veckan hemma, så kommer vi att åka hela familjen. Vi börjar dagen på Tropiclandia, äter något gott och sen lämnar jag boysen på hotell så länge jag går och njuter lite galastämning.

Så sånt. Nu ska den här trasan vrida ur sig lite och släpa sig mot bilen. Vi hörs!

Sådärja! Nu har vi blåst lite liv i mitt trötta mammahår! Sussi konstaterade fort att utväxten fått leva sitt eget liv lite väl länge, för jag hade liksom en krona runt hela huvudet av mörk utväxt som bara skrek ”please remove me!!”. Hade dessutom använt silverschampoo igår i bastun för att sedan glömma sätta i balsam, så håret var minst sagt stripigt när jag släppte ner det väl bänkad i frisörstolen..

Mitt hår drar väldigt mycket mot rött, oavsett hur jag försöker så blir det alltid guldigt och har jag mörkbrunt hår förvandlas det så småningom till kopparfärgat. Här nedan har jag dock lyckats få bort lite med min silverschampootvätt, men jag ogillar att använda det alltför mycket för ja, som ni ser blir det ju lite slitet….

Det jag ville göra var att få ordning på min utväxt, men ändå på et sådant sätt att det fortsättningsvis skulle vara lättskött och kräva minimalt med underhåll under det kommande halvåret. I’m lazy that way, plus att det ju faktiskt kostar en del med frissabesök!
Jag ville även ljusa upp de redan blonda tonerna, och göra vissa partier lite vitare.
Sussi förstod direkt vad jag ville, och föreslog också att vi skulle testa en relativt ny behandling – Smartbond, som skyddar och stärker färgbehandlat och blekt hår under själva behandlingsprocessen. Det finns även ett tredje steg, som man sedan kan använda som efterbehandling hemma. Enligt henne var det till och med snäppet bättre än Olaplex, bland annat för att man vid användning av Olaplex under blekning behöver använda högre dos väteperoxid, vilket ju blir lite snett enligt mig, för man använder ju dessa metoder för att skydda håret mot de starka kemikalierna, och om man då måste höja kemikaliedosen för att man använder något som ska skydda mot det så blir det ju lite uppochnervänt. Men hursomhelst, Smartbond gjorde verkligen underverk med mitt hår! Det kändes så otroligt mycket friskare än före färgningen, och man kände direkt på hur borsten bara gled igenom håret när det ännu var blött, att håret var reparerat och starkt!

Här nedan ser ni resultatet, och vill ni se det in action kan ni klicka in er på Hiussali Piilos instagramsida, där det finns ett litet videoklipp. 🙂

Det slog mig idag, när jag läste igenom kommentarerna till inlägget om Elmers sömnkrångel, hur fin den här mammagemenskapen kan vara!

På Facebook har en fin tjej vid namn Sara Nyberg startat en grupp som heter VAB-akuten Österbotten , där mammor (och pappor) i nöd, t.ex. om de är hemma med sjukt barn och själva är jättesjuka, saknar bil eller har andra förhinder, kan be om hjälp med att handla förnödenheter, fixa film åt barnen osv..
Närliggande, frivilliga mammor kan sedan fixa detta och lämna inköpen utanför dörren för att slippa bli smittad, och betalningen sker via bank, kontant eller t.ex. Mobilepay, om man har det. Så himla smart och ett suveränt initiativ!

Åter till den fina gemenskapen vi har här inne, tack för att ni är ni! Jag vet inte vilken fråga eller fundering jag inte skulle fått lite kloka ord på utav någon av er. Jag lovar, om jag tar hem Galans pris så ska jag fixa ihop en riktigt fin tävling åt er! Kanske jag rentav gör det oberoende…! 🙂

Är så himla glad över att jag valt att vara öppen och ärlig här i bloggen från start, det känns som att många av er känner mig och Elmer och många av er tycks ha barn i både samma ålder och med liknande personligheter, och utifrån det har ni kunnat ge så fina tankenötter åt mig! Tack!

Hämtade ut månadens Livbox igår, jag fick hem en låda tre månader i rad efter att Elmer fötts av en fortfarande okänd människa (ge dig till känna, tack!), men efter det fortsatte jag min beställning för att jag gillade att få hem en låda godbitar en gång månaden. Även om de flesta produkter jag använder här hemma är Mary Kays, så är det a) jättebra att testa andra produkter att ha att jämföra med, b) roligt med kompletterande produkter som eventuellt inte finns i Mary Kays sortiment, c) …och vilken kvinna gillar inte att få hem en låda full med godbitar en gång i månaden?

I månadens låda kom det både sånt jag absolut inte kommer använda, och sånt jag gärna testar på, en av de grejerna var en Peat Mask av märket Sosar. Ansiktsmasken är tydligen handgjort i Estland och när jag korkade upp den märkte jag till min förvåning att den var… svart!?

Bara att smeta på med andra ord. Den var väldans lätt att applicera tyckte jag!

Googlade Peat då jag inte kom på vad det var på svenska, och det enda jag fick upp var torv, så vi håller oss till peat, det låter lite finare..

Såhär står det på sosar.com om masken:

Peat mask balances the skin and helps stabilise oil production – either increase or decrease the process depending on what the skin needs. It helps to decelerate aging processes, is deep cleansing, moisturising and effective in removing toxins, leaving your skin smooth and toned. Peat is ideal for weekly skin care and can be used on face, scalp and body to maintain a healthy balanced skin.

När jag haft på masken i någon minut kände jag att det började strama till i ansiktet, inte så att det sved på något sätt, men i och med att masken torkade och drog ihop sig – och det snabbt – så stramades huden under åt åt alla håll och kanter så det kändes som att man fick en facelift, så här så jag ut i ansiktet trots att jag försökte slappna av helt och hållet..

Hehe…

Det var lite knepigt att skölja av den med bara varmt vatten och hädanefter använder jag nog en blöt handduk när jag ska avlägsna masken.. Mitt vintertorra ansikte kändes dock väldigt balanserat efter att jag fått bort masken, och man märkte verkligen att den återfått lite lyster, plus att rödheten var försvunnen och vid hakan, där jag lätt får porer, så var det mycket finare också. 4/5 toasters får den, minus för att den var lite knepig att ta bort. 🙂

Hej från frisörstolen! Kände att jag ville pigga upp håret efter ett halvårs paus och nu med Galan på intåg så hade jag ju en klockren anledning. 😊. Har gått till Hiussali Piilo de senaste gångerna nu och alltid varit så nöjd! Nu har min förra favoritfrisör flyttat och i stället har en superskicklig tjej, Sussy, flyttat hit från Jakobstad. Har bara hört bra om henne så det ska bli spännande att se resultatet! 

Tack för alla tips igår kväll! Vi bestämde oss för att ge Elmer en värktablett när han för 10e gången vaknade innan kl 23, och vet ni, det hjälpte faktiskt! Han sov sen till klockan 8. Friden tycks vara återställd! 

Återkommer med bildbevis senare! 

De senaste veckorna har vi varit så nöjda med Elmers sovande. På snudd till perfekt har det varit sen Tony gjorde avvänjning från den nattliga mjölkflaskan och i stället gav vatten. Elmer har alltså druckit några klunkar vatten den gång han vaknat på natten, runt 4, halv 5-tiden, för att sedan sova vidare till ca 8. Det har varit så tryggt att veta att nattsömnen inte kommer rubbas något desto mer och att man faktiskt kan få en riktig decent natt om man förstår att lägga sig i tid – Tills nu.

Redan de första två timmarna har han vaknat flera gånger, eller, jag skulle inte kalla det vakna, han skriker för att han typ tappat nappen eller något och somnar om direkt han får den, de första timmarna i alla fall. Men den senaste tiden har han även vaknat flera gånger mitt i natten och bara gråtit omotiverat, eller legat och pratat med sig själv för att sedan övergå till gråt. Med andra ord är det knappast nattskräck, men vad sjutton är det då?! Han sover otroligt ytligt och trots att man får honom att sova igen kan man vara nästan säker på att han vaknar efter någon minut igen, och det är så fruktansvärt frustrerande!

Det värsta är ju det faktum att man vet hur fantastiskt det varit de senaste veckorna, och plötsligt har allt ändrats igen! Blir tokig! När sjutton förstår dom här små att sova hela nätter?!

De svartvita bilderna från februari och de till höger från igår. 9 månader mellan bilderna.

Godmorgon på er!

Ville kika in och slänga iväg ett snabbt hej innan jobbet!
Jobbar till klockan 16 idag, i morgon slutar jag redan vid 13 så då ska iväg och träffa en fin person bakom ett fint företag för ett samarbete. Onsdag ska jag till frisören och jag har ännu inte den blekaste aning om vad jag vill göra, det enda jag vet är att jag vill göra något!

Tänkte slänga iväg en förfrågan på efterlysningar om inlägg, vad skulle ni vilja att jag skriver om? Har så mycket på gång i huvudet just nu att jag gärna fick lite hjälp, älskar ju att skriva, men ibland kan det behövas en liten push i rätt riktning för att få igång flödet!

Ha en suverän dag! 🙂

Det var ungefär den här tiden på året för 6 år sedan. Jag hade jobbat hela dagen i Chydenia Center och det hade regnat utan att jag vetat om det. När jag startat på morgonen var det plusgrader, men inte när jag åkte från jobbet, vilket innebar att ett tunt täcke svart is låg på vägen mellan Karleby och Jakobstad. Bilen jag körde hade vinterdäck, men det jag inte visste var att handbromsen låg på en aning, trots att jag nog lossat på den helt, det var en gammal bil.

Bara några hundra meter efter att jag startade kände jag hur bilen slant lite på vägen, och jag saktade in lite. Min telefon hade slocknat på jobbet så jag kunde inte ringa någon, så det fanns inte mycket att göra än att köra hem, i mitt stilla sinne tänkte jag, naiv som jag var att det nog blev bättre när jag kom ut på riksåttan. Så fel jag skulle ha.

Jag hade kört några kilometer utanför Karleby, då jag kände hur bilen började segla på vägen. Jag hade precis kommit ner för en hög backe, det var efter arbetstid och trafiken hade varit rätt tät, just då hade jag trots det varken bilar framför mig, bakom mig, eller i den mötande trafiken. Sekunden därefter kände jag hur däcken totalt släppte greppet om vägen, och jag seglade över till motsatt körfil, för att sedan glida tillbaka igen, och sen tillbaka till andra körfilen. Jag fick panik. Utan att tänka desto mer tryckte jag in både kopplingen och bromsen och vred på ratten för att försöka styra in på rätt fil igen. Bilen krängde runt, snurrade 360 grader och sen ytterligare 180 grader. Världen var alldeles svart. Allt jag tänkte på var ”inte diket, inte diket”. Det var nämligen djupa diken på båda sidorna och med hastigheten jag hade kunde det sluta lite hursomhelst om jag åkte i diket.
Baklänges störtade bilen in på en liten skogsväg på den högra sidan av vägen, djupa diken på båda sidan. Bilen stannade tvärt med bakhjulen bara någon decimeter från dikesrenen.

Två minuter efter bilen stannat vid vägkanten var vägen fullt trafikerad igen, från båda hållen susade det bilar förbi mig. Ingen stannade, trots att både bromsspåren och bilens läge borde ha skvallrat om att allt inte stod rätt till.

Jag minns att jag sätt där och bara stirrade. Efter en stund började jag skaka lätt, men jag kunde inte gråta. Jag visste att jag inte hade en telefon som fungerade. Jag var inte säker på om någon skulle starta, och jag var för rädd för att stiga ur bilen och vinka på hjälp, kanske trodde jag att någon annan bil skulle råka ut för samma sak som jag och köra rakt på mig. Av samma tanke fick jag också bråttom bort. När jag körde bort konstaterade jag att bara någon decimeter och bilen hade åkt ner i diket. Den smala väg jag hade hamnat på var inte mycket bredare än kanske 8-10 meter. Det var så exakt på håret, allt som hände.

Jag körde hem, med en hastighet på 50km i timmen, med ett krampaktigt tag kring ratten och hjärtat i halsgropen varje gång bilen så lite som slant på vägen. När jag kom hem var ingen hemma. Huset var tomt och mörkt. Min bror kom hem när jag satt mig i soffan inlindad i en filt i väntan på att telefonen skulle vakna. Jag tror att jag lånade hans telefon för att ringa Tony. Vi var inte tillsammans då, men han var den första jag kände att jag behövde ringa. När jag hörde hans röst kom tårarna, det var en sån otrolig lättnad att höra hans lugna röst.

Jag tänker många gånger på den kvällen, kanske lite mer nu när jag börjat köra den där samma sträckan åtminstone 4 gånger i veckan. Jag är inte rädd för att något ska hända. Det ligger inte i mina händer. Jag vet att jag hade änglavakt den dagen, och det är inget jag tar för givet. Och trots det som hänt känner jag mig ändå trygg på vägen.

Aldrig trodde jag att så mycket av ens vakna tid kunde spenderas med att tänka på ett syskon åt Elmer. Kroppen är allt bra lustig den. Jag övertänker och överanalyserar allt! Tänker på de som är ofrivilligt barnlösa, på de som fått ett barn men inte kunnat få flera, och på de som fått barn men som fått vänta många år på nästa. Och i min själviskhet blir jag rädd, på snudd till förtvivlad vid tanken på att det kunde vara jag. Och sekunden därefter känner jag mig hemsk för att jag tänker sådana tankar! 

Det tog närmare ett år för Elmer att dyka upp som ett plus på stickan, det låter inte som en lång tid, men när man är inne i det är det en lång tid, oavsett om det handlar om 1 år eller 5 år.

 ”Vi har inte bråttom”, försöker jag intala mig själv, för att lugna ner kroppen. Men eftersom jag inte tycks känna min kropp känns en till graviditet ändå lite för avlägsen för att jag ska kunna slappna av. 
Dagboksutdrag 3.11.2016