Kategori: Okategoriserade

(bild: ”gravid och baby”-appen)

… och här är vi nu. Vecka 37. 26 dagar känns så hiiiimla mycket!
Denna bild är så otroligt beskrivande!
(bild: http://www.someecards.com)

Lilleman börjar bli rejält stark nu. Eftersom det börjar bli rätt trångt för honom kan han inte precis sätta av några rejäla sparkar längre, (förutom ibland, rakt upp i revbenen) däremot stretchar han så hela magen deformeras. Det är häftigt att känna hans lilla fot genom magen, till och med så jag inbillar mig kunna känna tårna ibland. Ska jag vara helt ärlig tycker jag fortsättningsvis inte något vidare om dessa rörelser, jag tycker det är obehagligt då magen trycks ut och det känns som att någon skulle gräva omkring inuti mig. Men snart, snart är han ute!

Här hemma börjar vi ha allt klart, det enda jag inte inskaffat ännu är bröstpump och flaskor. Jag vill absolut amma, men min plan är också den att kunna skifta med Tony ibland så vi båda får sova på nätterna, tror dock att man kommer vara vaken oberoende om man själv sköter matande eller om det är T som gör det. Angående amningen så tror jag att jag kommer vara en sån som kommer ha lite svårt med att amma offentligt. Tycker inte det är några konstigheter alls med att andra gör det, det är ju världens naturligaste sak, men att själv langa fram bröstet mitt i ett café kommer nog vara något jag får jobba på tror jag. Har köpt två stora, mjuka tygbitar i trikå som jag kommer göra ponchos av, lätta att ha med och dra på sig när det blir dags för matpaus.

Andra tankar som dykt upp den senaste tiden är säkert helt normala tankar men sånt som ändå gräver i huvudet, kommer man klara av sin nya titel? ”Mamma”. Jag har fått smaka på ordet. Ibland känns det helt självklart och ibland så fruktansvärt avlägset och skrämmande. Jag var ju just själv ett barn, fortfarande känner jag mig som ett barn. Jag menar, jag har inte på långa vägar fått klart för mig vad jag vill göra med mitt liv, jag har ingen egentlig utbildning, jag spelar gameboy och tv-spel och ser fortfarande på japanska barnprogram när andan faller på, sängen är allt som oftast obäddad och jag är alldeles värdelös på att ta hand om viktiga papper! Listan fortsätter… Jag gissar att detta är tankar de flesta blivande och nyblivna mammor får dras med – är jag redo? – så jag är nog inte ensam. Men ni förstår hur jag tänker, eller hur?

Redan efter vecka 20 började jag vänta på att få packa BB-väskan, nu är jag i vecka 37 och börjar snarare vara lite på senare sidan. Förlossningen kan ju faktiskt börja närsomhelst, även om jag tror det dröjer ett par veckor ännu…

Så nu mina damer behöver jag era bästa tips! Det finns ju otaliga listor att ta till, den ena mer utsmyckad än den andra, men jag tycker det är allra lättast att få tips direkt från en annan person.

So tell me:
När packade ni er väska?
Vad fanns i den?
Vad lämnade oanvänt?
Vad tog ni med åt pappan? 
Vad hade ni inte kunnat klara er utan?
Vad tog ni åt bebisen? 
Vad önskade ni att ni hade tagit med er som glömdes hemma?

När jag var liten skrev mamma i en såndär rosa bok, kommer inte ihåg exakt vad den hette, men något i stil med ”lilla boken om mig” eller ”mitt första år”. Ännu idag älskar jag att kika i den! Mamma var verkligen otroligt engagerad, det mräktes verkligen att man har mest tid med första barnet, för i lillebror och lillasysters böcker finns det tyvärr inte alls lika mycket nerskrivet.

Idag kom lillens alldeles egna bok hem på posten. Den hade fått höga betyg på Adlibris så i djungeln av liknande böcker om bebisens första år föll valet på denna. Ska börja bläddra i den nu och kan ge en liten recension på den sen om någon är intresserad?

Hade ni någon ”första bok”?

De senaste veckorna har Rosa blivit allt mysigare. Hon har aldrig varit en famnhund eller en som krävt mycket närhet (förutom i bilen) men nu hittas hon allt som oftast ihoprullad intill mig och framför allt då – magen. Sen förvånas jag över att hennes ”bäddande” och fixande blivit mer intensivt EFTER steriliseringen. Nu ska det boas och göras fint lite här och var. Förundras verkligen över djurens förmåga att veta vad som händer i våra kroppar. Igår när hon låg intill mig piggnade hon plötsligt till och riktade sin blöta nos mot magen, som om hon hört något där inifrån!

Någon som själv har hund som i väntans tider blivit lite extra mammig? Och hur var hunden sen när bebis kom ut? Dela gärna med er. 🙂

Igår var det tänkt att vi skulle ha datenight, jag och T. Vi skulle ut och äta med Tonys bror och finaste svägerskan eftersom de var barnfria igår. Innan det hade jag bokat in en kaffedejt med min goda vän Jenna. Hade verkligen sett fram emot att få komma ut lite efter över en veckas hund-babysitting.

Sagt och gjort, Jenna hämtar mig klockan 16 och vi åker iväg till Nannen Nam Nam inne i stan. Där blir jag bjuden på chai latte och tillhörande bakverk trots mina protester om att jag ju ska äta om bara några timmar och min preggomage rymmer mindre än vad det ser ut! Två timmar gick i ett swisch, som det alltid gör med Jenna, är så tacksam över att vi hållit ihop så länge, har aldrig tråkigt med henne! Klockan 18 tyckte Jenna att det var dags att föra hem mig, eftersom hon skulle på pizzakväll till pojkvännens föräldrar, så vi hoppar i bilen och kör iväg. På väg upp för backen till vårt får hon för sig att presentera en väldigt otippad Antti Tuisku-låt åt mig. Jag fick hålla med om att den hade en riktig svängig beat, men inte mer än så, eftersom jag är riktigt Anttillergisk. Bilen svänger runt hörnet och jag möts av denna syn…

Fatta lyckan! Tjejerna hade gjort det igen! Var nästan lika chockad och överraskad som när de överraskade mig på min möhippa! På bilden saknas Jenna och syrran.Anna (syrran) hade fixat och pysslat hela veckan, vårt hem hade på två timmar förvandlats till ett hav av ballonger, serpentiner och godsaker. Tony och Rosa var spårlöst försvunna…

Litet smakprov på vad som fanns på sötsaksbordet…En chockad jag efter att ha gråtit en skvätt och kramat alla ett varv.
En perfekt kväll att sitta på inglasade terassen, det var så varmt och skönt tills solen gått ner! Åh vad jag är nöjd över att vi satsade lite på att fixa upp den, den har använts så mycket redan i sommar.
Fönsterbrädet i anslutning till köksfönstret med slide-funktion var uppdukat med salta godbitar som tjejerna hade tagit med sig.
Mysigt i mörkret, ursäkta dålig bild.
Och här var sötsaksbordet igen. 🙂

Kvällen fylldes med lekar, både sådana jag hört om och sådana som var helt nya för mig, efter presentöppningen åkte de mera långväga gästerna hem och Kokkolatjejerna, samt syrran och fina Jessica stannade kvar. Vi skrattade in till midnatt, ibland så mycket att vi skrek och magmusklerna tjöt i protester. Malin, som beräknas få bebis två veckor innan mig och jag trodde nästan att våra kids skulle flyga ut av sig själv på grund av allt skratt. Sammandragningar är bara förnamnet! Vid tolvsnåret konstaterade vi dock att vi började bli rejält trötta, och när jag väl stupade i säng där vid 1 intill en redan sovande man och tratthund så kändes kroppen som bly, morgonen därpå var jag inte lika tuff längre – men åh så lycklig!

Är så glad över att jag har så många fina vänner, ett så blandat gäng, många av dom hinner man knappt träffa eftersom de bor så långt borta, men det är det som är så fint, man vet att de finns där och jag tror hårt på det att bara man vårdar relationen man har enligt bästa förmåga, om det så bara är över en snabb kaffe när man besöker varandras städer, eller en liten hälsning på Facebookchatten, så har man en vänskap som består. Tack för att ni gjorde väntetiden lite lättare!
Nu är jag mer redo än nånsin!

Och så har ju lilla grisen gått och blivit opererad också, steriliserad för att vara mer exakt. Snabbt och smidigt gick det hos bästa veterinären Pentti Tapio i Kelviå, men de 10 dagar som följt har varit något av en pärs!

Hemkommen och fortfarande i sömnmedlets fluffiga värld, även om ögonen är öppna på bilden.

Nallen vaktar under uppvaknandet.

Dagarna efter operationen var det knepigt det här med att gå ut och uträtta behoven, det drog och spände i såret och det var svårt att sitta såpass länge att hon kunde uträtta sina behov ordentligt.
Korta promenader var ledordet, sen sov hon resten av tiden, därav behövde hon ingen tratt så länge vi var i samma rum, vi fick hålla stenkoll helt enkelt. Hon totalhatade tratten och blev helt apatisk när vi satt den på henne till natten.

När man har sjukt och tycker lite synd om sig själv så kan man vila på golvet med mamma och lillebror i magen en stund…

Nattetid fick tratten såklart vara på, Rosa är en riktig katt i hundkropp – allt ska tvättas grundligt, minsta lilla smuts och det elimineras direkt med hjälp av universalverktyget tungan.

De senaste dagarna har vi dock sett en stor förändring både på energinivån och i själva hunden. Hon är mysigare, även mot såna hon inte känner, mjukare till sättet, vill helst ligga nära, nära, och blir sprudlande glad när hon träffar känt folk. Hunden jag älskar är såklart kvar, bara att ännu bättre. Tror att detta var det bästa vi kunde göra föra henne, även om mitt hjärta har spruckit många gånger under ändlösa nätter av vakande då hon haft ont och behövt värkmedicin, vatten och extra mycket närhet och kärlek.

Typiskt exempel här med, den senaste tiden ligger hon så nära magen hon bara kan, och får.

Idag rök stygnen, såret har läkt fint utan att osåras överhuvudtaget, men vi behåller tratten någon dag ännu eftersom jag tror hon kommer go bananas så fort hon får chansen att tvätta rent där på den bara magen. Vi har klarat 10 dagar av kärlekskrank, sjuk, ynklig hund, perfekt övning inför bebis!

V.7

Haha, här tyckte jag att det hade börjat ”synas” redan, men det var nog bara kilona som jag förlorat i magsjukan jag haft några dagar innan jag fick veta att jag var gravid som återvände. V. 18

Hade nyss börjat på golfbanan igen och jag minns att syrran kunde säga att kunder frågade henne om jag var gravid eftersom de inte vågade fråga rakt ut.
Visst fanns det ju de som gjorde det också, men tja, här skulle jag fortfarande komma undan med ett ”nää, jag har bara ätit lite för många bullar”. Minns att jag tyckte att jag var såååå stor!

V. 31
Fyllig hela vägen. Svullnaderna har börjat smyga sig på och här har lillen ännu inte fattat att svänga sig, så magen ser mycket större ut än vad som finns där inne. Kommentarer om ”en riktig pojkmage” går inte att undkomma. Får nog nästan hålla med dom.

Idag V. 36 (35+3)
Lillkillen har ÄNTLIGEN fattat att svänga sig! Rättare sagt, han svängde sig förra veckans tisdag mitt under rådgivningsbesöket! På läkarkontrollen senare fick vi det bekräftat, han ligger väldigt ruckbar, ibland vid höftbenet, ibland mot blygdbenet, men neråt! Allt såg bra ut, förra veckan uppskattades han väga 2340 gram, vilket ju är helt enligt veckorna. Kanske han brås på sin mor trots allt, jag var runt 3,4kg när jag kom ut och räknar man 200g i veckan så borde han vara något ditåt om han kommer ut inom utsatt tid.

Magen har också sjunkit, vilket syns, och jag tycker nästan inte jag ser någon skillnad på denna och föregående bild. Gör ni? SF-måttet på rådgivningen var +2cm från förra kollen, och allt är som det ska, förutom mitt hemoglobin då, som igen smugit sig under 110-strecket. Mer järntillskott med andra ord.

Nu börjar jag/vi vara riktigt otåliga. Att han äntligen bestämt att svänga sig är ju skönt, men nu har vi fått ställa om oss igen – inget kejsarsnitt utan en ”vanligt” förlossning, allt kan ju förstås hända, men att han skulle vända tillbaka på tvären igen är högst osannolikt! Sparkarna har övergått till bökande rörelser, en fot här, ett knä där osv. Ibland får han dock till en fullträff under revbenen och det kan ta så sjukt att man rycker till. Jag hör inte till dom som tycker att detta ”bökande” är särskilt mysigt. Visst, det är häftigt att kunna känna hans lilla fot så tydligt mot handen, men i övrigt tycker jag det är obehagligt med de konstanta rörelserna som gör att magen ser ut som ”hela havet stormar”. Han får komma ut och böka med sina små fötter i stället tycker jag! Mycket mysigare så!

Trots att jag sjungit klagovisor lite här och där de senaste veckorna måste jag ju ändå tillägga att det är rätt skönt att gå i väntans tider. Aldrig att jag skulle göra det ensam, men har man ett kärlekspaket i form av hårig, liten hund och ett större i form av Tony så går det helt okej ändå. Igår fann jag dem såhär inför läggdags – Rosa hade fått nog av Greys Anatomy-tittande och hade smugit till sovrummet i förväg för att försäkra sig om bästa platsen. Vanligtvis har hon sin säng bredvid mig, men tillåter vi det så brukar hon då och då även få sova i sängen, förr gjorde hon alltid det, men vi har börjat sätta mer gränser nu inför babyns ankomst.

Igår kände hon dock för att ta tillfället i akt, så när vi kom till sovrummet låg hon utsträckt på mitt täcke i huvudändan. När vi sen fick syn på henne vred hon sig på rygg och spretade med fötterna i taket och såg lite ursäktande på oss. HUR säger man nej till något sådant? Det hela slutade med att hon låg intill magen på mig hela natten, också något hon aldrig brukar göra… Mysgris. 

Häromdagen skrev jag en lista på allt jag var trött på gällande graviditeten. Det var ingen kort lista vill jag lova. Ville ha det på papper för att minnas, både för att ta till vara på allt det fina som sker i vårt liv, och för att påminna mig själv om att kanske vänta en stund till nästa barn. Man lär glömma så lätt, har jag hört…
Av alla saker jag var trött på, t.ex. att inte kunna jobba, att inte kunna ta långpromenader med Rosa, att inte rymmas i mina kläder, så var nog ändå det värsta det faktum att jag inte fått vara nära Tony på länge. Kramas man är det alltid en fotboll i vägen, och T hamnar att stå böjd som en banan. Jag saknar den där riktiga närheten något enormt.

Är förresten fullkomligt usel på det här med före och efter bilder, för när man i sin preggohet får såna där energikickar och spontanitetsslängar, då händer det grejor ska ni veta! När vi flyttade hit hade jag satt ögonen på en kvarlämnad arbetsbänk i garaget, den hade ordentlig träskiva, var totalt nersölad med målfärg och benen var sådär vackert industriblå – den ska jag göra om, hade jag bestämt.
Månaderna gick utan att något hände, tills för några dagar sedan, då jag stod i garaget och kämpade för att dra ut barnvagnen. Barnvagnen ligger längst in bakom allt möjligt bråte (egentligen inte så mycket bråte men tillräckligt för en gravid kvinna att snabbt ge upp), så jag orkade inte flytta på den, men blicken fastnade i stället på dendär fula arbetsbänken jag lovat mig själv att göra något åt. Sagt och gjort, tog sandpapper, en sprayburk i vintage gold och lite kokosolja och började slipa. Resultatet ser ni nedan, är mycket nöjd! Bänkskivan gick från matt grådaskig till vackert rödbrun tack vare kokosoljan som tog fram dess rätta färg. Och benen blev inte fy skam de heller. Ni kan ju gissa om jag var förlamad resten av dagen sen, men det var det värt! 

För övrigt har veckan varit extremt varm och tung, har orkat mycket mindre än jag brukar och numera skyr jag mest det varma vädret. Vill bara ha regn och svala vindar, strumpbyxor, varma koftor, gummistövlar och rutiga halsdukar. Jag älskar hösten, särskilt nu när jag vet att den står på tröskeln. Höst betyder dessutom bebis för mig, bebis på utsidan, inte längre än vilding på insidan som ligger lite hur han vill och sparkar lite var han vill!

Frukt har blivit mitt nya godis, är så trött på allt sött efter sommarens alla fester och bröllop, nu är det mest vatten och frukt som fyller magen, och Tonys mat, orkar inte göra mat själv längre…

Efter att ha stånkat igenom promenaderna med Rosa och bannat över allt för många sammandragningar så har vi fallit ihop i en hög i skuggan då det är för varmt för att vara på insidan. Tupplur när den är som bäst, i skuggan men med varma vindar över kroppen!