Sara Rasmus

Nu kära vänner behöver jag era tips! Elmer krånglar som aldrig förr vid läggdags. Det tar åtminstone 45 minuter innan han somnar och det efter att han legat och vridit sig, gråtit, skrikit, gnällt, mumlat, svängt sig från rygg till mage några hundra gånger eller så, förflyttat sig till huvud- respektive fotändan av sängen, fastnat där och gråtit på grund av det osv osv…

Just nu ser vår nattningsrutin ut såhär:
– Vaken mellan 2-2,5h mellan sista tuppluren och sova för natten
– Lek och aktiviteter, sen lite mer lugn och ro innan…
– … kvällsgröten
– Kvällstvättning och så pyjamas på
– Ner i sovpåsen och sen i sängen
– På med Nighty Night Owl som lugnt får plinga i bakgrunden
– Gud som haver och så några godnattvisor och så lite mjölkblandad välling om han ännu är hungrig (han har tyvärr svårt att somna för natten utan flaskan)
– Nappen i mun och ”God Natt Elmer”

Förr kunde man bara gå ut och så fick han somna av sig själv, nekas problemas liksom, det gick på några minuter. Nu måste man oftast sitta och hålla en hand på honom för att han ska lugna ner sig, och det funkar inte alltid det heller, förrän riktigt i slutet då han är så trött av allt gnäll att han bara slocknar, lika fort som när någon blåser ut ljusen eller släcker en lampa…

Jag tror inte han blir övertrött, utan misstänker att det är så mycket som händer i hans värld. Men jag hör gärna vad ni har för nattningstips, hur ser era kvälls- och nattningsrutiner ur? Och hur har de funkat?

Elmers utveckling flyger framåt, och det märks verkligen på hans oroliga sömn. Tänder har han redan 6 stycken som spruckit igenom, han säger tydligt och klart ”mamma”, men bara när han är ledsen eller trött. För några dagar sedan började han sitta utan stöd och dagen före började han dra sig upp på knäna. Någon dag senare drog han sig upp på fötterna när man höll honom i händerna, och nu tar han varje chans han får att få stå upp – och så stolt han är sen!

Igår blev han 7 månader gammal, helt sjukt hur fort tiden går! Känns inte som om man har någon baby längre, han är plötsligt så vuxen! Just nu skulle jag gärna stanna tiden en stund, samtidigt som det är såååå spännande att se honom utvecklas! Min stora, lilla pojke.

Denna bild är tagen för exakt ett år sedan, enligt bildarkivet på min dator. Vi hade nyss flyttat in och allt var ett kaos. Minns att jag gick igenom kläderna i vårt rum när jag fann den blå t-shirten och drog på mig den. Det var typ första gången jag kände att jag sådär på riktigt var gravid. Då magen spände ut tyget och en fin liten kula uppenbarade sig. T-shirten har sedan dess förblivit en av mina favoriter, just på grund av hur den fick mig att känna mig. När Elmer kom sa jag att jag aldrig skulle sakna magen! Men den här magen saknar jag faktiskt. Lite. Bara lite.

Igår när Elmer vaknade efter vagnpromenaden i Rödsö passade vi på att gunga lite på svärföräldrarnas bakgård! Tredje gången jag får konstatera att han verkligen måste få en gång upphängd i vårt pilträd. Ja, och en inomhus också för den delen, men det är på gång!

Här kommer några bilder från gårdagens lilla swing king! Gladare barn får man leta efter. Det bästa är när man tar i gungan när han är påväg framåt och sen släpper. Då tjuter han till av förtjusning och ansiktet går upp i ett stort grin.

Dagarna energin är som allra sämst finns det inget jag gör hellre än tar en lång promenad i min mans hoods – Rödsö. Åkrarna, fågelkvittret, ljudet av mina egna tankar och lugnet ger mig den största friden. Här promenerade jag omkring varje dag mellan januari och april förra året, med en liten Elmer i magen. Då bodde vi ännu hos Tonys föräldrar i väntan på att huset skulle bli beboeligt.

Här är verkligen min lilla himmel på jorden. Min stora dröm är att någon gång få bosätta mig här, bland mygg, korpar och tallskogar, tanken att hitta en älg på bakgården gör mig upprymd, och tranorna och svanarna på åkrarna om våren..

Jag tror på det att något kan bli ditt så länge ditt sinne är fokuserat på det. Så länge du jobbar mot det med små steg varje dag. Så nu säger jag det alltså, en dag ska jag bo i Rödsöskogarna.

Något jag fått jobba en del med efter att Elmer föddes är känslorna jag kände gentemot honom när han var alldeles ny här på jorden.

Tänker utgå ifrån att ni läst om min förlossning eller vet lite om den och hoppar till skedet då han väl var ute. Ny för världen.

När man satte Elmer på mitt bröst för första gången kände jag knappt någonting alls. Jag var alldeles matt och tyckte allting bara kändes tungt, och besvärligt, lättad över att jag inte längre kände smärta, men alldeles tom. I princip låg jag bara där, med Elmer på mig, för trött för att knappt orka flytta honom så att ha skulle orka ligga bekvämare, och väntade på att barnmorskorna och läkarna skulle vara klara med allt. Helst av allt ville jag ge honom till Tony, som var väldigt ivrig att få hålla honom, helst av allt ville jag dricka ur Jaffaflaskan som stod och väntade på handfatet. (När jag väl fick flaskan mot munnen var det inget som kunde släcka min törst, inte vatten, inte Jaffa, ingenting, jag var så törstig men ändå inte.)

Det kändes som om någon satt en grå hinna över mina känslor, som att jag inte klarade av att känna mig varken glad eller ledsen, utan bara fanns där i ett grått töcken, inkapabel till att utstråla någon form av glädje över att vi blivit tre. Det skulle ta flera dagar innan dimman släppte lite, och flera, flera veckor innan jag såg klart, och kärleken fick slå rot och börja gro och växa.

Jag var så besviken på mig själv. Varför fick jag inte känna glädjeruset som så många berättat och skrivit om. Varför kunde inte jag anknyta till mitt barn? Varför kunde jag inte vara som andra mammor som prisade kärleken till sitt barn från stunden det tog sitt första andetag? Kände mig så usel och värdelös och vågade inte berätta för någon hur jag kände mig, inte ens för min man förrän efter allting hade släppt.

Senare har jag ju förstått att det inte är konstigt alls. Dels är det ju hormonellt, dels är man trött och utpumpad, dels är det ju en enorm omställning. Det är okej att inte känna omedelbar lycka över er nya familjemedlem, ännu viktigare är det att man pratar om det och inte lider i tystnad som jag gjorde. För när folk kunde säga ”är det inte underbart?” och ”var det inte härligt när dom la upp honom på bröstet?” så fick jag bara med svidande hjärta nicka och klämma fram ett medhållande ”mmm-m”, fast jag ju inte hade någon aaaning om den där kärleken och glädjen de pratade om.

Sju månader blir han idag.
Ett paket på sju månader gammal perfektion.
Idag älskar jag Elmer mer än livet själv.

 

I bloggvärlden härjar det just nu lite debatter och diskussioner (don’t you just love to hate them?!) just nu om allt mellan bikinihets till smärtstillande medel under förlossningen.
Jag tänkte faktiskt ta och öppna munnen lite om det sistnämnda.

Vill dock poängtera att detta inlägg inte på något sätt är ett argument emot någon del av ”sidorna” utan detta är rakt av bara en historia om min upplevelse av smärtstillande och främst då kanske epiduralbedövningen. Särskilt på Carros blogg har det florerat kommentarer och argument kring om man ska använda sig av smärtstillande under sin förlossning eller ej, och ifall man inte gör det, anser man sig då vara ”duktigare än andra” eller finns det andra anledningar bakom?

Jag hade planerat min förlossning noggrant. Jag hade fått höra att man inte kunde planera den eftersom en förlossning kan gå precis hur som helst, men man kunde skriva ett förlossningsbrev med sina önskemål och eventuella BIG NO-NO’s, och det gjorde även jag. Nu i efterhand har jag fått konstatera att man visst kan kontrollera sin förlossning – till en del, men sen är det precis som de säger, ibland går den helt annorlunda än man tänkt sig.
I mitt förlossningsbrev hade jag önskat mig en svenskspråkig barnmorska, familjerum om det bara var möjligt (vem önskar inte det första gången kan man ju fråga sig?.
Men det viktigaste:
– så naturlig smärtlindring som möjligt i form av sterila kvaddlar (hett, sterilt vatten som injiceras på smärtområdena), akupunktur, massage, värmedyna, bad…
– eventuellt också lustgas och PCB (lokal livmoderbedövning)
– absolut inte epidural (främst av orsakerna att det kunde sakta ner förlossningen genom att krystvärkarna inte känns/avtar och för att barnet kan vara slött vid födseln)

trött och utpumpad efter många timmar av sammandragningar, detta var innan det värsta började…

Det hela började ju på bra (ni kan läsa hela förlossningsberättelsen här och här), med ett bad på en och en halvtimme som gjorde att jag slappnade av och jag öppnades till 5cm (och hela slemproppen for). Senare använde jag mig av andning och även lustgas på lägsta nivå (den funkade nog mest som en trygghet för jag andades knappt i den). Sen satte de sterila kvaddlar, vilket var det värsta under hela förlossningen – smärtan när de satte dem var FRUKTANSVÄRD och jag fick ingen hjälp alls av dem! (Minns jag var så arg på mamma som rekommenderat dem, men alla upplevelser är ju olika.)
När vattnet inte gick och inget annat riktigt hände heller så var de tvungen att ta hål på hinnorna och i samband med det bestämde vi att vi skulle sätta en PCB eftersom värkarna fort kunde bli rätt kraftiga efter att hinnorna spräckts. Här började det jobbiga då – PCBn hjälpte nämligen inte ett skvatt. Nu blev det jobbigt, för plötsligt kom sammandragningarna igång riktigt ordentligt, jag hade googlat psykoprofylaxandning samma natt som vi åkte in (hehe, I know..) och klarade mig rätt långt på enbart att andas men efter att några timmar gått och jag fortfarande inte öppnats utan i stället börjat skaka och frysa mellan värkarna, som nu avlöste varandra och aldrig gav mig vila, sa min barnmorska för tredje gången att nu skulle de verkligen behöva sätta en epidural eftersom jag började bli helt slut samtidigt som faktumet att jag spände mig så otroligt mycket gjorde att bäckenet aldrig slappnade av vilket ledde till att inget skulle hända därnere heller. Motvilligt och envist tittade jag upp på Tony mellan tårarna, som fått stränga order om att inte låta mig ta epiduralen fast hur mycket det än trugades och hur ont jag än hade, och frågade honom vad han trodde. ”TA DEN!” fick jag till svar, och anestesiläkaren tillkallades.

De få minutrar innan jag fick epiduralen i ryggen kändes som en evighet, jag skakade som ett asplöv samtidigt som sammandragningarna höll på att riva mig i två bitar då jag aldrig fick vila. Det tog inte ens sjukt då dom satte den, iallafall inte om man jämför med kvaddlarna (hujedamig för dom alltså!). Jag minns hur läkaren talade lågt i mitt öra och bad mig känna efter ifall jag hade någon känsel i benen och ifall jag kunde röra på dem osv. För mig var det var en lyckad epidural.

Det kändes som himlen på jorden, jag minns att jag inte ens kände mig gravid längre där jag låg på sängen. All smärta var borta och jag fick möjlighet att vila. Ett tag somnade jag till och med till och då och då var någon och kollade läget. På 1,5 timmar efter det att EDAn satts så var det dags att börja krysta. ”Jasså?” kunde jag tycka eftersom jag inte på hela den tiden hade känt en endaste liten värk, knappt någon tryck nedåt heller, trots att de kunde sitta och se på min monitor och säga att ”oj, nu har du en ordentligt värk!”.  ”Jaha?” kunde jag bara konstatera med frågande blick.

Hela vägen ut krystade jag utan att ens känna när en krystvärk kom. Det var en underlig känsla, att hitta sig själv och sina muskler där på förlossningssängen. Men epiduralen gjorde verkligen att jag tappade alla mina krystvärkar och/eller känslan av dem. Med andra ord hände precis det jag varit rädd för med epiduralen, förutom det faktum att det inte var hemskt. Jag var alldeles slut av allt kämpande mot sammandragningarna och hela förlossningen som vid det här laget hållit på nästan ett dygn, så epiduralen prisades verkligen då och efteråt, trots att jag fick krysta i blindo.

Utan epiduralen hade jag förlorat kontrollen och fått panik och gett upp. Tony berättade efteråt att jag inte en gång ropade att ”det går inte” eller ”jag vill inte”, och jag är helt säker på att jag inte alls orkat på samma sätt utan epidural. EDAn fick mitt bäcken att slappna av så att Elmer kunde tränga sig neråt i förlossningskanalen. Den tillät mig pusta ut och fick förlossningsförloppet att gå framåt. Jag kan inget annat än vara tacksam över den, för jag vet ju redan att barnmorskorna vi har så har barnet och mamman i full fokus hela tiden. Elmer hade stabil puls och mådde bra hela vägen ut trots att krystskedet tog 1 timme och 20 minuter, och när han väl var ute tjöt han till direkt.

Jag förstår att man är kritiskt inställt till epidural, och jag vet ännu inte i denna dag om jag skulle ta den med nästa barn eller inte, men med min första förlossningen var den underbar! Jag tror också att en eventuell anledning till att allt gick så fort sen och jag tappade kontrollen över mina sammandragningar var för att man tog hål på hinnorna och därmed skyndade på allt en smula, men det är något jag ska forska i och får bära med mig till nästa gång i så fall.

Detta var alltså min upplevelse, jag tycker alla har rätt att välja vad de vill och ingen ska få bestämma över ditt beslut eller försöka påverka det i någon riktning. Det är din förlossning. Sen vet jag också att barnmorskorna är proffs, och har sett både det ena och andra under deras karriärer, och jag tror att det kan löna sig att alltid ha ett öra öppet mot dem så man öppensinnat kan ta emot deras råd när det väl gäller. Med detta önskar jag alla blivande mammor lycka till på era förlossningar! Lyssna på kroppen – you got this!

Elmer och pappa efter att Elmer badats och blivit påklädd.

Hello! Tänkte visa er runt lite här då mamma så snällt ville följa med mig med kameran!

..orkar inte krypa igenom hela huset så jag visar bara två rum idag..

hehe… you wish, mamma!

ja, det här blir nog ett trevligt rum tror jag.. mamma har sagt att de ska byta bort det svarta golvet så det blir ljust och fint, men jag tycker det är viktigast att golvet är fullt av leksaker..

… jasså det är här hon gömt mitt babygym!

… den där fina Batmanpåsen är från Jollyroom, min mammas favoritsida när det kommer till att köpa saker åt mig.. 

… här fanns ju en trevlig låda också, vad har hon månne gömt inuti den?

…kanske handtaget är ätbart?

..kokkkoooo?!?

… det får räcka för den här gången tycker jag..

…mellan kontoret (t.v.) och mitt rum (t.h.) finns skåpet mamma har börjat måla på, men som hon inte bestämt om hon är klar med… det var mörkbrunt innan hon började kladda på det…

… det här rummet blir troligen ett lekrum någon gång, mitt rum är så litet så jag tycker nog att mina saker får flytta hit också, efter att golvet bytts ut..

… de här knopparna var ju roliga, men jag måste kolla under mattan här också, det är ju så hårigt här då Rosahunden löser så mycket päls!

Det var allt för denna gång! Kanske jag visar ett annat favoritrum någon annan dag!