Sara Rasmus

Igår var det tänkt att vi skulle ha datenight, jag och T. Vi skulle ut och äta med Tonys bror och finaste svägerskan eftersom de var barnfria igår. Innan det hade jag bokat in en kaffedejt med min goda vän Jenna. Hade verkligen sett fram emot att få komma ut lite efter över en veckas hund-babysitting.

Sagt och gjort, Jenna hämtar mig klockan 16 och vi åker iväg till Nannen Nam Nam inne i stan. Där blir jag bjuden på chai latte och tillhörande bakverk trots mina protester om att jag ju ska äta om bara några timmar och min preggomage rymmer mindre än vad det ser ut! Två timmar gick i ett swisch, som det alltid gör med Jenna, är så tacksam över att vi hållit ihop så länge, har aldrig tråkigt med henne! Klockan 18 tyckte Jenna att det var dags att föra hem mig, eftersom hon skulle på pizzakväll till pojkvännens föräldrar, så vi hoppar i bilen och kör iväg. På väg upp för backen till vårt får hon för sig att presentera en väldigt otippad Antti Tuisku-låt åt mig. Jag fick hålla med om att den hade en riktig svängig beat, men inte mer än så, eftersom jag är riktigt Anttillergisk. Bilen svänger runt hörnet och jag möts av denna syn…

Fatta lyckan! Tjejerna hade gjort det igen! Var nästan lika chockad och överraskad som när de överraskade mig på min möhippa! På bilden saknas Jenna och syrran.Anna (syrran) hade fixat och pysslat hela veckan, vårt hem hade på två timmar förvandlats till ett hav av ballonger, serpentiner och godsaker. Tony och Rosa var spårlöst försvunna…

Litet smakprov på vad som fanns på sötsaksbordet…En chockad jag efter att ha gråtit en skvätt och kramat alla ett varv.
En perfekt kväll att sitta på inglasade terassen, det var så varmt och skönt tills solen gått ner! Åh vad jag är nöjd över att vi satsade lite på att fixa upp den, den har använts så mycket redan i sommar.
Fönsterbrädet i anslutning till köksfönstret med slide-funktion var uppdukat med salta godbitar som tjejerna hade tagit med sig.
Mysigt i mörkret, ursäkta dålig bild.
Och här var sötsaksbordet igen. 🙂

Kvällen fylldes med lekar, både sådana jag hört om och sådana som var helt nya för mig, efter presentöppningen åkte de mera långväga gästerna hem och Kokkolatjejerna, samt syrran och fina Jessica stannade kvar. Vi skrattade in till midnatt, ibland så mycket att vi skrek och magmusklerna tjöt i protester. Malin, som beräknas få bebis två veckor innan mig och jag trodde nästan att våra kids skulle flyga ut av sig själv på grund av allt skratt. Sammandragningar är bara förnamnet! Vid tolvsnåret konstaterade vi dock att vi började bli rejält trötta, och när jag väl stupade i säng där vid 1 intill en redan sovande man och tratthund så kändes kroppen som bly, morgonen därpå var jag inte lika tuff längre – men åh så lycklig!

Är så glad över att jag har så många fina vänner, ett så blandat gäng, många av dom hinner man knappt träffa eftersom de bor så långt borta, men det är det som är så fint, man vet att de finns där och jag tror hårt på det att bara man vårdar relationen man har enligt bästa förmåga, om det så bara är över en snabb kaffe när man besöker varandras städer, eller en liten hälsning på Facebookchatten, så har man en vänskap som består. Tack för att ni gjorde väntetiden lite lättare!
Nu är jag mer redo än nånsin!

Och så har ju lilla grisen gått och blivit opererad också, steriliserad för att vara mer exakt. Snabbt och smidigt gick det hos bästa veterinären Pentti Tapio i Kelviå, men de 10 dagar som följt har varit något av en pärs!

Hemkommen och fortfarande i sömnmedlets fluffiga värld, även om ögonen är öppna på bilden.

Nallen vaktar under uppvaknandet.

Dagarna efter operationen var det knepigt det här med att gå ut och uträtta behoven, det drog och spände i såret och det var svårt att sitta såpass länge att hon kunde uträtta sina behov ordentligt.
Korta promenader var ledordet, sen sov hon resten av tiden, därav behövde hon ingen tratt så länge vi var i samma rum, vi fick hålla stenkoll helt enkelt. Hon totalhatade tratten och blev helt apatisk när vi satt den på henne till natten.

När man har sjukt och tycker lite synd om sig själv så kan man vila på golvet med mamma och lillebror i magen en stund…

Nattetid fick tratten såklart vara på, Rosa är en riktig katt i hundkropp – allt ska tvättas grundligt, minsta lilla smuts och det elimineras direkt med hjälp av universalverktyget tungan.

De senaste dagarna har vi dock sett en stor förändring både på energinivån och i själva hunden. Hon är mysigare, även mot såna hon inte känner, mjukare till sättet, vill helst ligga nära, nära, och blir sprudlande glad när hon träffar känt folk. Hunden jag älskar är såklart kvar, bara att ännu bättre. Tror att detta var det bästa vi kunde göra föra henne, även om mitt hjärta har spruckit många gånger under ändlösa nätter av vakande då hon haft ont och behövt värkmedicin, vatten och extra mycket närhet och kärlek.

Typiskt exempel här med, den senaste tiden ligger hon så nära magen hon bara kan, och får.

Idag rök stygnen, såret har läkt fint utan att osåras överhuvudtaget, men vi behåller tratten någon dag ännu eftersom jag tror hon kommer go bananas så fort hon får chansen att tvätta rent där på den bara magen. Vi har klarat 10 dagar av kärlekskrank, sjuk, ynklig hund, perfekt övning inför bebis!

V.7

Haha, här tyckte jag att det hade börjat ”synas” redan, men det var nog bara kilona som jag förlorat i magsjukan jag haft några dagar innan jag fick veta att jag var gravid som återvände. V. 18

Hade nyss börjat på golfbanan igen och jag minns att syrran kunde säga att kunder frågade henne om jag var gravid eftersom de inte vågade fråga rakt ut.
Visst fanns det ju de som gjorde det också, men tja, här skulle jag fortfarande komma undan med ett ”nää, jag har bara ätit lite för många bullar”. Minns att jag tyckte att jag var såååå stor!

V. 31
Fyllig hela vägen. Svullnaderna har börjat smyga sig på och här har lillen ännu inte fattat att svänga sig, så magen ser mycket större ut än vad som finns där inne. Kommentarer om ”en riktig pojkmage” går inte att undkomma. Får nog nästan hålla med dom.

Idag V. 36 (35+3)
Lillkillen har ÄNTLIGEN fattat att svänga sig! Rättare sagt, han svängde sig förra veckans tisdag mitt under rådgivningsbesöket! På läkarkontrollen senare fick vi det bekräftat, han ligger väldigt ruckbar, ibland vid höftbenet, ibland mot blygdbenet, men neråt! Allt såg bra ut, förra veckan uppskattades han väga 2340 gram, vilket ju är helt enligt veckorna. Kanske han brås på sin mor trots allt, jag var runt 3,4kg när jag kom ut och räknar man 200g i veckan så borde han vara något ditåt om han kommer ut inom utsatt tid.

Magen har också sjunkit, vilket syns, och jag tycker nästan inte jag ser någon skillnad på denna och föregående bild. Gör ni? SF-måttet på rådgivningen var +2cm från förra kollen, och allt är som det ska, förutom mitt hemoglobin då, som igen smugit sig under 110-strecket. Mer järntillskott med andra ord.

Nu börjar jag/vi vara riktigt otåliga. Att han äntligen bestämt att svänga sig är ju skönt, men nu har vi fått ställa om oss igen – inget kejsarsnitt utan en ”vanligt” förlossning, allt kan ju förstås hända, men att han skulle vända tillbaka på tvären igen är högst osannolikt! Sparkarna har övergått till bökande rörelser, en fot här, ett knä där osv. Ibland får han dock till en fullträff under revbenen och det kan ta så sjukt att man rycker till. Jag hör inte till dom som tycker att detta ”bökande” är särskilt mysigt. Visst, det är häftigt att kunna känna hans lilla fot så tydligt mot handen, men i övrigt tycker jag det är obehagligt med de konstanta rörelserna som gör att magen ser ut som ”hela havet stormar”. Han får komma ut och böka med sina små fötter i stället tycker jag! Mycket mysigare så!

Trots att jag sjungit klagovisor lite här och där de senaste veckorna måste jag ju ändå tillägga att det är rätt skönt att gå i väntans tider. Aldrig att jag skulle göra det ensam, men har man ett kärlekspaket i form av hårig, liten hund och ett större i form av Tony så går det helt okej ändå. Igår fann jag dem såhär inför läggdags – Rosa hade fått nog av Greys Anatomy-tittande och hade smugit till sovrummet i förväg för att försäkra sig om bästa platsen. Vanligtvis har hon sin säng bredvid mig, men tillåter vi det så brukar hon då och då även få sova i sängen, förr gjorde hon alltid det, men vi har börjat sätta mer gränser nu inför babyns ankomst.

Igår kände hon dock för att ta tillfället i akt, så när vi kom till sovrummet låg hon utsträckt på mitt täcke i huvudändan. När vi sen fick syn på henne vred hon sig på rygg och spretade med fötterna i taket och såg lite ursäktande på oss. HUR säger man nej till något sådant? Det hela slutade med att hon låg intill magen på mig hela natten, också något hon aldrig brukar göra… Mysgris. 

Häromdagen skrev jag en lista på allt jag var trött på gällande graviditeten. Det var ingen kort lista vill jag lova. Ville ha det på papper för att minnas, både för att ta till vara på allt det fina som sker i vårt liv, och för att påminna mig själv om att kanske vänta en stund till nästa barn. Man lär glömma så lätt, har jag hört…
Av alla saker jag var trött på, t.ex. att inte kunna jobba, att inte kunna ta långpromenader med Rosa, att inte rymmas i mina kläder, så var nog ändå det värsta det faktum att jag inte fått vara nära Tony på länge. Kramas man är det alltid en fotboll i vägen, och T hamnar att stå böjd som en banan. Jag saknar den där riktiga närheten något enormt.

Är förresten fullkomligt usel på det här med före och efter bilder, för när man i sin preggohet får såna där energikickar och spontanitetsslängar, då händer det grejor ska ni veta! När vi flyttade hit hade jag satt ögonen på en kvarlämnad arbetsbänk i garaget, den hade ordentlig träskiva, var totalt nersölad med målfärg och benen var sådär vackert industriblå – den ska jag göra om, hade jag bestämt.
Månaderna gick utan att något hände, tills för några dagar sedan, då jag stod i garaget och kämpade för att dra ut barnvagnen. Barnvagnen ligger längst in bakom allt möjligt bråte (egentligen inte så mycket bråte men tillräckligt för en gravid kvinna att snabbt ge upp), så jag orkade inte flytta på den, men blicken fastnade i stället på dendär fula arbetsbänken jag lovat mig själv att göra något åt. Sagt och gjort, tog sandpapper, en sprayburk i vintage gold och lite kokosolja och började slipa. Resultatet ser ni nedan, är mycket nöjd! Bänkskivan gick från matt grådaskig till vackert rödbrun tack vare kokosoljan som tog fram dess rätta färg. Och benen blev inte fy skam de heller. Ni kan ju gissa om jag var förlamad resten av dagen sen, men det var det värt! 

För övrigt har veckan varit extremt varm och tung, har orkat mycket mindre än jag brukar och numera skyr jag mest det varma vädret. Vill bara ha regn och svala vindar, strumpbyxor, varma koftor, gummistövlar och rutiga halsdukar. Jag älskar hösten, särskilt nu när jag vet att den står på tröskeln. Höst betyder dessutom bebis för mig, bebis på utsidan, inte längre än vilding på insidan som ligger lite hur han vill och sparkar lite var han vill!

Frukt har blivit mitt nya godis, är så trött på allt sött efter sommarens alla fester och bröllop, nu är det mest vatten och frukt som fyller magen, och Tonys mat, orkar inte göra mat själv längre…

Efter att ha stånkat igenom promenaderna med Rosa och bannat över allt för många sammandragningar så har vi fallit ihop i en hög i skuggan då det är för varmt för att vara på insidan. Tupplur när den är som bäst, i skuggan men med varma vindar över kroppen!

Hej på er! Har tydligen blivit något av en veckoblogg detta, inget medvetet beslut utan det har väl bara ”blivit så”. Ska försöka bättra mig! Sitter som bäst i soffan och har gjort mitt bästa för att förbereda inför morgondagens hemmaklasser, det blir tre stycken på raken hemma hos mig, testar ett lite nytt koncept som jag hoppas kunna fortsätta med på söndagarna under mammaledigt också, ska bli spännande att se hur det funkar! Mitt i allt städande blev jag dock helt spak och nu sitter jag bara och stirrar med pulsen uppe bland molnen och svettas gör jag som en liten gris. Måste lära mig pausa… 

I fredags var jag på rådgivning där domen om förlängd sjukskrivning skulle komma. Visste egentligen hela tiden att den skulle förlängas – ingenting hade ju förändrats förutom att bebis i magen blivit större och magen blivit ännu knöligare och mer spänd, annars var det samma gamla tvärläge som gällde, tyvärr.

Allt annat såg jättebra ut, hemoglobinet var påväg uppåt, blodtrycket bra, ingen svullnad, vikten hade dock inte förändrats avsevärt, ynka 200 gram hade jag gått upp, men vi konstaterade att bebis nog växer som han ska, men på grund av att han ligger och trycker på så högt så har jag heller ingen vidare aptit = viktnedgång för min del med andra ord.

Sjukskrivning var det ingen tvekan om, så nu skrevs den från fredag fram till 8.9.
Sen börjar mammaledigheten 9.9. Har aldrig varit sjukskriven förr och plötsligt är jag det över en månad, känslan är konstig. Särskilt då energin ändå är på topp, jag har inga brutna ben, men däremot en mage som är konstant spänd eller i sammandragningar, det är bara att vila och göra sånt man sen orkar, känns nästan kriminellt!

Börjar vara riktigt klar med att vara gravid nu, särskilt på kvällarna märks det tydligt, det finns egentligen inget ultimat sitt- eller liggläge för min del, jag står helst för annat trycker det så mycket på revbenen, eller så blir jag illamående. På rådgivningen vi bokade in om två veckor bokar vi sen in den sista läkarundersökningen + vändningsförsök. Väl på plats avgörs sen om det överhuvudtaget är möjligt att vända på lillkillen, ifall han nu inte på något mirakulöst sätt svängt sig själv. Det i sig lär vara en rätt speciell upplevelse i så pass sena veckor, allt från kräkningar till otroliga smärtor och obehag kan man förvänta sig med andra ord. Men visst skulle det vara suveränt det ändå! 

Magen i vecka 32+6, klippte bort mina bikiniklädda bröst, vill inte skrämma någon! 😀

Hejsan hoppsan! Dags att damma bort spindelväven från bloggen lite! Är varken inlagd på sjukhus eller upptagen med att amma bebis – ännu. Har dock varit något upptagen de senaste dagarna – med att göra ingenting.
Sjukledigheten blev förlängd, ingen stor överraskning där, men mer om det i nästa inlägg. Tony har börjat jobba igen och jag har fått passa på och njuta av det underbara väder vi fått. Vilken värmebölja! Fick dock nog av att ligga som en slaktad säl på gården hemma hos oss, så i stället tog vi vårt pick och pack och drog iväg till Kackur och villan.

Win-win för oss alla, Rosa njuuuuter av att få vara lös och utforska skogen som omger oss, hon är dock ingen simmare så vattnet låter hon bli. Största delen av tiden ligger hon ändå och spanar ut över parkeringen i hopp om att få besök..

Här ser ni en liten glimt av min utsikt därifrån jag sitter, detta är då huvudvillan som mamma och pappa gjort till sitt lilla paradis, till höger är parkeringen, till vänster slingrar sig en låååång träaltan ner genom skogen, till gästhuset och bastun. Rakt fram har pappa nyss byggt ut med ännu mer brädor….

... där jag sitter just nu och njuter i skuggan. Så otroligt att tänka att när dom köpte detta ställe så var villan bara ett hus, inget annat, sen var det bara stenar, mossa och skog överallt. Kan visa mer bilder nån annan gång om ni vill?

Här kommer vi nu vara några dagar, på fredag är det efterlängtad Juthbacka-marknad som vi ”missade” förra året då vi gifte oss. Och på lördag är det Tonys yngsta bror som gifter sig. Ska bli så härligt!

Idag är en såndär dag då man egentligen skulle ha massor att göra. Men man är sådär konstigt matt och utpumpad att ens stiga upp från soffan känns som en enorm prestation. Man borde tillåta sig själv att ha max 6 borden på en dag, verkligen MAX. För man blir så slut av att tänka på allt som ska göras. Inom företaget har vi något vi kallar en ”6 most important-list”, följer man den  regelrätt så ska man varje kväll skriva ner de 6 viktigaste sakerna du ska ha gjort nästa dag. Detta gäller jobbrelaterade saker, men varför inte införliva den i vardagen också? Sååå mycket mer struktur och så mycket bättre samvete har man när man ser hur saker och ting bockas av och blir gjorda. Som små delmål. För det kommer ALLTID komma nya saker som ska göras, varje dag. Så klart man kan skjuta upp saker, men då ska de finnas på följande dags 6 most important. Jag ska pröva!

För övrigt är vi nu inne i vecka 32. Inga stora förändringar från de två senaste veckorna, förutom att man är något mer trött och illamående och ja, man börjar faktiskt känna sig rätt stor. Lillpojken ligger fortfarande på tvären och är inte sen att berätta om det. Allt som oftast får jag pilla på hans lilla rumpa, fot eller knä strax till vänster om naveln, och hans huvud som envist sitter fast under revbenen. Ibland har jag till och med trott att han svängt sig, då det plötsligt varit så ”tomt”, där hans huvud vanligtvis brukar vara, men nog är han där minsann! Skulle vara bra intressant att kunna se igenom magen och se exakt hur han ligger! Det kan ju inte vara bekvämt någonstans!

Random bild på mitt sommarberoende..