Inför Galan 2016

När jag började blogga igen förra året kände jag att min blogg inte bara bokstavligen skulle utgöra en förändring i mitt liv (jag väntade ju Elmer så en förändring var ju rätt självklar), utan att jag genom den ville utvecklas som en människa. Jag ville lära känna nya människor, ville ge dem en inblick i mitt liv och mina tankar, men jag ville att det skulle vara äkta, inte provocera, inte skriva bara för att skriva, inte försköna. Jag tycker att jag har lyckats och jag är så otroligt glad över att så många velat följa vår resa!

När Galan så ägde rum förra året, och jag satt hemma med min en månad gamla Elmer, kändes det så fel att sitta hemma att jag nästan i sista stund hängde på ändå! Sist och slutligen är jag glad över att jag stannade hemma, men i mitt stilla sinne önskade jag att jag nästa år skulle få en chans till, chansen kom, och nu står vi inför en ny gala! Och den här gången kan jag gå! Har önskat ledigt från jobbet långt på förhand och har börjat kolla på galaklädsel, är till och med lite sugen på att dra med mig Tony också!

Tony lovade mig precis att om jag blir nominerad inom någon av kategorierna följer han med mig som min cavalier, och jag vill ju inget hellre än det, så känner du att du tycker att jag passar in på någon av kategorierna så får du så hemskt gärna gå in och rösta här. (Den snygga logon kommer från samma sida.)

Det enda du behöver göra är att ange din mejladress och ditt namn, och sen är det bara att, med hjälp av adresserna till dina favoritbloggar, nominera till de kategorier du tycker de passar bäst. Du behöver inte nominera en blogg till varje kategori om du inte kommer på kandidater till alla – du nominerar bara till de du vill.

Print

De kategorier jag själv tycker passar in på är såklart Årets Familjeblogg, eller eventuellt Årets Personliga men tycker du jag passar bättre någon annan stans, ska du såklart sätta mig dit! 🙂
Du kanske till och med har ett favoritinlägg och då kan du nominera det i stället i Årets Blogginlägg!
Två av mina favoritinlägg är mina kärleksförklaringar till Tony, det första inlägget är skrivet förra året och har blivit läst över 4000 gånger av unika läsare(!!!), det andra skrevs rätt nyligen, och har blivit läst över 1500 gånger av unika läsare, det gör mig stolt – stolt över att kärleken intresserar så många. Några andra favoritinlägg har jag listade här nedan:

Att inte älska sitt barn från första stund
Amningsångesten som kanske alltid kommer finnas kvar
Starkast i världen och skörast på jorden
Babybubblan som sprack
Ensamheten

Inser ju att jag fiskar lite, men vet ni, jag tycker det är okej, för jag tycker att det är upp till var och en att välja om man röstar eller ej, men att människor ibland kan behöva en liten push, och lite vägledning till hur man gör. Idag är vi lite bekväma av oss, men nu har jag också röstat, för jag ville verkligen se till att mina favoriter är med bland de nominerade! 🙂

Den 15 Oktober

Du kom till oss klockan 16:20 torsdagen den 15.10 för ett år sedan. Jag minns att jag det var något bekant över dig, trots att du inte alls först såg ut som jag tänkt mig att den lilla varelse som bott i min mage de senaste 9 månaderna skulle se ut – du var lätt blålila till färgen, och såg ut som om att du gått några rundor i en boxingring, alldeles svullen i ansiktet – så var det självklart att du såg ut precis som du gjorde. Du var vår, från första stund, från ditt första ursinniga skrik – ett skrik som inte kan beskrivas på något annat sätt än som ett ljud som kommer från någon som bara vill leva, och som med varenda andetag bestämt sig för att trotsa döden.

Jag kunde aldrig tro de som påstod att de inte kunde komma ihåg ett liv förrän deras barn kommit till världen. Det var ju bara ett barn, ett barn som säkerligen skulle ta upp mycket av vår tid, men ett barn som säkerligen lätt skulle anpassa sig till det liv som vi två föregångare levde. Så fel jag hade! Från allra första början blev du det mest centrala i vår värld, vi försattes omedelbart i en, först något motvillig omloppsbana runt dig, vår lilla planet, men efter en stund snurrade vi runt dig, som om vi aldrig hade gjort något annat i hela vårt liv.

Du älskade son, vår största skatt. Du fyller varje dag med ett sådant liv, en sådan mening, att mitt liv aldrig känts så helt och fulländat som det gör just nu.
Den kärlek vi känner till dig är så stor, och så stark, att den går att ta på.
Vi kan inte föreställa oss ett liv utan dig, hur mycket vi än skulle försöka.

Grattis på ettårsdagen Elmer.

14081037_10153941072053121_1644674509_n14697010_10154099085648121_1944129726_n

 

Skrämmande nära

Det börjar bli skrämmande nära. I morgon firar vi dig med familj och faddrar. Inom mig kommer mitt hjärta blöda lite… Jag både vill och vill inte säga att jag har en ettåring i huset. Det låter så himla stort! 25 år till så är du lika gammal som jag är nu. Om bara 24 år är du lika gammal som jag var när jag fick dig! Om 23 år är du lika gammal som jag var när jag gifte mig. Om 22 år är du lika gammal som när jag förlovade mig. Om bara 17 år är du lika gammal som jag var när jag flyttade hemifrån.

IMG_5816.jpgÄlskade, älskade, älskade lilla snart-ettåring. Kan du inte alltid förbli liten?

Running with northern lights

Efter jobbet idag hade jag en sån grym huvudvärk, jag antar att det kommer från allt statiskt arbete med axlarna och armar när vi hänger och larmar plagg. Tanken var att jag skulle på stamkundskväll till Lindell Flowers men jag fick helt enkelt inse att kroppen behövde vila, så jag åkte raka vägen hem.

Väl hemma lade sig huvudvärken efter en stund, och jag är glad över att febern som några drabbats av på jobbet inte ännu drabbat mig. Jag får aldrig feber, jag vet inte hur många gånger feber och förkylning dragit över vår familj och träffat Elmer och Tony som pilar, men mig har de minsann låtit bli. Märkligt… Men tur, och skönt är det ju!

När det närmade sig Elmers läggdags bestämde jag mig för att pröva mina nya springtights och sportbh från H&M, för att se om de var så bra som de kändes. Så jag trotsade alla måsten inför Elmers kalas på lördag, snörade på springskorna, satte reflexvästar på både mig och Rosa, satte hörlurarna i öronen, och så begav vi oss ut! De senaste 2 veckorna har jag sprungit åtminstone 8 gånger, troligen lite mer, och det är för mig så stort! Jag började träna rätt fort efter att Elmer kommit, typ när han var runt 3 månader gammal. Men jag hittade aldrig motivationen och kroppen var ännu lite ur balans efter 9 månaders barnbärande – men nu känns det verkligen rätt, och som att jag hittat det! Det är inte ens tungt att bege sig ut, utan snarare något jag ser fram emot i princip varje kväll nu!

Under löprundan funderade jag lite på veckan som gått och vad dagen fört med sig, så här kommer 5 positiva!

– Norrskenen lyste upp himlen under hela löprundan, och det såg ut som att gröna lägereldar tändes lite här och var där vi sprang fram, otroligt vackert!
– Jag är fortsättningsvis frisk, har varken fått feber eller förkylning!
– Jag ääääälskar mitt jobb, och vi har troligen Finlands snyggaste H&M-affär!
– Tony är världens bästa pappa, och passar verkligen myyyycket bättre att vara hemma med Elmer än jag gör!
– Jag har ännu inte fått något sammanbrott över att Elmer blir 1 år på lördag.

img_2693
Nu blir det sängläge med min mysgris, som för övrigt tycks må riktigt bra av våra nya motionsrundor… bilderna är från några år tillbaka.

img_2750

Att skiljas åt och återförenas

Om morgnarna, när jag ska iväg till jobbet måste jag säga att jag är lite lättad över att Elmer ännu sover, så att jag slipper säga hejdå åt honom. Det är svårt att skiljas från honom, särskilt när jag hör hur han börjar gråta när dörren stängs efter mig, och mitt samvete får sig en rejäl smäll, även om jag vet att det är helt okej.

Han trivs med Tony, som sig bör, dyrkar marken hans pappa står på, samma gäller alla männen i hans liv – farfar och morfar är det bästa som finns och när t.ex. mormor, moster och morfar kommer på besök samtidigt går han i princip rakt igenom de två förstnämnda för att ta sig till morfar.

När jag kommer hem får jag oftast ett litet leende av Elmer, men det går fort över till något jag nästan skulle kunna kalla skuldbeläggning. Det är som att han beskyller mig för att ha varit borta med att gnälla åt mig! Jag antar att det också är ett sätt för honom att visa att han älskar mig. 😀

IMG_5611.jpg

Så är du en bra kollega

Oj, oj, dagarna löper på i rasande fart, känns som om jag jobbat i flera veckor, vilket jag ju i princip har, då vi skolat in oss, men nu är det ju mer på riktigt då man faktiskt är i ”rätt butik” också! De två senaste dagarna har vi packat upp hundratals lådor med kläder, accessoarer och annat trevligt och jag önskar jag fick visa er bilder, men jag kan lova er – nya H&M-butiken i Jakobstad är alldeles ofattbart vacker! Det känns så stort att få vara en del av hela processen att bygga upp en helt ny affär, och sen få jobba i den. Vi har ett färgglatt team med bra sammanhållning och redan i Kokkola kände man att vi verkligen kommer vara ett dream-team! Alla ser så otroligt mycket fram emot öppnandet av köpcentret som sker den 27.10. Klockslaget har vi redan fått, men jag är osäker på om det avslöjats någon annan stans ännu så vågar inte avslöja det här.

Började fundera på det här med team och vad det riktigt är som gör en till en bra teammedlem, och jag konstaterade att jag fått mycket hjälp av mina tidigare erfarenheter som hudvårdskonsult, där fick vi nämligen också massor med matnyttig handledning om hur man är en bra lagspelare. Detta är mina personliga åsikter och det jag strävar till varje dag:

– Le och var positiv – det smittar av sig!
– Peppa dina kollegor, se möjligheterna, inte motgångarna.
– Beröm massor, men var uppriktig.
– Ge konstruktiv kritik, utan att trampa på din kollegas förslag och tillvägagångssätt.
– Underpromise, over-achieve, håll alltid vad du lovat.
– Ta intiativ, och erbjud din hjälp om du ser att behovet finns – de tjänsterna kommer tillbaka till dig.
– Prata aldrig illa om dina kollegor!

Atmosfären på arbetsplatsen är a och o, och din relation till dina kollegor avgör om du trivs på jobbet eller ej, tror inte jag kommer ha problem alls med den biten! Trots att jag stiger upp 05:15 varje morgon ser jag alltid fram emot vad dagen har att ge mig.

Har ni något att tillägga?

IMG_5937.jpg
Mitt favoritteam!

En fantastisk födelsedagsfestidé

Nästa vecka, eventuellt helgen därpå, ifall schemat blir för tight i och med att veckan kommer vara rätt hektiskt, kommer vi ha födelsedagsfest inte bara åt Elmer som blir utan även för Tony, som blev 30 i slutet av september. Som den firare jag är tycker jag att alla födelsedagar är viktiga, men när man fyller 1 och 30 så är det EXTRA viktigt. Har gnolat mycket på hur upplägget ska vara, och ofirare, som min kära man nu råkar vara, så blir det något traditionellt och relativt enkelt, ni vet, kaffe, kaka, släkt och vänner.

I slutet av september var jag dock på ett kalas med just ett sånt där härligt tema som jag älskar – min yngsta moster Madelen blev 30 och det firade hon stort med att hålla talko på gården, dans på terassen och målarverkstad i garaget!

Jag hade blivit ombedd att ta hand om målarverkstaden och Madde hade även önskat Vintage Paint. Fina Evalis på Elsa Möbel i Kronoby hade plockat ihop några burkar Vintage Paint åt oss, och färgen gick verkligen åt! Gästerna hade fått ord om att ta med sig något smått att måla, och folk kom med allt från klädnypor, brickor, adventsljusstakar, klädhängare, pallar och ramar m.m. Själv hade jag en liten gunghäst i trä som jag hade hittat på loppis, ni ska få se resultatet när den är klar!
img_5824img_5827
Min Pentikbricka som hade fått fula fettfläckar på det ljusa träet fick en vacker lavendelton i stället.

img_5828
Några av deltagarna målade glasburkar, här i färgen Moss Green, första lagret påstruket och halvt torkat… Så enkelt med en färg som går på de flesta ytor!

img_5829
En mörkröd adventsljusstake blev vackert grå i Stone Grey!

img_5831img_5833img_5835
IKEA-pallen är alldeles perfekt att måla med Vintage Paint! Har sett så många fina resultat av just den här modellen!
img_5848
En av gästerna hade en otroligt vacker hund, som satt och betraktade allt som pågick på gården.

Skulle jag inte ha en man som är så ovillig att fira skulle jag absolut ställa till med talko och målarverkstad själv, det var en så fin paus i arbetet på utsidan. Men när jag blir 30! Då!

Återställd, ärrad och underbar

Det är verkligen en underbar period vi har med Elmer just nu, underbar och tung. Han går, nästan springer fram, är så otroligt snabb och ska helst hela tiden vara på fötter, förstår ju honom, vem skulle inte gå när man precis lärt sig något så storslaget?!

img_5877

Rosa sätts allt som oftast på prov, nu när han i princip hinner ifatt henne, allt som oftast vandrar över hennes tass eller svans på grund av oförsiktighet. Vi har varit tydliga med henne om att hon inte får morra åt honom, utan att hon i stället måste lära sig att flytta på sig där han far fram, såvida hon inte ligger på sin stol eller i soffan och vilar – då är det hennes stund och han får inte störa, så då tillrättavisar vi Elmer i stället.

Oftast kommer de faktiskt riktigt bra överens, han kastar tomflaskor åt henne och försiktigt tar hon leksakerna, och en och annan majsbåge om han viftar allt för mycket med den, ur handen på honom, och han skriker till av förtjusning!

img_5883
Blåsorna är borta, kvar har små röda fläckar, skorv och ärr, som förhoppningsvis försvinner när ny frisk hud kommit fram. Han är helt återställd och han tar igen de förlorade dagarna till 170%. Det jag inte tycker om är hur huden runt fingrarna faller bort, läkaren förvarnade om att till och med naglarna kunde falla av, men jag hoppas vi slipper det..

img_5918
Överallt ligger hans kläder och strumpor. Han har börjat snajja det här med att ta av sig kläderna själv och allt som oftast hittar vi honom i sängen på morgonen med bar överkropp, eller till och med bara i sin blöja.

img_5926
Kalufsen! ❤

img_5900img_5913
Kan inte fatta att han blir ett år om en vecka, stora lilla pojke! Det är så intressant att följa med hans utveckling och när man ser på honom känns det verkligen som att man lyckats åstadkomma något, trots att man i början var en sån osäker och försiktig förälder. Jag önskar verkligen ett syskon till honom!

It’s the weekend!

Så var en hektisk men skön vecka till ända. Tony har jobbat sina sista pass innan december och jag har jobbat mitt sista pass för denna vecka nu idag. I morgon är det ledig söndag som gäller innan vi *trumvirvel* flyttar över till den blivande H&M-butiken i det nybyggda köpcentret för att bygga upp hela butiken från grunden! Jag kissar nästan ner mig av förväntan, ni anar inte hur häftigt det är att få vara med och bygga upp något så här stort från början! Ska bli så spännande och roligt!

img_5854
Dagarna kommer vara långa och många, och gissningsvis kommer vi var ganska trötta när helgen kommer, men åååh så jag älskar att vara med där det händer och jag älskar att det hela tiden finns något att göra!

img_5857
Igår efter jobbet smet jag in till Lindell Flowers och köpte en fredagsbukett till svärmor som varit så snäll och tagit hand om Elmer under de onsdag till fredag då både jag och Tony jobbade,  och jag kunde inte motstå de veckar hortensiorna de hade på specialpris: 7€ styck eller 3 för 14€! Perfekt! Denna blå hade lite mindre och ”tjockare” blommor än de vanliga hortensiorna så den lär stå sig lite längre. Hoppas ni har en riktigt skön lördagkväll!

Varför P-ring inte är något alternativ för mig.

Fick några frågor på gårdagens inlägg om mens där jag nämnt att jag aldrig skulle rekommendera p-ring åt någon. Nu vill jag inte kasta sten men eftersom att jag ändå har en del års erfarenhet av ämnet så tänkte att jag att jag kunde skriva svaret i ett skilt inlägg, det passar ju rätt bra in under mensveckan anyway…

Jag började rätt tidigt ta hormonella preventivmedel, det var 2006, jag var 16 år och jag och en vän hade fått för oss att nu är det dags för oss att börja med det. Hon hade en bra anledning, hon hade hört att det skulle kunna lindra hennes mensvärk. Jag då igen hade väl inte riktigt tänkt igenom det, men senare konstaterade jag att det är ju rätt praktiskt att veta när mensen ska komma varje månad.

Bara någon månad in på p-pillren hade jag gått upp flera kilo i vikt, inte bara mådde mitt sextonåriga jag mentalt dåligt över den plötsliga viktökningen, utan även annars var jag instabil. Jag hade otroliga humörsvängningar, inget som att jämföras med PMS utan dessa var på en helt annan nivå. Min familj berättade för mig i efterhand att jag inte var mig själv över huvud taget, att jag var som en helt annan människa…

Jag bytte märke, vikten blev plötsligt möjlig att kontrollera igen, trist nog väckte detta något inom mig, som skulle komma att bli början på många, många år av ätstörningar. Nu rasade vikten i stället. Mensen försvann helt.

Jag slutade med p-piller någon gång under 2008, hade en liten paus, mådde lite bättre. Jag fick en pojkvän och kände att jag återigen ville ha lite mer kontroll över min cykel, så jag gick till min skolhälsovårdare som rådde mig att pröva Nuvaring, som precis kommit ut på marknaden. Tyckte det lät lite för bra för att vara sant att man inte var tvungen att minnas att äta sina tabletter varje dag, att ringen helt enkelt skulle sättas in, vara inne i 3 veckor (dessutom kunde man ta ut den någon timme ”vid behov”), och sen tas ut under en vecka och under samma period skulle mensen komma.

Det var alldeles underbart att inse att det faktiskt fungerade! Mensen kom som klockan två dagar efter att jag tagit ut ringen, samma klockslag nästan, vilket ju nästan är snudd på skrämmande. Den första tiden var jag så nöjd med den att jag inte tänkte på att de bieffekter som kom faktiskt kom utav ringen. Jag hade ju fått veta att hormonflödet var mindre och verkade mer lokalt än p-piller, logiskt nog, och att bieffekterna på så vid inte brukade vara så dramatiska.

Några gånger kunde det slå mig att jag knappt hade någon sexlust, men jag viftade ofta bort det med att ”jag nog inte var en särskilt sexuell person”. Slemhinnorna var även konstant torra. Mitt humör var varken upp eller ner, det kändes som att jag hade ett lock på mina känslor, som hindrade mig från att känna de där allra starkaste glädjerusen, eller den djupaste sorgen. Det är otroligt frustrerande att vara i ett annars lyckligt parförhållande, utan att känna någon som helst tillstymmelse till sexlust. Men det var inte förrän Tony och jag diskuterade det på allvar som jag insåg att jag nog måste sluta med ringen.

När jag väl slutade i januari 2014 var det som en sten fallit från mina axlar. Vi skulle gifta oss i augusti och visste att vi ville ha barn inom en snar framtid, och jag hade hört att det tagit länge för många som tidigare använt p-ring att få barn. Det året hade jag mens 4 gånger. Så upp och ner var min kropp efter 8 år av hormoner. Vi gifte oss i augusti och en tid innan det hade vi aktivt börja försöka att bli gravida, det lyckades först ett år senare, någon gång i februari 2015. Om det har något med p-ringen att göra vet jag inte, men när jag tänker tillbaka inser jag att jag gjorde rätt i att sluta. Jag fick fort mer energi, folk som känt mig länge sa att jag hade fått tillbaka en ”gnista” och sprallighet jag inte haft på länge, men som de tyckte att vanligtvis alltid hört till mina personlighetsdrag. Min mentala hälsa är fullkomligt stabil, och när jag känner starka känslor så känns dom verkligen.

Detta är ju såklart bara min upplevelse, jag avråder ingen från att börja använda hormonella preventivmedel, men jag ville berätta min historia och sen är det ju upp till var och en att bestämma vad de har för behov. Så klart finns det mycket positivt med p-ringen också, regelbunden mens och ett smidigt preventivmedel för de som är i ett stadigt förhållande (kom ihåg att inget preventivmedel, förutom kondom och femidom skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar!!).
Men för mig vägde nackdelarna mycket mer än fördelarna – jag vill vara mig själv,
inte bara en skugga.