I bloggvärlden härjar det just nu lite debatter och diskussioner (don’t you just love to hate them?!) just nu om allt mellan bikinihets till smärtstillande medel under förlossningen.
Jag tänkte faktiskt ta och öppna munnen lite om det sistnämnda.
Vill dock poängtera att detta inlägg inte på något sätt är ett argument emot någon del av ”sidorna” utan detta är rakt av bara en historia om min upplevelse av smärtstillande och främst då kanske epiduralbedövningen. Särskilt på Carros blogg har det florerat kommentarer och argument kring om man ska använda sig av smärtstillande under sin förlossning eller ej, och ifall man inte gör det, anser man sig då vara ”duktigare än andra” eller finns det andra anledningar bakom?
Jag hade planerat min förlossning noggrant. Jag hade fått höra att man inte kunde planera den eftersom en förlossning kan gå precis hur som helst, men man kunde skriva ett förlossningsbrev med sina önskemål och eventuella BIG NO-NO’s, och det gjorde även jag. Nu i efterhand har jag fått konstatera att man visst kan kontrollera sin förlossning – till en del, men sen är det precis som de säger, ibland går den helt annorlunda än man tänkt sig.
I mitt förlossningsbrev hade jag önskat mig en svenskspråkig barnmorska, familjerum om det bara var möjligt (vem önskar inte det första gången kan man ju fråga sig?.
Men det viktigaste:
– så naturlig smärtlindring som möjligt i form av sterila kvaddlar (hett, sterilt vatten som injiceras på smärtområdena), akupunktur, massage, värmedyna, bad…
– eventuellt också lustgas och PCB (lokal livmoderbedövning)
– absolut inte epidural (främst av orsakerna att det kunde sakta ner förlossningen genom att krystvärkarna inte känns/avtar och för att barnet kan vara slött vid födseln)
trött och utpumpad efter många timmar av sammandragningar, detta var innan det värsta började…
Det hela började ju på bra (ni kan läsa hela förlossningsberättelsen här och här), med ett bad på en och en halvtimme som gjorde att jag slappnade av och jag öppnades till 5cm (och hela slemproppen for). Senare använde jag mig av andning och även lustgas på lägsta nivå (den funkade nog mest som en trygghet för jag andades knappt i den). Sen satte de sterila kvaddlar, vilket var det värsta under hela förlossningen – smärtan när de satte dem var FRUKTANSVÄRD och jag fick ingen hjälp alls av dem! (Minns jag var så arg på mamma som rekommenderat dem, men alla upplevelser är ju olika.)
När vattnet inte gick och inget annat riktigt hände heller så var de tvungen att ta hål på hinnorna och i samband med det bestämde vi att vi skulle sätta en PCB eftersom värkarna fort kunde bli rätt kraftiga efter att hinnorna spräckts. Här började det jobbiga då – PCBn hjälpte nämligen inte ett skvatt. Nu blev det jobbigt, för plötsligt kom sammandragningarna igång riktigt ordentligt, jag hade googlat psykoprofylaxandning samma natt som vi åkte in (hehe, I know..) och klarade mig rätt långt på enbart att andas men efter att några timmar gått och jag fortfarande inte öppnats utan i stället börjat skaka och frysa mellan värkarna, som nu avlöste varandra och aldrig gav mig vila, sa min barnmorska för tredje gången att nu skulle de verkligen behöva sätta en epidural eftersom jag började bli helt slut samtidigt som faktumet att jag spände mig så otroligt mycket gjorde att bäckenet aldrig slappnade av vilket ledde till att inget skulle hända därnere heller. Motvilligt och envist tittade jag upp på Tony mellan tårarna, som fått stränga order om att inte låta mig ta epiduralen fast hur mycket det än trugades och hur ont jag än hade, och frågade honom vad han trodde. ”TA DEN!” fick jag till svar, och anestesiläkaren tillkallades.
De få minutrar innan jag fick epiduralen i ryggen kändes som en evighet, jag skakade som ett asplöv samtidigt som sammandragningarna höll på att riva mig i två bitar då jag aldrig fick vila. Det tog inte ens sjukt då dom satte den, iallafall inte om man jämför med kvaddlarna (hujedamig för dom alltså!). Jag minns hur läkaren talade lågt i mitt öra och bad mig känna efter ifall jag hade någon känsel i benen och ifall jag kunde röra på dem osv. För mig var det var en lyckad epidural.
Det kändes som himlen på jorden, jag minns att jag inte ens kände mig gravid längre där jag låg på sängen. All smärta var borta och jag fick möjlighet att vila. Ett tag somnade jag till och med till och då och då var någon och kollade läget. På 1,5 timmar efter det att EDAn satts så var det dags att börja krysta. ”Jasså?” kunde jag tycka eftersom jag inte på hela den tiden hade känt en endaste liten värk, knappt någon tryck nedåt heller, trots att de kunde sitta och se på min monitor och säga att ”oj, nu har du en ordentligt värk!”. ”Jaha?” kunde jag bara konstatera med frågande blick.
Hela vägen ut krystade jag utan att ens känna när en krystvärk kom. Det var en underlig känsla, att hitta sig själv och sina muskler där på förlossningssängen. Men epiduralen gjorde verkligen att jag tappade alla mina krystvärkar och/eller känslan av dem. Med andra ord hände precis det jag varit rädd för med epiduralen, förutom det faktum att det inte var hemskt. Jag var alldeles slut av allt kämpande mot sammandragningarna och hela förlossningen som vid det här laget hållit på nästan ett dygn, så epiduralen prisades verkligen då och efteråt, trots att jag fick krysta i blindo.
Utan epiduralen hade jag förlorat kontrollen och fått panik och gett upp. Tony berättade efteråt att jag inte en gång ropade att ”det går inte” eller ”jag vill inte”, och jag är helt säker på att jag inte alls orkat på samma sätt utan epidural. EDAn fick mitt bäcken att slappna av så att Elmer kunde tränga sig neråt i förlossningskanalen. Den tillät mig pusta ut och fick förlossningsförloppet att gå framåt. Jag kan inget annat än vara tacksam över den, för jag vet ju redan att barnmorskorna vi har så har barnet och mamman i full fokus hela tiden. Elmer hade stabil puls och mådde bra hela vägen ut trots att krystskedet tog 1 timme och 20 minuter, och när han väl var ute tjöt han till direkt.
Jag förstår att man är kritiskt inställt till epidural, och jag vet ännu inte i denna dag om jag skulle ta den med nästa barn eller inte, men med min första förlossningen var den underbar! Jag tror också att en eventuell anledning till att allt gick så fort sen och jag tappade kontrollen över mina sammandragningar var för att man tog hål på hinnorna och därmed skyndade på allt en smula, men det är något jag ska forska i och får bära med mig till nästa gång i så fall.
Detta var alltså min upplevelse, jag tycker alla har rätt att välja vad de vill och ingen ska få bestämma över ditt beslut eller försöka påverka det i någon riktning. Det är din förlossning. Sen vet jag också att barnmorskorna är proffs, och har sett både det ena och andra under deras karriärer, och jag tror att det kan löna sig att alltid ha ett öra öppet mot dem så man öppensinnat kan ta emot deras råd när det väl gäller. Med detta önskar jag alla blivande mammor lycka till på era förlossningar! Lyssna på kroppen – you got this!
Elmer och pappa efter att Elmer badats och blivit påklädd.
Det var allt för denna gång! Kanske jag visar ett annat favoritrum någon annan dag!
Sara Rasmus 