Sara Rasmus

Det börjar bli skrämmande nära. I morgon firar vi dig med familj och faddrar. Inom mig kommer mitt hjärta blöda lite… Jag både vill och vill inte säga att jag har en ettåring i huset. Det låter så himla stort! 25 år till så är du lika gammal som jag är nu. Om bara 24 år är du lika gammal som jag var när jag fick dig! Om 23 år är du lika gammal som jag var när jag gifte mig. Om 22 år är du lika gammal som när jag förlovade mig. Om bara 17 år är du lika gammal som jag var när jag flyttade hemifrån.

Älskade, älskade, älskade lilla snart-ettåring. Kan du inte alltid förbli liten?

Efter jobbet idag hade jag en sån grym huvudvärk, jag antar att det kommer från allt statiskt arbete med axlarna och armar när vi hänger och larmar plagg. Tanken var att jag skulle på stamkundskväll till Lindell Flowers men jag fick helt enkelt inse att kroppen behövde vila, så jag åkte raka vägen hem.

Väl hemma lade sig huvudvärken efter en stund, och jag är glad över att febern som några drabbats av på jobbet inte ännu drabbat mig. Jag får aldrig feber, jag vet inte hur många gånger feber och förkylning dragit över vår familj och träffat Elmer och Tony som pilar, men mig har de minsann låtit bli. Märkligt… Men tur, och skönt är det ju!

När det närmade sig Elmers läggdags bestämde jag mig för att pröva mina nya springtights och sportbh från H&M, för att se om de var så bra som de kändes. Så jag trotsade alla måsten inför Elmers kalas på lördag, snörade på springskorna, satte reflexvästar på både mig och Rosa, satte hörlurarna i öronen, och så begav vi oss ut! De senaste 2 veckorna har jag sprungit åtminstone 8 gånger, troligen lite mer, och det är för mig så stort! Jag började träna rätt fort efter att Elmer kommit, typ när han var runt 3 månader gammal. Men jag hittade aldrig motivationen och kroppen var ännu lite ur balans efter 9 månaders barnbärande – men nu känns det verkligen rätt, och som att jag hittat det! Det är inte ens tungt att bege sig ut, utan snarare något jag ser fram emot i princip varje kväll nu!

Under löprundan funderade jag lite på veckan som gått och vad dagen fört med sig, så här kommer 5 positiva!

– Norrskenen lyste upp himlen under hela löprundan, och det såg ut som att gröna lägereldar tändes lite här och var där vi sprang fram, otroligt vackert!
– Jag är fortsättningsvis frisk, har varken fått feber eller förkylning!
– Jag ääääälskar mitt jobb, och vi har troligen Finlands snyggaste H&M-affär!
– Tony är världens bästa pappa, och passar verkligen myyyycket bättre att vara hemma med Elmer än jag gör!
– Jag har ännu inte fått något sammanbrott över att Elmer blir 1 år på lördag.

Nu blir det sängläge med min mysgris, som för övrigt tycks må riktigt bra av våra nya motionsrundor… bilderna är från några år tillbaka.

Om morgnarna, när jag ska iväg till jobbet måste jag säga att jag är lite lättad över att Elmer ännu sover, så att jag slipper säga hejdå åt honom. Det är svårt att skiljas från honom, särskilt när jag hör hur han börjar gråta när dörren stängs efter mig, och mitt samvete får sig en rejäl smäll, även om jag vet att det är helt okej.

Han trivs med Tony, som sig bör, dyrkar marken hans pappa står på, samma gäller alla männen i hans liv – farfar och morfar är det bästa som finns och när t.ex. mormor, moster och morfar kommer på besök samtidigt går han i princip rakt igenom de två förstnämnda för att ta sig till morfar.

När jag kommer hem får jag oftast ett litet leende av Elmer, men det går fort över till något jag nästan skulle kunna kalla skuldbeläggning. Det är som att han beskyller mig för att ha varit borta med att gnälla åt mig! Jag antar att det också är ett sätt för honom att visa att han älskar mig. 😀

Oj, oj, dagarna löper på i rasande fart, känns som om jag jobbat i flera veckor, vilket jag ju i princip har, då vi skolat in oss, men nu är det ju mer på riktigt då man faktiskt är i ”rätt butik” också! De två senaste dagarna har vi packat upp hundratals lådor med kläder, accessoarer och annat trevligt och jag önskar jag fick visa er bilder, men jag kan lova er – nya H&M-butiken i Jakobstad är alldeles ofattbart vacker! Det känns så stort att få vara en del av hela processen att bygga upp en helt ny affär, och sen få jobba i den. Vi har ett färgglatt team med bra sammanhållning och redan i Kokkola kände man att vi verkligen kommer vara ett dream-team! Alla ser så otroligt mycket fram emot öppnandet av köpcentret som sker den 27.10. Klockslaget har vi redan fått, men jag är osäker på om det avslöjats någon annan stans ännu så vågar inte avslöja det här.

Började fundera på det här med team och vad det riktigt är som gör en till en bra teammedlem, och jag konstaterade att jag fått mycket hjälp av mina tidigare erfarenheter som hudvårdskonsult, där fick vi nämligen också massor med matnyttig handledning om hur man är en bra lagspelare. Detta är mina personliga åsikter och det jag strävar till varje dag:

– Le och var positiv – det smittar av sig!
– Peppa dina kollegor, se möjligheterna, inte motgångarna.
– Beröm massor, men var uppriktig.
– Ge konstruktiv kritik, utan att trampa på din kollegas förslag och tillvägagångssätt.
– Underpromise, over-achieve, håll alltid vad du lovat.
– Ta intiativ, och erbjud din hjälp om du ser att behovet finns – de tjänsterna kommer tillbaka till dig.
– Prata aldrig illa om dina kollegor!

Atmosfären på arbetsplatsen är a och o, och din relation till dina kollegor avgör om du trivs på jobbet eller ej, tror inte jag kommer ha problem alls med den biten! Trots att jag stiger upp 05:15 varje morgon ser jag alltid fram emot vad dagen har att ge mig.

Har ni något att tillägga?

Mitt favoritteam!

Nästa vecka, eventuellt helgen därpå, ifall schemat blir för tight i och med att veckan kommer vara rätt hektiskt, kommer vi ha födelsedagsfest inte bara åt Elmer som blir utan även för Tony, som blev 30 i slutet av september. Som den firare jag är tycker jag att alla födelsedagar är viktiga, men när man fyller 1 och 30 så är det EXTRA viktigt. Har gnolat mycket på hur upplägget ska vara, och ofirare, som min kära man nu råkar vara, så blir det något traditionellt och relativt enkelt, ni vet, kaffe, kaka, släkt och vänner.

I slutet av september var jag dock på ett kalas med just ett sånt där härligt tema som jag älskar – min yngsta moster Madelen blev 30 och det firade hon stort med att hålla talko på gården, dans på terassen och målarverkstad i garaget!

Jag hade blivit ombedd att ta hand om målarverkstaden och Madde hade även önskat Vintage Paint. Fina Evalis på Elsa Möbel i Kronoby hade plockat ihop några burkar Vintage Paint åt oss, och färgen gick verkligen åt! Gästerna hade fått ord om att ta med sig något smått att måla, och folk kom med allt från klädnypor, brickor, adventsljusstakar, klädhängare, pallar och ramar m.m. Själv hade jag en liten gunghäst i trä som jag hade hittat på loppis, ni ska få se resultatet när den är klar!

Min Pentikbricka som hade fått fula fettfläckar på det ljusa träet fick en vacker lavendelton i stället.

Några av deltagarna målade glasburkar, här i färgen Moss Green, första lagret påstruket och halvt torkat… Så enkelt med en färg som går på de flesta ytor!

En mörkröd adventsljusstake blev vackert grå i Stone Grey!

IKEA-pallen är alldeles perfekt att måla med Vintage Paint! Har sett så många fina resultat av just den här modellen!

En av gästerna hade en otroligt vacker hund, som satt och betraktade allt som pågick på gården.

Skulle jag inte ha en man som är så ovillig att fira skulle jag absolut ställa till med talko och målarverkstad själv, det var en så fin paus i arbetet på utsidan. Men när jag blir 30! Då!

Det är verkligen en underbar period vi har med Elmer just nu, underbar och tung. Han går, nästan springer fram, är så otroligt snabb och ska helst hela tiden vara på fötter, förstår ju honom, vem skulle inte gå när man precis lärt sig något så storslaget?!

Rosa sätts allt som oftast på prov, nu när han i princip hinner ifatt henne, allt som oftast vandrar över hennes tass eller svans på grund av oförsiktighet. Vi har varit tydliga med henne om att hon inte får morra åt honom, utan att hon i stället måste lära sig att flytta på sig där han far fram, såvida hon inte ligger på sin stol eller i soffan och vilar – då är det hennes stund och han får inte störa, så då tillrättavisar vi Elmer i stället.

Oftast kommer de faktiskt riktigt bra överens, han kastar tomflaskor åt henne och försiktigt tar hon leksakerna, och en och annan majsbåge om han viftar allt för mycket med den, ur handen på honom, och han skriker till av förtjusning!

Blåsorna är borta, kvar har små röda fläckar, skorv och ärr, som förhoppningsvis försvinner när ny frisk hud kommit fram. Han är helt återställd och han tar igen de förlorade dagarna till 170%. Det jag inte tycker om är hur huden runt fingrarna faller bort, läkaren förvarnade om att till och med naglarna kunde falla av, men jag hoppas vi slipper det..

Överallt ligger hans kläder och strumpor. Han har börjat snajja det här med att ta av sig kläderna själv och allt som oftast hittar vi honom i sängen på morgonen med bar överkropp, eller till och med bara i sin blöja.

Kalufsen! ❤

Kan inte fatta att han blir ett år om en vecka, stora lilla pojke! Det är så intressant att följa med hans utveckling och när man ser på honom känns det verkligen som att man lyckats åstadkomma något, trots att man i början var en sån osäker och försiktig förälder. Jag önskar verkligen ett syskon till honom!

Så var en hektisk men skön vecka till ända. Tony har jobbat sina sista pass innan december och jag har jobbat mitt sista pass för denna vecka nu idag. I morgon är det ledig söndag som gäller innan vi *trumvirvel* flyttar över till den blivande H&M-butiken i det nybyggda köpcentret för att bygga upp hela butiken från grunden! Jag kissar nästan ner mig av förväntan, ni anar inte hur häftigt det är att få vara med och bygga upp något så här stort från början! Ska bli så spännande och roligt!

Dagarna kommer vara långa och många, och gissningsvis kommer vi var ganska trötta när helgen kommer, men åååh så jag älskar att vara med där det händer och jag älskar att det hela tiden finns något att göra!

Igår efter jobbet smet jag in till Lindell Flowers och köpte en fredagsbukett till svärmor som varit så snäll och tagit hand om Elmer under de onsdag till fredag då både jag och Tony jobbade,  och jag kunde inte motstå de veckar hortensiorna de hade på specialpris: 7€ styck eller 3 för 14€! Perfekt! Denna blå hade lite mindre och ”tjockare” blommor än de vanliga hortensiorna så den lär stå sig lite längre. Hoppas ni har en riktigt skön lördagkväll!

Fick några frågor på gårdagens inlägg om mens där jag nämnt att jag aldrig skulle rekommendera p-ring åt någon. Nu vill jag inte kasta sten men eftersom att jag ändå har en del års erfarenhet av ämnet så tänkte att jag att jag kunde skriva svaret i ett skilt inlägg, det passar ju rätt bra in under mensveckan anyway…

Jag började rätt tidigt ta hormonella preventivmedel, det var 2006, jag var 16 år och jag och en vän hade fått för oss att nu är det dags för oss att börja med det. Hon hade en bra anledning, hon hade hört att det skulle kunna lindra hennes mensvärk. Jag då igen hade väl inte riktigt tänkt igenom det, men senare konstaterade jag att det är ju rätt praktiskt att veta när mensen ska komma varje månad.

Bara någon månad in på p-pillren hade jag gått upp flera kilo i vikt, inte bara mådde mitt sextonåriga jag mentalt dåligt över den plötsliga viktökningen, utan även annars var jag instabil. Jag hade otroliga humörsvängningar, inget som att jämföras med PMS utan dessa var på en helt annan nivå. Min familj berättade för mig i efterhand att jag inte var mig själv över huvud taget, att jag var som en helt annan människa…

Jag bytte märke, vikten blev plötsligt möjlig att kontrollera igen, trist nog väckte detta något inom mig, som skulle komma att bli början på många, många år av ätstörningar. Nu rasade vikten i stället. Mensen försvann helt.

Jag slutade med p-piller någon gång under 2008, hade en liten paus, mådde lite bättre. Jag fick en pojkvän och kände att jag återigen ville ha lite mer kontroll över min cykel, så jag gick till min skolhälsovårdare som rådde mig att pröva Nuvaring, som precis kommit ut på marknaden. Tyckte det lät lite för bra för att vara sant att man inte var tvungen att minnas att äta sina tabletter varje dag, att ringen helt enkelt skulle sättas in, vara inne i 3 veckor (dessutom kunde man ta ut den någon timme ”vid behov”), och sen tas ut under en vecka och under samma period skulle mensen komma.

Det var alldeles underbart att inse att det faktiskt fungerade! Mensen kom som klockan två dagar efter att jag tagit ut ringen, samma klockslag nästan, vilket ju nästan är snudd på skrämmande. Den första tiden var jag så nöjd med den att jag inte tänkte på att de bieffekter som kom faktiskt kom utav ringen. Jag hade ju fått veta att hormonflödet var mindre och verkade mer lokalt än p-piller, logiskt nog, och att bieffekterna på så vid inte brukade vara så dramatiska.

Några gånger kunde det slå mig att jag knappt hade någon sexlust, men jag viftade ofta bort det med att ”jag nog inte var en särskilt sexuell person”. Slemhinnorna var även konstant torra. Mitt humör var varken upp eller ner, det kändes som att jag hade ett lock på mina känslor, som hindrade mig från att känna de där allra starkaste glädjerusen, eller den djupaste sorgen. Det är otroligt frustrerande att vara i ett annars lyckligt parförhållande, utan att känna någon som helst tillstymmelse till sexlust. Men det var inte förrän Tony och jag diskuterade det på allvar som jag insåg att jag nog måste sluta med ringen.

När jag väl slutade i januari 2014 var det som en sten fallit från mina axlar. Vi skulle gifta oss i augusti och visste att vi ville ha barn inom en snar framtid, och jag hade hört att det tagit länge för många som tidigare använt p-ring att få barn. Det året hade jag mens 4 gånger. Så upp och ner var min kropp efter 8 år av hormoner. Vi gifte oss i augusti och en tid innan det hade vi aktivt börja försöka att bli gravida, det lyckades först ett år senare, någon gång i februari 2015. Om det har något med p-ringen att göra vet jag inte, men när jag tänker tillbaka inser jag att jag gjorde rätt i att sluta. Jag fick fort mer energi, folk som känt mig länge sa att jag hade fått tillbaka en ”gnista” och sprallighet jag inte haft på länge, men som de tyckte att vanligtvis alltid hört till mina personlighetsdrag. Min mentala hälsa är fullkomligt stabil, och när jag känner starka känslor så känns dom verkligen.

Detta är ju såklart bara min upplevelse, jag avråder ingen från att börja använda hormonella preventivmedel, men jag ville berätta min historia och sen är det ju upp till var och en att bestämma vad de har för behov. Så klart finns det mycket positivt med p-ringen också, regelbunden mens och ett smidigt preventivmedel för de som är i ett stadigt förhållande (kom ihåg att inget preventivmedel, förutom kondom och femidom skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar!!).
Men för mig vägde nackdelarna mycket mer än fördelarna – jag vill vara mig själv,
inte bara en skugga.

 

Mensveckan är igång som ni som hänger med i svängarna säkert inte missat, har länge funderat på ett mensigt inlägg och bra var det ju att jag väntade, för nu känns det ju som helt rätt timing att skriva om min egen relation till blodbadet vi kvinnor upplever varje månad, om vi har tur.

Saken är den att mensen aldrig riktigt varit någon självklarhet för mig.

Jag hade fått en bok av mamma – Mensboken, hette den, som jag på kvällarna, när jag försäkrat mig om att ingen skulle komma in tog fram ur min ”hemliga låda” i mitt rum och läste under täcket. Den var väldigt informativ och jag läste att i vissa länder så måste kvinnan sitta i ett hörn under hela sin menstruation för att hon ansågs vara oren. Jag förstod inte varför, men en sak var säker, jag ville verkligen inte ha mens!

Den kom sommaren då jag fyllde 12 år, oväntad och helt ärligt, ganska oönskad. Plötsligt var den bara där i trosorna på mig. Jag kände mig så äcklig minns jag, som att jag plötsligt hade en hemlighet och jag kände mig avskärmad från resten av syskonskaran. Under dagen försökte jag skydda mina byxor från den med massor av papper i trosorna, det var obekvämt och jag var ständigt rädd för att det skulle blöda igenom! Eftersom mamma inte hade några bindor hemma just då och jag var livrädd att någon skulle se sprang jag iväg till Aspegrens Trädgård där min mamma på den tiden hade sin egen lilla jordplätt, där hon spenderade största delen av sommarkvällarna. Illröd i ansiktet pep jag fram att ”jag har fått mens”, och jag minns hur konstigt och pinsamt(?) det kändes när mamma slog armarna om mig och utbrast ”grattis!”.
Vadå grattis? Till vad? Var jag en kvinna nu då? Jag ville ju inte vara kvinna ännu, jag ville ju spela fotboll med pojkarna på Rådmansgärdet om kvällarna, springa omkring i shorts utan att behöva tänka den irriterande bindan jag hade i trosorna.  Jag hade inte så många flickkompisar då utan umgicks mest med pojkarna, och plötsligt kände jag mig så annorlunda dem.

Lyckan och lättnaden var enorm när skolan började igen och jag och min då bästa flickkompis i förtroende delade varandras nya hemlighet – vi hade båda fått mens den sommaren! Vi var bland de första i klassen och ingen pratade om den!

Nu när jag i efterhand tänker på den önskar jag att vi hade blivit mer informerade, både pojkar och flickor, jag önskar att den hade avdramatiserats, talats om mer än vi gjorde på den tiden. Gjorts så normal och tråkig att det var en självklarhet, inte något ”tabubelagt”. Jag önskar att mammor hade blivit mer informerade om hur de skulle prata om det med sina döttrar, jag önskar att papporna hade fått vara med på ett hörn, jag pratade aldrig med min pappa om mens, och inte om det inte var absolut panik så vågade jag be honom köpa mensskydd när han skulle till affären, utan jag bad mamma säga det till honom i stället. 

Ännu idag säger jag hellre ”viko” eller skämtar bort namnet, i stället för att säga ”mens”. Det har bara blivit så, även om det nog känns helt naturligt att prata om med såväl svärmor, syster, mamma, som flickkompisar. Det har bara fastnat och blivit så..

Under min tid med ätstörningar försvann mensen helt, och jag kunde inte bry mig mindre när folk sa åt mig att det kunde påverka mina chanser att få barn senare i livet. Jag skulle ju inte ha några barn, så mig kunde det kvitta. 

När vi sen inför Elmer började försöka så minns jag frustrationen, och rädslan, när jag knallade mig fram med min futtiga mens endast 4 gånger under året som Elmer blev till. Skulle jag kunna bli gravid över huvudtaget? Än idag förstår jag inte hur vi lyckades pricka rätt då, och mina förhoppningar är inte allt för stora på att det kommer gå fort att bli gravida igen. Min mens är ännu oregelbunden, det har den alltid varit sen jag slutade med p-ring, (som jag för övrigt höll på med i 8 år och inte rekommenderar åt någon) så veckorna innan ungefärlig väntad mens så håller jag tummarna lite extra hårt över att den inte alls ska komma – likaså gör jag den här månaden…

förhoppningarna är stora…. Jag i veckan 18 med Elmer.

Fick nyss ett meddelande från min farmor att Arabias Muminsäsongmugg kommit ut i butik! Min säkra källa bekräftade att den på Minimani går loss för 15,95€. Ååh så jag väntat! Nu känns det verkligen som att den nya säsongen står för dörren – sakta men säkert kryper kvicksilvret mot nollstrecket, och två morgnar har jag till och med fått skrapa bilrutan innan jag kört till jobbet. Måste verkligen säga att vi haft en skön höst, och förvisso är den det ännu och får gärna vara det en stund till, november brukar vara sååå lång då den är så kall och mörk och oftast saknar snö! Oj, så jag önskar att vi får snö denna jul! Här hemma har jag redan börjat nynna julsånger och häromdagen utbrast Tony att ”om du fick bestämma skulle det vara jul varannan vecka!”.

Okej, fullt så ofta behöver det ju inte vara jul, men två gånger om året vore trevligt, eller ens det att juletiden skulle vara längre än den är. I fjol inföll julen på den allra värsta tänkbara dagen, fredag. Julhelgen var alltså alldeles oerhört kort eftersom juldagen och annandag jul var på lördag och söndag. I år är det litet bättre då julen är på lördag. Men jag minns då den kom på en måndag! Total lyx! För mig skulle julen gärna få vara under en vecka.

I år (precis som alla andra år) lovar jag mig själv att försöka ha undan alla julbestyr innan december, så att december månad får avnjutas med glöggkvällar och stressfritt julpyssel och bakande lite när andan faller på. Lite stress hör ju julen till, men jag vill inte stå med knäcksmeten upp till halsen natten före julafton, som jag så ofta gjort de tidigare åren.
Min stora önskan i jul är att få fira den hemma, utan att behöva åka från ställe till ställe, med en egen julgran i ena hörnet av vardagsrummet, förra året hade vi en liten fjuttig sak i plast. Julkulorna i glas lär jag väl få skippa och ersätta med några fula plastbollar som Elmer inte kan ha sönder, eller så dekorerar jag bara med tygdekorationerna från Maileg, men gran ska det vara! Jag ser så fram emot den här julen, och jag tror att man kommer njuta extra mycket av den nu när vi har Elmer, på något sätt.

Bilder från moomin.com