Kategori: Okategoriserade

Hade plitat ner ett samarbetsinlägg, men fick till min stora fasa inse att jag inte får in några bilder på datorn med minneskortet jag använt mig av. Det är bara vitt och blankt i rutan med datorn reagerar inte alls på kortet. Så ni får hålla er en stund ännu.
Det är nämligen så att mitt hår fått sig en minst sagt total makeover, och jag är så sjutusans nöjd så jag skulle såklart bara vilja visa er… Men snart!

Idag har min produktivitetsnivå varit relativt låg. Inspirationen fanns igår, men idag tycktes både den och motivationen ha tagit semester. Golvet fick jag tvättat, vilket minsann var på tiden, och nu njuter jag av ett någotsånär rent vardagsrum och kök. Bilden nedan är dock från ännu lyckligare tider då jag verkligen hade storstädat (once a year, typ), men typ såhär ser det ut i vardagsrummet ikväll, i morgon bitti när Elmer vaknat lär det ändra, men det är bara Tony som får dras med det eftersom jag har jobb mellan 9-15:30.

I övrigt då? Är så uselt trött just nu, dumma hemoglobin, så jag sover mest då dendär lilla överloppstiden finns. Tänker ge sängen en chans nu också, då chansen är väldigt stor att jag lyckas med att uppfylla dess purpose, blir en framgångsrik dag då med andra ord!

Hörni snälla, ge mig lite inspiration på inlägg, vill skriva massor men såhär det nya året till ära skulle jag gärna höra lite vad ni vill läsa om, eller om ni har några frågor jag kunde svara på!

Ha det så bra!

När jag väntade Elmer hade jag ingen annan än mig själv (och Rosa) att rå om. Jag åt när jag ville, sov när jag ville, städade när jag ville, använde min tid i princip precis som jag ville utöver de dagliga måsten som jobb naturligtvis medför. När jag sen blev sjukskriven på slutrakan kändes det mer än någonsin som att jag hade allt för mycket tid. När jag tänker på det nu, på det att jag ansåg att jag hade too much time on my hands, skrattar jag nästan högt, och en del av mig skulle vilja kunna gå tillbaka och ge den kvinnan som tänkte så en fet smäll på käften. 

Det är tufft nu,  det är gnäll och gråt och förkylningstider och trots så till den grad, att till och med jag, som anser mig ha ett bra tålamod, känner att jag börjar rämna och falla sönder.. Det värsta som finns just nu är trots man inte har något svar på, men som ständigt gör sig påmind med raklånga kast på golvet, med mat flygandes över köksbordet,  och med  vilt fäktare och stora tårar så fort något inte går som den trotsdrabbade vill. Jo, jag kallar Elmer trotsdrabbad, för det är precis det han är. Min unge har ju varit lugnet och solen själv de första 14 månaderna av hans liv – i alla fall i jämförelse med detta. 

Idag väntar jobb, så Elmer skjutsades till dagis några timmar tidigare, så han inte behöver föras dit mitt under vilan. Jag med mina extratimmar tog tillfället i akt. Veckan har varit tung, och nu kände jag att jag var värd en ordentlig lunch. I lugn och ro. 

Så nu sitter jag här, och avnjuter mitt lunchkaffe, och känner mig lite som dendär kvinnan som väntade sitt första barn, med way too much time on her hands, skillnaden är bara den, att jag njuter enormt mycket mer nu än då. 

Det är mycket som pågår i den här lilla kroppen just nu. Det är inte alltid lätt att veta vad man vill, och som mamma känns det ibland att inget man gör är tillräckligt. Elmer kan gråta utan att han vet varför, känns det som, trots att jag ju vet att för honom är det hela världen, just där och då, trots att jag vet att tålamodet är mitt bästa vapen. Det hemska är ju bara det att tålamodet inte alltid räcker hela dagen, inte efter otaliga gånger av testande från Elmers sida, otaligt mycket gnäll över saker som inte ska behöva gnällas över, otaliga kamper och duster vid köksbordet, över att han inte får precis det han vill ha nu, nu och bara nu, över att mamma sitter på fel stol, över att strumpan sitter för löst på foten, över att man inte får röra i de glödheta spisplattorna eller stekpannorna när mamma lagar mat, över att man inte kan gå ut i bara kalsonger i -15 grader. Över allt, och ingenting.

På nätterna sover han väldigt oroligt, vi funderade på tänder och växtvärk, testade med Panadol, men utan effekt, och lämnade det. När det är som värst får jag vakna en gång i halvtimmen efter klockan 1, och han har börjat dricka vatten på nätterna igen, bara för att dra ut på det känns det som, för jag vet ju att han inte behöver eller kanske egentligen ens vill ha det, men att börja vägra honom det när ögonen är grusiga, kroppen är tung och humöret redan svajar, det är iallafall inget jag tänker göra just nu, särskilt inte de nätter där jobb väntar påföljande morgon. Det är lite tröttsamt just nu, allra mest för Elmer, helt klart. Så många känslor i en så liten kropp kan inte vara enkelt. Han blir ju 1 år och 4 månader nästa vecka.

Hur har det varit för era barn?
När har deras ettårstrots börjat, hur länge har den pågått, hur har barnen reagerat och vad har ni gjort för att underlätta för dem?

Förra helgen hoppade lilla familjen i bilen och styrde kosan mot Jakobstad och Maxifun. Elmer somnade i bilen så vi mjukstartade med ett besök på nya arbetsplatsen för en cappuccino, glass och smörgås – kände att jag ju en gång iallafall måste visa Tony utbudet på vad som bjuds, och såklart, var jag jobbar nuförtiden. Tony gav allt mycket väl godkänt och berömde särskilt glassen, Elmer fick en ostsmörgås, och en litet smakprov på glassen också… Sen åkte vi vidare för en timmes bus, och yrväder som vår ettåring är så konstaterade vi att man nog åtminstone borde vara 4 vuxna när man åker iväg med honom till ett lekland, alternativt borde man kunna klona sig, för det tycks Elmer kunna göra!

Favoriterna var som vanligt rutschkanorna och bollhavet, Elmer älskar dessutom att klättra över och under allt så Tony och jag tog turer med att krypa och klättra i gångarna efter honom. Innebandy skulle såklart även prövas på, och Elmer njöt! Efter det åkte vi till mina föräldrar på middag.

När jag var liten minns jag hur mina föräldrar drog iväg med oss på olika upplevelser då och då, det bästa vi visste var Wasalandia, eller Tropiclandia. Minns så väl känslan av att plaska omkring hela dagen för att sedan äta på buffén efteråt, alldeles matt i kroppen och fortfarande våt i håret, med rödsprängda ögon efter allt klor, och såklart toppa det hela med den där mjukglassen som man fick trycka ut ur maskin. Jag har inte varit på Tropiclandia på kanske 20 år, men jag föreställer mig fortfarande att känslan är liknande och kan knappt vänta tills vi åker dit med Elmer första gången. Nu när simdräkten är inskaffad finns det ju inget som hindrar oss, förutom tiden.

Vi bestämde därför med Tony att särskilt nu under de första åren, när barnen är små, att ha som mål att ta dem på en upplevelse en gång i månaden. Det är inte så stor skillnad om det är ett trevligt restaurangbesök, bio, bowling, en båtresa över till grannlandet, en utflykt i skogen med varm saft och annat gott i bagaget eller något lekland, så länge det görs med hjärtat. De kommer säkerligen ta med sig många minnen, om inte annat, känslominnen från dessa utflykter till vuxen ålder, precis som jag gjort. Det är nu man börjar inse hur stora spår det vi gör för och med våra barn när de är små, har i vuxenlivet.

Vi har diskuterat lite fram och tillbaks med Tony om huruvida vi ska ta reda på könet eller ej denna gång. En liten del av mig skulle inte vilja göra det, en del av mig skulle vilja att bara Tony får veta och sen berättar åt mig vid något passande tillfälle om jag säger ett ”lösenord” som indikerar att jag inte längre vill vara ovetandes, och en del av mig vill såklart veta på fläcken.

Tony däremot vill veta direkt, helst igår, och kan inte se det på något annat sätt än att vi tar reda på, samtidigt som han skrattar lite när jag föreslår att bara han skulle få veta.

Hur har ni gjort?

Liten, 9 månader gammal sommar-Elmer på ostadiga babyben.

Ofrivillig paus efter ytterligare en veckas kurerande av både mig själv och sonen, dessutom har inskolning på nytt jobb tagit sin beskärda del av energin! Sen förra magbilden har de verkligen börjat hända saker! Nej, jag sover inte längre på mage, däremot en hel del på rygg utan problem ännu. Har dock börjat fundera på att dra fram gamla, trogna gravidkudden från gömmorna.

Liten i magen är fortfarande relativt lugn, inget emot vad Elmer var vid den här tiden, Elmer var crazy! Allt såg bra ut på läkarundersökningen, vi fick oss en titt på typen därinne och det pirrade till sådär välbekant. Även om läkaren kunde ha sett könet på den som bor där inne valde hon att låta oss vänta till rakenneultran, som äger rum om strax över två veckor, ska bli spännande, även om jag är 98% säker på att det är en lillebror vi väntar på. Har aldrig riktigt trott på det här med ”pojk- och flickmagar”, det är väl snarare magkänslan och min medvetenhet om oddsen som gör att jag i princip är säker på att det är en prins. 🙂

Lider inte av några krämpor än, förutom stundvis ryggvärk efter lite för aktiva dagar, och extrem trötthet till följd av lågt hemoglobin, så jag kan inte klaga!

Eftersom jag saknar mina löprundor så mycket men fått inse att det nog inte blir mer med det förrän nästa gång vi har snö på marken, tidigast, så har jag köpt mig en gravidsimdräkt och en tankini (till sommaren när man vill vara i solen men kanske inte är så sugen på att visa alltför mycket mage.) Vi tänkte börja simma hela familjen, simning är ju så skonsamt för kroppen, särskilt för gravida, så senast nästa vecka åker vi till simhallen för att turas om att ta några längder och låta Elmer plaska i större vatten än hans lilla badbalja – blir suveränt!

Annars då, just nu är jag ännu i skedet där jag trivs som gravid, min viktökning ligger på strax över 2kg till skillnad från de nästan 7kg jag hade gått upp vid samma tid med Elmer. Det roliga är ju det att vikten ändå ligger på densamma som förra gången, men startvikten var betydligt lägre (och ohälsosammare) då.

Nu har babyn, som ni säkert ser, en riktig växtfas på gång, så vänta bara, om några veckor är jag nog inte riktigt lika omedveten om bulan framtill.

Alla barn är ju så olika, Elmer inget undantag, såklart. Det känns som om vi lär känna honom i ultrarapid just nu, hela tiden, varje dag lär vi oss nya saker om honom. Det är så fascinerande, men också lite sorgligt, att se den här lilla människan växa upp så himla fort, alltför fort! Nu börjar jag vara vid den punkten att jag gärna hade stoppat tiden, samtidigt är jag ju så nyfiken på vad som väntar runt hörnet, nya utvecklingssteg och färdigheter. Han är så häftig, vår lilla minimänniska.

Just nu pratar han stup i ett, något jag tror tagit fart på dagis och som fått fortsätta här hemma. Han pratar om allt och ingenting, mumlar och sjunger för sig själv, och några få tvåordsmeningar som ”koo på!” (skorna på), och ”ääta gööt” (äta gröt). Hans ordförråd utvecklas snabbt och han är som en svamp just nu, lyssnar, suger åt sig, och härmar allt man säger – man får börja vakta sin tunga med andra ord.

Hans absoluta topp tre vad gäller leksaker just nu är helt klart: Bilar, läsa böcker och, som han kallar det, att ”koka”. I bloggåva har vi fått ett leksakskök av Jollyroom och det är det första han springer till när han vaknar på morgonen, och oftast det sista han gör innan läggdags, där står han och ”koka taatis!” (kokar potatis), plockar in saker i sina köksskåp, och bjuder åt alla som vill smaka, ikväll pratade han till och med om att ”koka” när han halvsovandes vände och vred sig i sängen.

Sen att han gillar att bada är ingen nyhet för någon. Finns ingen snällare pojke än när man frågar om han vill gå och bada, han står som ett ljus utanför badrumsdörren och låter sig bli avklädd, trippar lite på stället och upprepar entusiastiskt ”baaba” för sig själv några gånger tills han blir insläppt, och går så raka vägen till sin badbunke där han först doppar ner foten, som för att känna att temperaturen är rätt, för att sedan kliva i och sätta sig. Han kan hålla på i sin lilla bunke i över en halvtimme, där han leker med sin anka och diverse muggar. Jag har ännu aldrig tvättat hans hår med schampoo, men idag testade jag faktiskt olja, för att få bukt med det där fettet som så lätt lämnar kvar från spädbarnstiden. Hans hår blev definitivt mjukare, men är fortsättningsvis lika bångstyrigt och tycks leva sitt eget liv. 🙂

Trotsen har även den kommit, och det märks att han testar oss i allt vi gör. Han kan gnälla över något av för oss okända orsaker, peka på något han ska ha, som egentligen inte existerar, peka på något han vill ha, och när han inte får det, ställa till med en fantastisk fejkgråtshow osv. Han ska helst göra allting själv, vilket ju är väldigt tacksamt när vi sitter och äter, han klarar att äta det mesta själv nu, med acceptabel mängd klet och spill, och det om något är hemskt skönt när man själv vill sitta och äta. Han har äntligen börjat förstå att ett ”nej är ett nej”, inte alltid, men oftast, och det är relativt lätt att avleda hans uppmärksamhet när han har satt sig in i att han ska ha det där saltkaret som står på köksbänken.

Han är en riktig clown, och börjar utvecklas till en barnkomiker av rang. Jag har faktiskt ingen aning om var han får allt ifrån, såvida inte han och Tony övar upp en repertoar av bus när jag är borta. Han älskar att busa och skämta med en, tungan ute ibland (här skyller jag faktiskt på Tony, och han är ofta den som tar initiativ till katt-och-råtta lek, sitter och klappar i händerna för sig själv eller bara annars gör sig till.  En fantastisk liten typ på 1 år och snart 4 månader, och det känns så tydligt, det faktum att jag åtminstone lyckats med konststycket att skapa en sån fantastisk liten människa till denna värld. Jag skulle göra vad som helst för honom, den vetskapen är ibland så stark att det gör ont i bröstet på mig.

Ligger och vrider mig och kan inte sova. Ikväll vill jag sända ut ordet till alla er som läser, snälla knäpp händerna för Ida och hennes familj. De befinner sig i Vasa som bäst där lilla Abbe har andningssvårigheter och läkarna har tillsvidare inte hittat vad som är fel. 

❤ 

Kram på er. 

Fick nästan lite hicka när jag insåg att vi i morgon inträder vecka 18. Say what? Jag plussade ju nyss och nu är vi snart halvvägs! Galet!

Jag glömmer ibland helt och hållet bort att jag är gravid, lever i princip som jag gjorde förr, och har inte haft några särskilda krämpor, förutom stundvis lite smärtor i magen och sammandragningar, samt lite värk i korsryggen då och då. Magen har tydligen vuxit, åtminstone om man dömer utifrån makens blickar. Igår kläckte han ur sig något i stil med ”ååh vilken mysig mage!”, så jag antar att det börjar märkas. Inget som inte går att dölja ännu dock, om jag riktigt ville.

Mina crazy cravings har lugnat ner sig en smula, stabiliserat sig en aning kan man väl säga. Men jag äter en hel del isglassar, ibland flera om dagen, är dock inte alls sugen på choklad eller kaffe, med undantag för O’Boy, det går an!

Jag har ingen aning om vad jag haft för viktuppgång hittills, försöker äta hälsosamt så gott det går, men jag känner mig aldrig dålig för att jag slänger ner pizza två dagar i rad heller. Med Elmer gick jag upp närmare 25kg, och jag räknar med en likadan viktuppgång denna gång, så jag tar det med ro i vetskapen om att en graviditetsviktuppgången är inget jag kan påverka desto mer.

Sover fortfarande bekvämt både på mage och rygg, var tvungen att dyka bakåt i arkivet och kolla när jag slutade sova på mage, och det visade sig att det var i denna vecka som gravidkudden fått åka fram, i nuläget har jag inte minsta behov av den, märker ju knappt av min mage. Och huden har ännu inte tagit stryk av hormonökningen, med Elmer såg jag ut som ett jordgubbsland i ansiktet och jag minns att jag mådde så dåligt över det. Ryggen, som heller aldrig haft några finnar eller utslag, fick också sin beskärda del senast.

Bristningar eller någon linea negra-rand på magen har ännu inte uppstått. Brösten har vuxit massor, men jag har för mig att de var ömmare förra gången. Jag antar att många av de saker man reflekterade och bubblade över under första graviditeten, helt enkelt inte hinns med nu under rond 2.

Tröttheten är väl kanske allra värst just nu… skulle kunna sova dygnet runt känns det som, och det går ju inte riktigt ihop med en morgonpigg ettåring…

Det enda jag funderat en del på är att jag inte känt så mycket aktivitet därinne den senaste veckan.. Började känna små rörelser redan i vecka 16, men nu har det varit riktigt lugnt. Som tur slipper jag till rådgivningen på måndag så får vi lyssna så att allt är okej..

Trött morsa i städmode, tydligen missade jag att putsa den smutsiga spegeln… 😀

Det märks att vi lever i efterskalven av en tröttsam febervecka, förra veckan Elmer, och denna vecka jag. Min feber är så gott som bort, och äntligen, äntligen börjar snoret lossna från bihålorna! Alltså, det är helt SJUKT vad jag varit täppt! Har aldrig varit med om något liknande. Jag saknar fortfarande lukt- och smaksinne och det om något har varit otroligt omvälvande. Föreställ er att allt ni äter har smak endast utifrån minnet, men utöver det så smakar allt du äter exakt ingenting. Grät nästan lite när Tony hade köpt hem sushi i fredags, och hur mycket jag än öste på med wasabin så smakade den ingenting förutom det där välbekanta stinget i näsan man får om en större bit wasabi slinker ner.

Elmer har sovit dåligt på dagis några dagar den här veckan och det har han tagit igen påföljande morgon eller i bilen på väg hem. Då har vi låtit honom powernappa en stund i soffan för att han ska orka till läggdags. I tisdags hände det otroliga när jag vaknade klockan 9, och trots mina försök att väcka Elmer med att sätta lampan på och föra oväsen så rullade han bara över på sidan och fortsatte sova fram till klockan 9:20. Han gav igen med att vakna lite efter 6 av morgnarna denna vecka, och jag som redan är så otroligt trött på grund av graviditet ser det nästan som tortyr. Tacka vet jag nästa vecka och Tonys kvällsskift!